Dagens datum 20 april Den 20 april 1889 föddes nationalsocialismens grundare, Adolf Hitler, i Braunau. Hitler var konstnär, politiker, författare, fältherre och folkledare. Här följer berättelsen om hans liv.

Faktabank

Under lång tid har det i Norden saknats en faktabank som ger en sanningsenlig bild över Adolf Hitler och Tredje riket. Detta har resulterat i att tolkningar av Hitler, det nationalsocialistiska Tyskland och den nationalsocialistiska världsåskådningen som sådan har överlåtits åt dess fiender. Detta vill vi nu förhindra.

Denna faktabank är på inget sätt komplett utan kommer att uppdateras kontinuerligt när Nordfront i artiklar berör nya ämnen kring det nationalsocialistiska Tyskland.

Syftet med denna faktabank är att ge en så korrekt beskrivning som möjligt av Hitler och den tyska nationalsocialismen. Då den av segermakterna förfalskade bilden av det nationalsocialistiska Tyskland används som ett vapen för att tysta dagens motståndare mot den nuvarande världsordningen, ser vi det som avgörande att denna fråga får en lösning. Endast genom en konfrontativ inställning till dessa känsliga frågor kommer vi att kunna ge en sann bild över den kamp som utkämpades under andra världskriget och som fortsätter än idag.

Barndom

Adolf Hitler föddes den 20 april 1889 i staden Braunau i övre Österrike. Braunau hade tidigare tillhört Bayern men år 1779 blivit österrikiskt. Att Hitler föddes på den tysk-österrikiska gränsen var enligt honom själv en stor orsak till varför han senare kom att kämpa för ett enat Tyskland, då han ansåg att ”samma blod hör hemma i ett gemensamt rike”.

Efter några år flyttade familjen Hitler till Passau och senare till Linz som var huvudstad i övre Österrike. Hans far, Alois Hitler, var tulltjänsteman och gift med Klara Pölzl. Sedermera Klara Hitler hade innan Adolf fött tre barn som dog i barnsäng. Adolf fick en lillebror, Edmund Hitler, och en lillasyster, Paula. Paula Hitler, som var den enda av syskonen som nådde vuxen ålder, dog 1960 och tog aldrig avstånd från sin bror. Hon sade att Adolf Hitler inte skulle ha varit förmögen att utföra någon ”förintelse” och att han med all säkerhet inte var medveten om att någon sådan förekom.

Hitlers nationalmedvetenhet kom i tidig ålder och berodde mycket på den historielärare Hitler hade vid realskolan i Linz och som omnämns i Mein Kampf. Historieläraren Leonard Pötsch levde sig in i historieberättandet, liksom skolbarnen när de lyssnade på honom. Hitler ansåg att skolan var ”löjligt lätt” och tillbringade istället mycket tid utomhus och hittade på pojkstreck. Hans favoritämnen var världshistoria och geografi och han visade tidigt anlag för teckning. Hitlers konstnärliga intresse skulle senare resultera i en konflikt med hans far som ville att Adolf också skulle ta en skrivbordstjänst, och Hitler försummade därför medvetet skolan för att få sin vilja igenom. Hans far gav slutligen med sig.

Vid 12 års ålder kom Hitler i kontakt med teaterkulturen då han såg Wilhelm Tell uppföras på teatern i Linz. Några månader senare fick han för första gången höra en opera, Lohengrin av Richard Wagner. Intresset för konst och kultur skulle följa honom hela livet.

Hans far dog av ett slaganfall när han bara var 13 år gammal. Vid 17 års ålder sökte Hitler in till Wiens konstakademi, men fick avslag och rekommenderades att hellre söka till akademins arkitektskola då det var inom det området han hade sin begåvning. Då judarna till stor del behärskade konstlivet i Wien används denna händelse, vilken skedde innan Hitler hade kommit till insikt om judefrågan, av oseriösa historieskrivare som bevis för att Hitler blev besatt av judarna, som han skyllde ifrån sig på eftersom han själv var en ”misslyckad” konstnär. Detta är inte sant. Visserligen ansåg Hitler något år senare att judarnas inflytande över konsten hade förstört densamma, men han accepterade avslaget som han fick av Wiens konstakademi. Hitler skriver i Mein Kampf att ”för första gången i mitt unga liv var jag missbelåten med mig själv […] Efter ett par dagar förstod jag också själv att jag skulle bli arkitekt”.

När Hitler försökte sadla om till arkitekt skulle dock försummandet av vissa skolämnen straffa sig då arkitektskolan krävde fullständig realskoleexamen. Hitler bestämde sig för att åka till Wien och prova sin lycka själv, men nu som konstnär och inte som arkitekt. En påskyndare av beslutet var att hans mor gick bort i bröstcancer när Hitler var 17 år. Han var nu föräldralös, ekonomiskt utblottad och hade inget att förlora på att åka till Wien.

