KRÖNIKA. På långfredagen 1889 inleddes den kongress som syftade till bildandet av det socialdemokratiska partiet. Henrik Gustafsson har fördjupat sig i partiets tidiga historia och personen som främst förknippas med denna.
Partiet bildas
Under påsken år 1889 bildades Socialdemokratiska Arbetarpartiet av olika fackföreningar och socialistiska grupper. Kongressen hölls i snickeriarbetareföreningens lokal på Tunnelgatan 12 i Stockholm. Passande nog inleddes den på långfredagen, som annars brukar betraktas som en sorgehögtid. Kongressen varade sedan fram till annandag påsk. Salen var dekorerad med röda fanor och porträtt av Karl Marx och Ferdinand Lasalle. Den senare har kallats för den tyska socialdemokratins grundare.
Hjalmar Branting menade att den svenska socialdemokratin var en ”tysk planta innan den anpassade sig till nationella förutsättningar” (s.180). I Tyskland byggde SPD upp parallella samhällsstrukturer i väntan på kapitalismens sammanbrott. Fransk socialism däremot präglades av revolutioner och pariskommunen 1871. Den var som kontrast till den tyska mer upprorisk och splittrad.
Fram till 1896 hade partiet ett kollektivt ledarskap. Claes Tholin var sedan dess första partiordförande fram till 1907. Därmed är Tholin, Mona Sahlin och Håkan Juholt de enda socialdemokratiska partiledarna i Sverige som inte blivit statsminister.
Partiets första ledare var unga: Branting var 28 år, Fredrik Sterky 29 och Axel Danielsson 26. Det var bara August Palm som var äldre och hade fyllt 40. Branting var den enda som kom från en högborgerlig bakgrund.
Vid den här tidpunkten styrdes Sverige av en konservativ regering med Carl Bildts farfars far, Gillis Bildt som statsminister. Deras ståndpunkt för tiden var att socialismen hade som mål att ersätta samhällsordningen med kaos.
Den 7 juni 1889 antogs den så kallade munkorgslagen av regeringen. Den gav myndigheter rätt att ”upplösa möten där socialistisk ideologi spreds och där hot mot den bestående samhällsordningen uttrycktes” (s.106).
Socialdemokratin i Sverige började egentligen med skräddaren och agitatorn August Palm. Han ville starta ett parti och en sammanhållen organisation av fackföreningar. Palm var socialdemokratins ledare i Sverige från 1881 till -86. 1885 grundade han tidningen Social-Demokraten som övertogs av Hjalmar Branting året därpå.
Under 1880-talet fanns ingen mötesfrihet för arbetarrörelsen. I Stockholm var de tvungna att hålla sina möten utanför centrum. Palm dömdes 1886 till tre månaders fängelse för ”smädelse av regering och riksdag”. Orsaken var att han i ett tal i Hudiksvall sade att: ”Vi hava en usel regering och dåliga representanter i riksdagen som ingenting begripa av arbetarens och den förtrycktes sak”.
Hjalmar Branting
Hjalmar Branting föddes den 23 november 1860. Hans far var 61 år gammal och chef för Gymnastiska centralinstitutet i Stockholm. Redan under skoltid uttryckte Hjalmar sympatier för den franska revolutionen. Dess paroller ”Frihet, jämlikhet och broderskap” skrev han i skolböcker samt som avslutning i en studentuppsats.
Under sin studenttid i Uppsala besökte han stadens bordeller. Prostitution var lagligt och förekom helt öppet. Det var troligen där han ådrog sig gonorré. Detta plågade honom när han träffad sin blivande fru Anna som var dotter till en poliskommissarie vid namn Erik Jäderin.
Långholmen i Stockholm förvandlades till en fång-ö från 1724. 1881 rustades det upp med ett fängelse på fyra våningar och 440 celler. Sommaren 1889 satt Branting fängslad där i drygt tre månader för att ha tryckt en text i Socialdemokraten som var kritisk mot statskristendomen. Denna var författad av Axel Danielsson som även var den som skrev partiets första partiprogram.