Hitler skrev om sina föräldrar i Mein Kampf att ”jag hade vördat min far, men älskat min mor”.

Wien

1907 begav sig Hitler till Wien med ”en koffert med kläder och linne i handen och med en orubblig vilja i hjärtat”. Men livet i Wien var extremt svårt för många. Hitler ägnade flera år åt att jobba som hantlangare och målare på byggarbetsplatser. Ett jobb kunde vara i ett par timmar, eller dagar på sin höjd, och när byggarbetsplatsen var klar tvingades Hitler söka nytt jobb. Efter några år fick han det något bättre då han delvis kunde försörja sig på sin målning, men inte ens då räckte pengarna till. Hitler var under en period hemlös och tvingades bo på härbärge. Han beskrev sin vistelse i Wien som ”fem års sorg och bedrövelse”.

”Det gamla residensets slottsgård i München” av Adolf Hitler.

Men det var också i Wien som Hitler blev politiskt medveten, först om den sociala frågan, senare om den judiska. Hitler skriver i Mein kampf:

Framför palatsen på Ringstrasse drog tusentals arbetslösa, och under denna det gamla Österrikes 'via triumphalis' hade de hemlösa sitt tillhåll i kanalernas skumrask och dy […] Det fanns knappt någon tysk stad, där den sociala frågan kunde studeras bättre än i Wien. Men man måste göra det på rätt sätt. Dessa "studier" kunde inte ske uppifrån. Den, som inte själv känner ormen klämma om sin hals, kommer aldrig att göra bekantskap med dess gifttänder.

Hitler började läsa allt om politik och insåg allt eftersom hur mycket inflytande judar hade över Wien. Han noterade även att judarna behärskade konst- och kulturlivet i Wien, ägde medierna och understödde monarkin. Från början brydde sig Hitler inte om detta judiska inflytande. Han skämdes snarare över att han hade dessa tankar och kunde inte förstå varför människorna i Wien föraktade judarna.

Jag såg hos juden ännu blott hans trosbekännelse och var därför av rent mänsklig tolerans även i detta fall motståndare till religiös förföljelse. Alltså syntes mig den ton, som särskilt anslogs av den antisemitiska pressen i Wien, ovärdig ett stort folks kulturella tradition.

Det var när Hitler upptäckte att media uttryckte sig fientligt gentemot Tyskland som han började ”betrakta den stora pressen med större försiktighet”. Med tiden började han även betrakta männen bakom pressen med stor försiktighet, tills han en dag fick anledning att göra en personlig betraktelse:

När jag så en vacker dag flanerade i centrum, stötte jag plötsligt på en svartlockig uppenbarelse i lång kaftan.
Är detta också en jude? var min första tanke.
Så såg de minsann inte ut i Linz. Jag betraktade mannen förstulet och försiktigt, men ju längre jag stirrade in i detta främmande ansikte och med forskande blick studerade det drag för drag, desto mera antog i min hjärna den första frågan en annan form:
Är han även tysk?

Judar i Wien 1915. En vanlig syn under tiden som Hitler levde i staden.

När Hitler insåg vilka som styrde Wiens prostitutionsverksamhet fick han först ”kalla kårar utefter ryggen”, innan han ”exploderade”. Därefter började han diskutera och aktivt söka efter information om dessa förhållanden:

Nu undvek jag inte längre att tala om judefrågan, nej, nu önskade jag tvärtom diskutera den. När jag så lärde mig söka efter juden i det kulturella och konstnärliga livets alla riktningar och yttringar, stötte jag plötsligt på honom på ett ställe där jag minst av allt väntat finna honom. När jag fann juden som socialdemokratisk ledare, började fjällen falla från mina ögon [...] För mig var ögonblicket inne för den största revolution som någonsin försiggått i mitt inre. Från att ha varit en passiv världsmedborgare hade jag blivit en fanatisk antisemit.

Första världskriget

I början av 1912 lämnade Hitler Wien för München. Bayerns huvudstad var någonting annat än det ”folkrasernas Babylon” han bott i de senaste fem åren. Tiden i ”den tyska konstens metropol” blev Hitlers ”lyckligaste och ojämförligt mest harmoniska” tid före kriget. Vid denna tid ägnade Hitler större intresse åt utrikespolitiken än socialpolitiken. Han följde i tidningarna med intresse vad som hände under såväl boerkriget som det rysk-japanska kriget. Hitler förstod även att Tyskland, omringat av tre stormakter, var på väg mot ett större krig.

I augusti 1914 utbröt det första världskriget och Hitler ansökte om tillstånd att få tillhöra ett bajerskt regemente. Han kom, fast han var österrikare, att tillhöra infanteriregementet i List under hela kriget. Hitler blev regementets ordonnans och anmälde sig alltid frivilligt inför farliga uppdrag.

Hitler längst till vänster.

Hitler blev snabbt känd för sitt ”mod och hans exemplariska uppträdande under varje stridshandling”, vilket ”kombinerat med hans beundransvärda anspråkslöshet, förvärvade honom respekt både hos överordnade och hos manskapet”. Att Hitler inte befordrades uppger en av hans officerare, reservlöjtnant Horn, berodde på att ”om Hitler hade blivit befordrad till sergeant skulle han inte kunnat förbli ordonnans” och att regementet därmed ”skulle ha förlorat en av sina bästa ordonnanser”. Under kriget erhöll Hitler ett flertal utmärkelser och han dekorerades med två järnkors. Han sårades också vid två tillfällen.

I november 1918 kapitulerade Tyskland. Hitler hade sårats (blind av stridsgas) och befann sig på ett militärsjukhus i Berlin när han mottog beskedet av en präst. Med tårar i ögonen berättade denne för de sårade soldaterna att kejsaren hade tvingats abdikera och att socialisterna utropat en republik. Hitler var förtvivlad.

NSDAP:s tidiga utveckling

Medan tyskarna hade kämpat vid fronten organiserade marxisterna, med socialdemokratin som dess främsta företrädare, en antikrigsfront på hemmaplan. Socialdemokratins mål var att komma till makten, störta monarkin och införa en republik, men ett segerrikt Tyskland stod i vägen för deras planer. Därför propagerade dessa mot tysk seger i Tyskland.

Resultatet av denna dolkstöt i ryggen var att Tyskland förlorade kriget och att novemberrevolutionen, som började som ett myteri inom den tyska flottan, bröt ut. Olika marxistgrupperingar, socialdemokrater och bolsjeviker kämpade om vem som skulle ha makten. Den judiske kommunisten Kurt Eisner – som sedan sköts ner av en reservofficer – inrättade i München den 7 november en rådsdiktatur under ledning av i huvudsak judar, och den 9 november avgick kejsaren. Det stora hotet om inbördeskrig tvingade dock socialdemokraterna att söka stöd hos militären och de mest extrema bolsjevikledarna fångades in och dödades, däribland de judiska spartakisterna Karl Liebknecht och Rosa Luxemburg. I augusti 1919 skrevs Weimarförfattningen under och Tyskland blev en parlamentarisk demokrati.

Spartakister i Berlin.

Hitler kom tillbaka till München, först i november 1918 och sedan i mars 1919. Han antog ett erbjudande att bli politisk agent för riksvärnet och fick i uppgift att undersöka en liten förening vid namn Tyska arbetarpartiet som endast hade sex medlemmar. Hitler lyssnade till ett föredrag av ”den tråkiga föreningen”, som han kallade den, och var beredd att gå när en diskussion skulle hållas. En av mötesdeltagarna argumenterade för att Bayern skulle frigöra sig från Preussen, vilket var ett sådant slags folksplittrande tal Hitler avskydde och som han skulle komma att bekämpa i åratal framöver. Hitler begärde ordet och sade sin mening. Detta gjorde sådant intryck att man ville rekrytera Hitler och att han till sist, efter mycket tvekan, också antog detta erbjudande.

Hitler började sitt politiska arbete som partiets propagandaansvarig. Han ville att partiet skulle få fler medlemmar och lyckades få de övriga medlemmarna att gå med på att framträda inför allmänheten. Från början kom några dussin personer till deras möten men inom kort blev de besökandes antal 100. Detta möte var en stor framgång och räddade partiets pengabekymmer. Under vintern 1919-1920 talade Hitler ständigt och man samlade hundratals åhörare på sina möten.

Den 24 februari 1920 arrangerade partiet dess första massmöte i Hofbräuhaus som samlade tusen åhörare. Vid detta möte antogs partiets tjugofempunktsprogram. Partiet hette fortfarande Tyska arbetarpartiet, men skulle bli Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet, NSDAP, i april samma år. Partiprogrammet, som till sitt innehåll inte bara var nationellt utan även socialistiskt, ville bland annat bryta främmande inflytande över media, riva upp Versaillesfördraget och ena Tyskland.

Partiets möten skyddades nu av SA, grundat 1920. Hitler gjorde tidigt klart att SA inte fick vara en hemlig organisation men inte heller ett militärt skyddsförband. I Mein kampf skriver Hitler att SA:s utbildning får ”ej ske enligt militäriska utan för partiet ändamålsenliga synpunkter”. En annan synpunkt Hitler hade var att partiet måste ombesörja sin egen säkerhet eftersom ”varje möte, som skyddas uteslutande av polisen, diskrediterar arrangörerna i den breda publikens ögon”.

SA marscherar.

Den 3 februari 1921 höll NSDAP sitt första riktigt stora massmöte, vilket skedde på Cirkus Krone där man samlade 6500 åhörare. De röda kamptruppernas hot om sprängning kom av sig och Hitler talade istället under 2,5 timme. Hitler, som nu redan betraktades som inofficiell ledare av partiet, blev partiledare i juli samma år.