Myndigheterna hade tidigare klassat artikeln som hädelse och dömt Axelsson till fängelse. Även Branting som var chefredaktör åtalades och dömdes för att ha utgett denna.
Under sin första fängelsetid på Långholmen översatte Branting bland annat Edouard Drumonts bok ”En döende verld”. Drumont har kallats för den europeiska fascismens skapare. Han var grundare av en antisemitisk gruppering i Frankrike och blev senare chefredaktör för tidningen La libre parole. Branting kallade hans verk för ”ett intressant tidsdokument”. Han ville inte använda sitt namn som bokens översättare då han skall ha sagt att han inte delade alla författarens åsikter (s.121).
Andra internationalen
Andra internationalen bildades i Paris den 14 juli 1889, på 100-årsdagen av den franska revolutionen. Det var bara några månader efter att det socialdemokratiska partiet bildats i Sverige. Vid internationalens första möte enades de om kravet på lika rösträtt. De slog även fast parollen om ”åtta timmars arbete, åtta timmars frihet, åtta timmars sömn”.
Det var vid detta möte som den 1 maj förklarades som arbetarnas högtidsdag. Detta för att hylla minnet av de arbetare som dödats i samband med en demonstration för åtta timmars arbetsdag i Chicago.
Demonstrationen utfördes dock den 4 maj 1886. Vid denna kastades en bomb mot polisen varefter skottlossning utbröt. Flera poliser och demonstranter dödades och skadades. Åtta demonstranter dömdes efter händelsen varav fyra hängdes i november 1887.
Den första maj har sedan lång tid tillbaka varit den festdag som traditionellt sett betraktats som sommarens första dag. Andra internationalens beslut att göra datumet till en högtidsdag med demonstrationer anknöt alltså till en mycket äldre tradition.
Allmän rösträtt
De tidiga socialdemokraternas viktigaste fråga var allmän rösträtt. Under 1890 och -91 arrangerades möten över hela landet för att bygga en massrörelse för det här syftet. Det var ännu inte något tal om rösträtt för kvinnor. Axel Danielsson menade att ”för oss existerar alls icke någon särskild kvinnosak. Kvinnan är inte mogen för rösträtt” (s.137).
Även den kvinnliga agitatorn Kata Dalström sade att ”Ordet kvinnofråga är för mig nästan ett förhatligt ord”. Hon menade att ”Det är med och genom männen vår sak bäres till seger” (s.140-141).
Mellan åren 1865-66 monterades ståndsriksdagen ner. Rösträtten var fortsatt begränsad till omkring 5-6% av befolkningen. För att få rösta krävdes en taxerad årsinkomst på 800 kronor samt fast egendom av ett värde på minst 1000, eller nyttjanderätt under minst fem år av en jordbruksfastighet som var värd minst 6000.
Det var detta Verner von Heidenstam åsyftade när han 1899 i Svenska Dagbladet publicerade sin ”medborgarsång” med raderna: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”.
Efter valet i september 1896 blev Branting den första socialdemokratiska riksdagsledamoten. På den tiden fick dessa inte någon ekonomisk ersättning. Branting fortsatte därför med sitt uppdrag som huvudredaktör för tidningen Socialdemokraten.
1898 bildades Landsorganisationen (LO) vid en kongress i Viktoriateatern på Djurängen. Där representerades 24 fackförbund av de 268 mötesdeltagarna. Branting deltog inte själv men skickade ett upprop med andemeningen att ”Fack och parti måste vara förenade”. Han kallade den fackliga kollektivanslutningen för ett ”tvång till frihet” (s.159). Drygt 90 procent av partiets medlemmar kom från fackföreningsrörelsen.