Den 4 november 1921 skulle NSDAP:s möte, som kom att äga rum i Münchens Hofbräuhaus, slutligen sprängas. Hundratals hårdföra kommunister kommenderades till mötet. Det slumpade sig dessutom att NSDAP:s nya telefoner inte hade installerats i partiets nya lokal, vilket resulterade i att endast 46 nationalsocialister var på plats för att försvara mötet. Detta skulle bli SA:s första riktigt stora kraftmätning. Hitler skriver i Mein kampf om när det brakade lös och SA slog tillbaka:

Dansen hade knappast börjat förrän mina stormtrupper – så hette de från och med denna dag - gick till anfall. Som vargar kastade de sig i flockar på åtta eller tio om och om igen över sina motståndare och började så småningom faktiskt mangla dem ur salen. Redan efter fem minuter såg jag knappast en enda av dem som inte var översköljd av blod [...] Tjugo minuter varade detta helvetiska larm, men sedan var motståndarna, som kanske kunde räknas till sju- eller åttahundra man, till största delen utdrivna ur salen och jagade nedför trapporna av min trupp, som inte ens uppgick till femtio man.

Hitler-kuppen

På morgonen den 9 november 1923 marscherade Hitler med 2000 SA-män mot krigsministeriet i München. Tiden var inne för det som gått till historien som Hitler-Putsch (ibland Hitler-Hindenburg-Putsch), som senare kommit att kallas även för ”Ölhallskuppen”, eftersom den startade i ölhallen Bürgerbräukeller.

Syftet var att ta över München och leda marschen mot Berlin. 1923 hade franska och belgiska trupper ryckt in i Ruhr för att kräva in skadeståndsavbetalningarna som hade bestämts i Versailles och undertecknats av novemberförrädarna i Berlin. Hyperinflation drabbade Tyskland och ekonomin bröt samman. Stödet för nationalsocialisterna hade ökat och vid denna tidpunkt räknade man 55 000 medlemmar, de flesta i Bayern.

Odeonsplatz, München, under kuppförsöket.

Statskuppen misslyckades. Hitler skulle förrådas av generalkommissarie Gustav von Kahr, som varit djupt inblandad i kuppens planerande, general Otto von Lossow samt överste Hans Ritter von Seisser. Kuppförsöket slogs ner vid Feldherrenhalle och sexton nationalsocialister och fyra poliser dödades under skottlossning.

Hitler betraktades nu av många tyskar som en hjälte och dömdes också till lägsta möjliga straff. Adolf Hitler, Friedrich Weber, Hermann Kriebel och Ernst Pöhner dömdes till fem års fängelse vardera och fem av de övriga dömdes för medverkan, till fängelse i ett år och tre månader. Hitler satt i sammanlagt 13,5 månader bakom galler. Han hade nu blivit känd i hela Tyskland och mottog hela tiden gåvor som han ofta gav bort till medfångar eller till de barn som besökare medförde.

Under denna tid satte Hitler nationalsocialismens idéer på pränt. Boken, vars första del skrevs i fängelset i Landsberg, fick titeln Mein Kampf och tillägnades de martyrer som dog framför Feldherrenhalle.

Hitler i fängelset i Landsberg am Lech

Vägen mot makten

Hitler släpptes ur fängelse precis innan jul 1924 och den 27 februari 1925 talade han återigen i Bürgerbräukeller. Åhörarna i den fulla salen lyssnade till Hitlers uppmaningar om att ena den allt mer splittrade rörelsen under en fana. Hitler förklarade att NSDAP härmed skulle fortsätta kampen mot systemet, fast med lagliga medel. Propagandan skulle intensifieras. Partiet nybildades, liksom stormavdelningarna. SA skulle dock nu på allvar införlivas i NSDAP som dess politiska kamptrupp. Förutom att skydda partiets möten skulle SA även verka för att sprida den nationalsocialistiska världsåskådningen. SA-männen fick nu sin bruna skjorta.

Hitler blev i mars 1925 förbjuden från att tala offentligt i Bayern och i andra delstater. Detta förbud upprätthölls till i mars 1927, alltså under två år. I Preussen upphävdes förbudet först i slutet av 1928. Detta kunde dock inte kväsa Hitlers vilja. Hitler författade artiklar till Völkischer Beobachter, skrev andra delen av Mein kampf och talade i områden utanför Bayern där förbudet inte fanns. Den tyska huvudstaden behövde heller inte lämnas i sticket. 1926 utsågs Joseph Goebbels till gauleiter över Berlin. Liksom Hitler hade Goebbels en järnhård vilja och behärskade talets konst. Gatukampen i Berlin var extremt hård och Berlin SA:s kompromisslösa attityd skaffade partiet mängder av nya medlemmar och berömmelse, under en tid då Hitler själv inte kunde agitera fullt ut.

I november 1928 utverkade systemet i Tyskland ännu ett förbud – ett specifikt förbud för nationalsocialisterna att bära vapen. De obeväpnade SA-männen utsattes för en kommunistisk terrorvåg utan dess like, där resultatet inte sällan blev som i Blodsnatten i Wöhrden. Uppskattningsvis skördade kommunisterna ett tusental offer bara på några år och betydligt fler blev allvarligt sårade. Den främste martyren blev Horst Wessel som var fruktad och hatad av kommunisterna eftersom han kunde tränga sig in på deras möten, agitera för nationalsocialismen och ogenerat rekrytera från deras led. En av Horst Wessels dikter, Die Fahne Hoch, (Horst Wessel-Lied) tonsattes och blev NSDAP:s officiella sång och en andra nationalsång vid sidan av Deutschlandlied.

Det hårdnackade SA fortsatte att kämpa och partiet som sådant växte oavbrutet. 1930 var NSDAP landets näst största parti och i april 1932 hade partiet över en miljon medlemmar. Senare samma år, i juli och november, ägde två riksdagsval rum där NSDAP fick 37,4 procent respektive 33,1 procent av rösterna. Trots viss minskning i det andra valet var NSDAP nu landets största parti och den 30 januari 1933 konsolideras makten ytterligare när Hitler utsågs till rikskansler av Hindenburg.

På kvällen den 1 februari höll Hitler sitt första tal som ny rikskansler i ett fullsatt Sportpalast i Berlin. Hitler bad folket att ge nationalsocialisterna fyra år vid makten innan de avlade dom. Hitler lovade att den nya regeringen var beredd att arbeta för den tyska resningen men att den inte kommer att komma av sig själv, utan att också folket själv måste arbeta för den. Han talade om att inte förlita sig på utländska makter, utan att Tyskland måste stå starkt och självständigt.

Tredje riket

Den 27 februari 1933 anlades branden på riksdagshuset i Berlin. Attentatsmannen var en holländsk kommunist och en annan misstänkt, som dock frikändes, var KPD-ledaren Ernst Torgler. Under lång tid har oseriösa historieskrivare antytt eller påstått att nationalsocialisterna låg bakom riksdagshusbranden i syfte att hitta ett svepskäl för att förbjuda kommunisterna. Uppgifter om att nationalsocialisterna skulle ha legat bakom branden bygger på ”bevis” som fabricerades av kommunister.

Riksdagshusbranden 1933.

Kommunisterna skulle emellertid förbjudas genom ett dekret som undertecknades av rikspresidentent Hindenburg. Partier som KPD, som tidigare tack vare systemet kunnat begå en mängd dråp och mord mot nationalsocialister och andra nationella, förbjöds som fiender till staten.

Den 5 mars hölls nyval i Tyskland då nationalsocialisterna fortfarande inte var i egen majoritet. Under detta sista riksdagsval blev NSDAP det överlägset största partiet med drygt 17,3 miljoner röster, motsvarandes 43,9 procent av röstantalet. Resultatet räckte dock inte till egen majoritet, men tillsammans med Tysknationella Folkpartiet fick nationalsocialisterna 51,8 procent av rösterna.

Bara en vecka efter denna jordsskredsseger förklarar världsjudendomen krig mot Tyskland. De amerikanska judarna inledde en global ekonomisk bojkott mot Tyskland i syfte att knäcka den, efter Versailles, bräckliga tyska ekonomin. Då judarna kontrollerade stora delar av världshandeln var denna bojkott ytterst skadlig för Tyskland. NSDAP svarade den 1 april med en landsomfattande bojkott mot judiska affärer i Tyskland. Till skillnad från den judiska handelsbojkotten varade denna bojkott bara under en dag som en symbolisk handling.

Judar i Madison Square Garden, 27 mars 1933.

I juni 1933 ägde ett bokbål rum i Tyskland där antitysk eller degenererad litteratur av företrädesvis judiska författare kastades på elden. Liksom bojkotten mot judiska affärer var även denna handling symbolisk och en endagsaktion. Det fanns inget förbud mot att läsa dessa böcker, vilket det gör i demokratiska länder av idag, där man förbjuder politiskt inkorrekt litteratur genom lagen om hets mot folkgrupp (Se: om ”Förintelsen” nedan).

Åren 1933-1939 var med några få undantag friktionsfria och uppbyggande där tyskarna under nationalsocialistisk ledning visade att det kunde stå starkt och självständigt. Framförallt lyckades man i Tyskland i princip utrota arbetslösheten. 1932, under Weimarrepubliken, var sex miljoner arbetsföra tyskar öppet arbetslösa. 1937 hade fem miljoner av dessa fått arbete. Otaliga sociala reformer genomfördes i Tyskland. Förutom bättre löner fick arbetarna även uppsägningsavtal, mer semester än andra europeiska länder, bättre bostadsstandard, hälsovård och mycket mer.