Lenin och Stalin i Sverige
Den 22 januari 1905 sköt beväpnad militär mot demonstranter som protesterade mot tsaren utanför vinterpalatset i Sankt Petersburg. Minst 400 dödades och strider fortsatte fram tills upproret hade slagits ner. Socialdemokraterna i Sverige ville hjälpa till med att störta tsardömet. Branting var en betydelsefull person i det samarbetet.
Ett drygt år efter sammandrabbningarna var de svenska socialdemokraterna värdar för en rysk socialdemokratisk partikongress i Stockholm. I mars 1906 kom Jelena Stasova till Stockholm där hon sökte upp en Hinke Bergegren. Till honom överlämnade hon ett brev från Lenin. Bergegrens förbindelser med bolsjevikerna var välkända. Han fick i uppgift att förbereda en rysk socialdemokratisk enhetskongress.
De flesta av delegaterna från Ryssland anlände i Stockholm den 22 april. Lenin inkvarterades på pensionat Klara på Engelbrektplan. Josef Stalin bodde på hotell Lilla Briston på Klara Östra Kyrkogata. Där skrevs han in som Ivan Ivanovitz Visarionovitz.
Delegaterna var tvungna att anmäla sig hos den svenska polisen. Den kommissarie som förhörde Stalin beskrev honom som ”liten, spenslig: svart hår och dito helskägg; koppärrig; bruna ögon, stor näsa; gråspräcklig ulster; skinnmössa” (s.199). Deras närvaro i staden var en hemlighet och förblev okänt för de svenska tidningarna. Trotskij satt i fängelse och kunde inte komma. Branting öppnade Folkets hus för de ryska gästerna och hälsade dem välkomna.
Föreningen Folkets hus i Stockholm hade bildats 1897. Samma år köptes en tomt vid Barnhusgatan och Norra bantorget. För detta inköp levererades 100 000 kronor av Wallenbergarnas bolag ”Stora bryggeriet”. I utbyte mot detta blev arbetarrörelsen tvungna att propagera för bryggeriets öl.
Försvarskamp kontra klasskamp
Den berömde upptäcktsresande Sven Hedin agerade som agitator för militär och kungamakten. I januari 1912 gav han ut skriften ”Ett varningsord” där han varnade för att Sverige var hotat av Ryssland. Skriften utgavs av Bonnier trots att förlagets ägare Karl Otto Bonnier sade sig var främmande för Hedins protyska militäriska inställning.
Hedin menade att nationen stod utan försvar medan parlamentet förrådde folket. Han ansåg att ”fosterlandet måste stå över partierna” (s.282). Hedin ville förena arbetarrörelsen med den fosterländska och sade till socialdemokraterna att de famlade efter utopier. Istället borde de ”bejaka jorden, fosterlandet och försvarskampens gemenskap”.
Hedin skapade ett nytt arbetarparti som hette radikaldemokraterna. Det skall dock inte rönt några större framgångar. Litteraturvetaren Jan Stenkvist skriver i en analys av Hedin att han inte såg några klasser: ”Klyftan gick mellan de sakkunniga och de okunniga, mellan de bildade och de obildade, mellan de offerberedda och de likgiltiga” (s.283).
Första världskriget
Den 21 december 1913 lät de fosterländska krafterna trycka ett upprop som manade bönderna att tåga till Stockholm. Detta för att demonstrera för kungen och landets försvar som ansågs vara hotat. Det var detta som kom att kallas bondetåget. Tiotusentals bönder strömmade till huvudstaden. Omkring 30 000 personer samlades på slottets borggård den 6 februari året därpå. Där tog Gustav V emot dem och höll ett tal som skrivits av Sven Hedin.
Gustav V håller tal till det samlade bondetåget på slottets borggård.
Två dagar därpå hölls en arbetardemonstration då man vandrade till kanslihuset. Där tog regeringschef Karl Staaf emot demonstranterna vid Mynttorget. Här läste Branting upp en deklaration om att folket aldrig kommer böja sig för kungamakten och ”folkets vilja skall ensam bestämma i Sveriges land” (s.287).