En stor del av arbetarna arbetade med motorvägsbygget Autobahn. 1938 grundades Organisation Todt som Fritz Todt själv ledde. Denna gigantiska organisation, som sysselsatte omkring 1,5 miljoner arbetare, inkorporerade byggandet av Autobahn med andra uppdrag såsom reparationer av krigsskadade broar, vägar och järnvägar samt byggandet av Atlantvallen och Västvallen.

Flera frivilligorganisationer kom till i Tyskland. En av dessa var Winterhilfswerk des Deutschen Volkes (Vinterhjälpen) som var en välgörenhetsorganisation som samlade ihop mat, pengar och kläder till behövande. Parollen löd: ”Ingen skall behöva svälta eller frysa” och 1939 hade denna organisation 1 miljon frivilliga medlemmar. Det året samlade man ihop 419 miljoner riksmark där en stor del av pengarna även kom från lite rikare tyskar. Ett av Vinterhjälpens syften var att “stärka det tyska folkets sociala och nationella samhörighetskänsla”. Vinterhjälpens utbetalningar bekräftar även att judar tilläts bo och verka i Tyskland så länge de inte agerade fientligt mot staten eller folket. Sven Eriksson skriver i sin skrift Samhällets väl före egennytta (uppgifter som i sin tur är hämtade från Lyoka Rosbergs Ett folk bygger upp) följande: “1933/1934 blev 14 053 personer av icke-tysk nationalitet hjälpta av Vinterhjälpsaktionen, däribland 8791 inhemska och 2250 utländska judar.”

En vanlig bild i Tyskland under denna tid.

1936 hölls sommar-OS i Berlin där svenske Sven Hedin höll invigningstalet. OS blev en stor triumf för Tyskland som vann överlägset flest antal medaljer (av samtliga valörer) totalt. Dagens OS-traditioner, exempelvis den olympiska elden, kommer även från Berlin-OS. Enligt historieförfalskarna på Bonniers ska Hitler ha vägrat att dela ut medaljer till eller gratulera den svarte sprintern Jesse Owens från USA, eftersom denne genom sina segrar “krossat myten om arisk överlägsenhet”. Hitler gratulerade inte någon annan heller, efter att ha blivit tillsagd av IOK att det inte var tillåtet. Däremot vinkade Hitler uppmuntrande till Jesse Owens, vilket Owens även skriver själv i sina memoarer:

När jag passerade rikskanslern reste han sig, vinkade med handen åt mig, och jag vinkade tillbaka. Jag anser att skribenterna visade på dåligt omdöme i att kritisera Tysklands ledare vid tidpunkten.

Under nationalsocialisternas första sex år vid makten rev man som utlovat upp Versaillesfördraget och förklarade den ogiltig. Versaillesfördraget bestämdes efter första världskriget av Frankrike, USA och Storbritannien för att hålla Tyskland nere. Enligt detta fördrag var Tyskland ansvarigt för hela kriget och skyldig att betala ett enormt krigsskadestånd om 269 miljarder guldmark (vilket senare sänktes till 132 miljarder guldmark). Med hjälp av fördraget stal segrarmakterna tyska områden och förbjöd Tyskland från att ha ett eget försvar. Tyskland tvingades även erkänna Österrikes självständighet.

Den 12 mars 1938 anlände tyska trupper till Österrike och möttes av stort jubel. Annekteringen hade skett på grund av att den katolska högerdiktaturen Dollfuss-Schuschnigg förföljde politiska meningsmotståndare, sysslade med valbedrägeri och hade skapat en katastrofal ekonomisk situation som i hög grad drabbade österrikarna. Framförallt berodde den på österrikarnas vilja att få tillhöra Tyskland. Detta visade sig en månad senare i ett alltyskt val där en överväldigande majoritet, 99,7 procent, röstade ja till Österrikes införlivande i det stortyska riket.

Hitler talar till 200 000 åhörare i Heldenplatz i Wien.

Genom denna handling hade Tyskland förkastat Versaillesfördraget. Olika krafter, som av gemensamma eller olika skäl ville bekämpa tyskarna, samlade sig nu för ett nytt stort krig.

Andra världskriget

Staden Danzig, med en tysk befolkning på över 90 procent, hade vid Versaillesfreden getts till Polen. Formellt var staden en ”fristad” under beskydd av Nationernas förbund, men staden tillhörde de facto Polen. Under våren och sommaren 1939 pågick förhandlingar som avsåg att genom byggandet av en motorväg öppna ett ”lufthål” mellan Tyskland och Danzig och ge stadens tyska befolkning skydd i lagstiftningen. På grund av brittiska och franska garantier till den polska regeringen avvisade man alla tyska förhandlingskrav.

Den 1 september 1939 inleddes stridigheter mellan tyska och polska trupper och kriget var ett faktum. Frankrike och Storbritannien förklarade Tyskland krig några dagar senare. Polen erövrades snabbt av de tyska trupperna och kapitulerade den 6 oktober 1939. Hitler skulle redan i september 1939 erbjuda Frankrike och Storbritannien fred. Denna fredsvädjan till den engelska regeringen skulle återupprepas ett stort antal gånger under krigets gång. Hitler betraktade britterna som ett broderfolk och önskade aldrig krig med landet. När Winston Churchill kom till makten i England skulle dessa fredsförslag aldrig ens övervägas. Churchill var sedan gammalt tyskhatare och betraktade Tyskland som ett stort hot mot den brittiska världsdominansen.

Den 6 april gick startskottet för Operation Weserübung, invasionen av Norge och Danmark, som ett svar på framförallt brittiska expansionsplaner i norr. Strider i Norge pågick ända till 10 juni 1940. De tyska styrkorna öppnade en andra front mot fienden den 22 maj då man anföll Frankrike. Den franska armén och den brittiska expeditionskåren krossades snabbt och Frankrike ansökte om fred den 16 juni. Hitler beslutade att fredsförhandlingarna skulle hållas i Compiègneskogen, i samma tågvagn där de tyska förhandlarna tvingades att skriva under det förnedrande fredsavtalet 1918.

Den franska kapitulationen.

En tysk expeditionskår under generalen Erwin Rommel anlände till Afrika under februari 1941 för att hjälpa sina hårt trängda italienska vapenbröder. Tack vare de tyska förstärkningarna kunde man driva britterna till en lång reträtt. På grund av italienska misslyckanden i deras krig med Grekland var Hitler tvungen att återigen komma till Italiens hjälp. Tyska trupper besegrade Grekland och de landstigna britterna tämligen enkelt. Samtidigt som kampanjen mot Grekland inleddes, störtades en brittiskstödd militärregim i Jugoslavien. SS-kaptenen Fritz Klingenberg och tio soldater intog den Jugoslaviska huvudstaden Belgrad den 12 april 1941. Jugoslavien kapitulerade mindre än en vecka senare.

Den 22 juni 1941 inleddes världshistoriens största fälttåg då den tyska krigsmakten påbörjade Operation Barbarossa, invasionen av Sovjetunionen. De tyska förbanden avancerade i snabb takt på alla fronter och slog ut mycket stora mängder sovjetiska förband. Redan under hösten 1941 stod man vid Moskvas portar. Tack vare stora förstärkningar av asiatiska trupper kunde Sovjet hålla tillbaka de tyska trupperna och till och med gå till offensiv. I december 1941, efter den japanska krigsinledningen med USA, förklarade även Tyskland krig mot USA.

Till den tyska sommaroffensiven 1942 hade Hitlers planer förändrats. Målet för denna offensiv var inte att ta Moskva utan de viktiga ryska oljefälten i Kaukasus. Under sensommaren nådde man staden Stalingrad, där en mycket hård strid utkämpades. Här skulle de tyska trupperna lida sitt första stora nederlag när förrädaren Friedrich Paulus kapitulerade med hela den tyska 6:e armen.

Efter nederlaget i Stalingrad ansåg den tyska ledningen att det inte fanns någon anledning att försöka släta över misslyckandet. Tvärtom ville man tala klarspråk till det tyska folket. Tysklands propagandaminister, Goebbels, höll den 18 februari 1943 sitt berömda tal om det totala kriget där han uppmanar folket att slåss till sista blodsdroppen.

Stora brittiska förstärkningar nådde under sommaren Nordafrika och man kunde under hösten gå till offensiv. Ett stort slag vid el-Alamein utkämpades där Erwin Rommel tvingades till reträtt av den stora fientliga övermakten. Amerikanska trupper landsteg även i de franska besittningarna i Nordafrika. Efter den förrädiska kapitulationen vid Stalingrad, gick den tyska armén i februari 1943 till motoffensiv. Denna offensiv slutade med förstörelsen av ungefär 50 sovjetiska divisioner och återtagandet av staden Charkov i Ukraina.

SS återerövrar Charkov.

I ett sista försök att återta initiativet på östfronten beslutade sig Hitler för att genomföra en plan som, om den lyckats, hade kunnat oskadliggöra mycket stora sovjetiska truppstyrkor. På grund av flera orsaker fick det sovjetiska överkommandot reda på de tyska planerna, varför de sovjetiska styrkorna var väl förberedda när anfallet kom den 5 juli 1943. Trots detta kunde de tyska styrkorna avancera och orsakade sina fiender mångdubbelt fler förluster än vad man själv led. Vändpunkten kom den 11 juli då Sovjet satte in ett massivt motanfall medan västallierade styrkor samtidigt hade landstigit i Italien. Sedan de tyska trupperna i Afrika varit tvungna att retirera till Italien landsteg under sommaren 1943 allierade trupper på det italienska fastlandet. Italien kapitulerade inom kort och anslöt sig formellt till de allierade.