Ett halvår före världskrigets utbrott, den 28 juli 1914, gav socialdemokraterna ut ett manifest där de proklamerade ”för folkförbrödring och kamp mot militarismen”. Tonen var fredsoptimistisk och de verkade tro att läget var på väg att ljusna. Hjalmar Brantings son Georg har skrivit att ”Hjalmar grät när kriget bröt ut”. Det var enda gången han såg sin far gråta.
I juni 1915 gavs boken ”Sveriges utrikespolitik i världskrigets belysning” ut. Den var författad av tre socialdemokratiska nyckelpersoner och akademiker som alla stod Branting nära. De hette Gustaf Steffen, Otto Järte och Yngve Larsson. I boken manade de till ”modig uppslutning på Tysklands sida” (s.308).
Dessa tre personer uteslöts sedan ur partiet med motiveringen ”att deras tyskaktivism stod i direkt strid med partiets alliansfrihet och neutralitet”. Kraven på att sluta upp militärt på tysk sida skall även ha brutit ”mot partiets fredsambitioner” (s.309). Det var dock en oenig partistyrelse som drev igenom beslutet. Bland annat LO:s ordförande Herman Lindqvist motsatte sig uteslutningarna.
Folkhemmets försvarare: Sven Hedin och Rudolf Kjellén.
En annan person som ivrade för att Sverige borde ställt upp på sina germanska fränders sida var den inflytelserika nationalisten, statsvetaren och politikern Rudolf Kjellén. Enligt honom låg det i det svenska statsintresset att stödja Tyskland.
Samtidigt som detta utspelade sig hade Lenin lojal personal utplacerade i Stockholm. Dessa hade i uppgift att hela tiden arbeta för att socialdemokraterna skulle närma sig bolsjevikerna. De som samarbetade aktivt med dessa verkar inte riskerat någon uteslutning ur partiet.
Enighet eller splittring
Dåtidens konflikt mellan marxisternas ”pacifism” och germanisternas ”militarism” är en viktig politisk fråga i sig. Den handlar om att fokusera på en inbördes kamp mellan grupper inom nationen eller ett gemensamt mål för denna. Marxismens grundpelare är just att arbetarklassen inte har något fosterland samt att arbetare av alla nationer ska förena sig.
Istället för den egna nationens framåtskridande prioriterar de en internationell klasskamp. Deras strävanden leder till folksplittring och kanaliserar en kraft som verkar nedbrytande. Den skapar svaghet där det behövs styrka. Det gör att nationen blir ett lättare byte för främmande intressen.
Socialdemokraternas vurmande för jämlikhet, internationell solidaritet och evig fred var troligen sådant som Hedin syftade på när han menade att de famlade efter utopier. Vårt Sverige av idag kan ses som ett extremt exempel på konsekvenserna av deras politik.
Som en motpol till detta kan nämnas den svenske militära ledaren under trettioåriga kriget: Carl Gustav Wrangel (1613-1676). Han valde istället att lyfta fram militarismens fördelar och skall ha sagt att: ”Krig konsumerar de elaka humörena i landet… Sveriges höghet kommer av värjan och kan endast genom denna upprätthållas”.
Detta hör ihop med talesättet att ”klasskillnaderna utraderas i skyttegraven”. Jag tror det var sådana tankar som Hedin och Kjellén närde då de varnade för utvecklingen i Ryssland samt strävade efter att Sverige skulle stödja Tyskland. De försökte lyfta fram fördelarna i att ställa upp bakom våra germanska fränder. De verkar även haft insikter i hur detta skulle gynnat vår nation i långa loppet, om så inte även på kort sikt.
Detta behöver inte tolkas som att man ska starta krig bara för sakens skull. Det är snarare en observation av verkliga förhållanden. Dessutom handlade det om att ställa upp bakom den makt som man främst sympatiserade med i en befintlig konflikt. Det framstår som en naturlig inställning att vilja göra detta snarare än att stå bredvid och se på när andra strider för sin överlevnad.