Den sovjetiska sommaroffensiven 1944 fick de glest bemannade tyska divisionerna på östfronten att mer eller mindre upplösas. Offensiven kunde endast stoppas tillfälligt vid Tysklands gräns. I stort sett allt erövrat territorium i öster gick förlorat. De västallierade landsteg ungefär samtidigt i Frankrike och nu började Tysklands läge se allvarligt ut. På hemmaplan försökte en grupp aristokratiska officerare att göra en statskupp. Den 20 juli 1944 placerade kuppmakarna en bomb i Hitlers högkvarter. Hitler överlevde explosionen mirakulöst och kuppen misslyckades.

"Förintelsen"

1942 inleddes “förintelsen”. Begreppet “förintelsen” bygger på föreställningen om att det nationalsocialistiska Tyskland, på Adolf Hitlers order, avrättade omkring sex miljoner judar, huvudsakligen med användning av ”gaskamrar”. Efter krigsslutet 1945 har föreställningen om vad som hände växt fram i varierande dramatiska beskrivningar, vilka spridits av segrarmakterna. Idag kan den som ifrågasätter den officiella versionen av den så kallade förintelsen dömas till fängelse i ett dussintal europeiska länder. Exempelvis dömde en österrikisk domstol den brittiske historikern David Irving till tre års fängelse för att ha “förnekat förintelsen av de europeiska judarna”, en spansk domstol bokhandlaren Pedro Varela till två år och nio månader för att ha salufört böcker som “rättfärdigat folkmord”, en tysk domstol advokaten Horst Mahler till sex års fängelse för att ha spridit boken Lectures on the Holocaust med mera.

Historikern David Irving är en av många som utsatts för politisk förföljelse för att ha ifrågasatt den officiella versionen av "förintelsen".

Frågan om “förintelsens” vara eller inte vara är känslig eftersom det inte finns några faktiska belägg för att miljontals judar och andra systematiskt avrättades i lägren, utan att lägerfångarna dog av sjukdomar som tyfus och att det rör sig om några hundratusen.

Redan 1938 sysselsatte sig Hitler och andra ledande personer i Tredje riket med Madagaskarplanen. Denna innebar att man skulle ge judarna i Europa Madagaskar, som då var i fransk ägo, genom att förflytta en miljon judar årligen. Denna plan stoppades av Storbritannien när de tog över Madagaskar 1942. Samma år hölls den omtalade Wannsee-konferensen i Tyskland där “den slutgiltiga lösningen” av judefrågan diskuterades. Dokumenten från denna konferens finns kvar och visar att denna slutgiltiga lösning innebar en emigration av judarna österut och att de upprättade lägren skulle fungera som en alternativ utrymningsplan. En månad efter konferensen sände Franz Rademacher vid utrikesdepartementet följande instruktion till UD:

Kriget med Sovjetunionen har under mellantiden skapat möjlighet för ett förfogande över andra områden för den slutliga lösningen. Därför har führern beslutat, att judarna inte behöver flyttas till Madagaskar utan österut. Madagaskar behöver därför inte längre komma på tal i samband med den slutliga lösningen.

Det sedan länge starkaste beviset för att ”förintelsen” ägt rum är den första skrivelse som nämner gaskammare i KZ-lägren, Vrba-Wetzler-rapporten. När en av personerna bakom rapporten, bedragaren Rudolf Vrba, korsförhördes i samband med en rättegång 1985 erkände han att han aldrig sett någon gaskammare i Auschwitz utan att han i själva verket återberättat vad han hört av andra och ”ställt samman en historia”. De ”erkännanden” som kommit från fångvakter vid KZ-läger har tillkommit genom tortyr, som i fallet Rudolf Höss. Dessutom granskade den tyska staten regelbundet eventuella missförhållanden i lägren, vilket bland annat ledde till att SS-översten Karl Otto Koch avrättades av en tysk exekutionspatrull. Koch hade befunnits skyldig till två mord på sjukhusbiträden och misstänktes för mord på fångar under fingerade flyktförsök. Sådana missförhållanden var nog för att höga SS-officerare som Koch kom att avrättas, men man skulle samtidigt ha systematiskt gasat ihjäl sex miljoner judar i lägren?

Slutet

Den sista sovjetiska offensiven mot det tyska riket påbörjades under våren 1945, man avancerade snabbt och stod snart i Berlins utkanter. De få kvarvarande tyska trupperna kämpade tappert, men mot den enorma övermakten kunde man ingenting göra. Med sovjetiska trupper bokstavligen vid knuten, gifte sig Adolf Hitler den 29 april 1945 med sin långvariga kärlek Eva Braun. Som ledare för ett stort folk vägrade Hitler att kapitulera och valde istället att ända sitt liv för egen hand. Den 30 april 1945 tog makarna Hitler sina liv.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-04-20.