Ture Nerman och Zäta Höglund: bolsjevikernas representanter i Sverige.
Bolsjevikernas maktövertagande
I september 1915 hölls ett möte med den socialdemokratiska vänsteroppositionen i den schweiziska byn Zimmerwald. Zäta Höglund och Ture Nerman var Sveriges representanter på plats. Kommunismen skulle springa från detta möte och en ny revolutionär international bildas. Här godkändes ett manifest som skrivits av Trotskij.
Den sista ryska tsaren: Nikolaj II med familj.
Den 15 mars 1917 tvingades den siste ryske tsaren Nikolaj II att abdikera. Februarirevolutionen ansågs ha segrat. Branting var positiv till detta och liknade den vid franska revolutionen.
I november samma år tog bolsjevikerna makten genom en statskupp. Den 17 juli 1918 avrättades Nikolaj II tillsammans med hela sin familj under tortyrliknande förhållanden. Detta skall ha skett på order av den judiska centralkommitté-medlemmen Jakov Sverdlov.
Jakov Sverdlov, mannen som beordrade mordet på tsarfamiljen.
I Sverige bröt sig vänsterfalangen ur partiet 1917 och den 13 maj bildades det socialdemokratiska vänsterpartiet. Dessa är föregångare till dagens vänsterparti och grundarna inspirerades av bolsjevikledarna i Ryssland. Zeth Höglund blev dess första partiledare och behöll posten fram till 1924.
I Finland tog utvecklingen en annan form då bolsjevikerna fick kontroll över det socialdemokratiska partiet. Detta skedde i slutet av januari 1918 och markerar inledningen på det finska inbördeskriget. De finska socialdemokraterna var en del av Zimmerwaldrörelsen och fick stöd av den svenska vänsterfalangen. Genom Höglund fick dessa direktiv ifrån Lenin. Han ville att de skulle sabotera för finlandsaktivismen snarare än att skicka egna soldater för att stödja den röda sidan.
Hjalmar Branting verkar haft en stor del i att motarbeta inflytandet från bolsjevikerna och partiets vänsterfalang. Hade det inte varit för honom kanske samma situation som drabbade Finland även hade utspelat sig här.
En uppdiktad ”landsfader”
Branting beskrivs som en person som ständigt försökte medla, hitta mellanvägar samt undvika konfrontationer. Hans paroll skall ha varit att: ”Det är anden som sätter massan i rörelse”. Han sägs ha förespråkat att ”arbetarklassen skulle befria sig genom utbildning, kunskap och organisation” (s.87).
1920 blev Branting socialdemokraternas första statsminister. Den 13 juni 1921 beslutade riksdagen att bilda Statens institut för rasbiologi. Motionen som låg bakom hade undertecknats av bland andra Branting. Upprättandet hade dock stöd ifrån alla partier i riksdagen. Det är alltså inte sanningsenligt att, som vissa gjort, hävda att den tidiga socialdemokratin låg bakom upprättandet av ett rasbiologiskt institut.
Något som de faktiskt gjorde och borde bekänna skuld för är i så fall den aktiva roll de spelade i att hjälpa bolsjevikerna till makten i Ryssland. Detta var något som skapade oändligt mycket mänskligt lidande för en lång tid framåt i tiden.
Branting framställs ibland som en landsfader. Efter att ha fördjupat sig i hans person och historia så är det svårt att hålla med om den beskrivningen. Det verkar dock vara ett problem att hitta källor som inte höjer honom till skyarna.
Socialdemokraterna har varit framgångsrika med att okritiskt kunna dikta ihop sin egen historia. I och med att deras ruttna ideologiska rötter lyfts fram i ljuset kan även deras tradition av ledarkult med upphöjda personer bringas på fall.
Litteratur:
Svenning, Olle. (2014). ”Hövdingen”. Albert Bonniers förlag.
Hoppa till huvudinnehåll
