Sverigedemokraternas inträde i riksdagen, har förorsakat en exempellös kaskad av hat. Hetskampanjen, som nu drivs på högvarv genom all media oavsett politisk färg, riktas mot alla uttryck som andas nationalism och etnisk medvetenhet. I sitt värv använder denna snuskpress en väl uttänkt strategi, stammandes från 30-talets Tyskland.

När de som makten besitter faller ut i hat mot de stackare som understått sig att rösta ”främlingsfientligt”, görs det på bred front. Hetsmakarna i massmedia använder sig inte bara av uttalanden från experter i ”högerextremism”. Ett annat välbeprövat tillvägagångssätt, är att skamlöst offentligt exponera enskildas familjeliv, för att därigenom dra fram de hemska rasisttrollen i ljuset.

I förra veckan presenterade Aftonbladet artikeln ”Hjälp, min son är sverigedemokrat” med Lisa Wåhlin från Avesta. Tårögt påstår hon sig ha brutit kontakten med sin artonårige son, då han understått sig att rösta på Sverigedemokraterna. Att en tidning ogenerat gottar sig i det tragiska faktum, att en mor öppet väljer att kasta skit på sin egen avkomma, är naturligtvis makabert. Men vid sidan av snaskjournalistiken, finns en gemen plan med i bilden. Aftonbladets tydliga strävan, är att genom detta smutsiga underlivsknep, statuera exempel för att därigenom tysta nationellt oppositionella. Och detta oavsett om tilltaget för sansade individer, uppfattas som lika iögonenfallande som äcklande. I sin höviska kamp, tar inte media någon som helst notis om normal anständighet.

En annan välbeprövad strategi, vilken fick utlopp bland annat i en gräslig artikel i Svenska dagbladet den 12/2, är att låta en psykolog ställa publik diagnos av en enskild nationell. Hjärnskrynklaren, tillika sexologen Madeleine Gauffin Rahme, svarar en grubblande mamma under rubriken ”Sonen har rasistiska värderingar”. Rahmes respons är skrämmande, om än intressant i ett vidare perspektiv. Psykologen använder sig nämligen av ett klassiskt skolexempel från den mångomtalade Frankfurtskolan, när hon ska till att ”bota” den rasistiske artonåringen.

En judisk sekt
Innan den aktuella artikeln i SvD kommenteras, måste den mångomtalade men samtidigt så missförstådda historiken bakom Frankfurtskolan, klargöras. Detta för att sätta Rahmes utlåtande in ett större sammanhang. Ett sammanhang som utgår ifrån maktrelationen mellan olika etniska grupper, i detta fall mellan den judiska och den ariska.

Frankfurtskolan ligger bakom en icke-arisk tanketradition vilken varit avgörande i underminering av Västerlandets rasliga, kulturella och andliga grundvalar efter 1945. Dess historia tar sin början på tidigt trettiotal, men skolans inflytande fick fritt spelutrymme i och med Hitlertysklands nederlag.

Frankfurtskolan framställs av Nationalencyklopedin som en ”alternativ marxistisk skolbildning inom tysk filosofi och samhällsvetenskap”, instiftat 1930 vid Felix Weils Institut fur Sozialforschung i Frankfurt. Vad uppslagsverket däremot väljer att inte belysa är att detta socialpsykologiska instituts grundare, Felix Weil, var en judisk mångmiljonär ökänd som ”gynnaren av vänstern”. Han var en betydande bidragsgivare till det tyska kommunistiska partiet KPD. Medlemmarna vid institutet var till överväldigande del etniskt medvetna judar. Att påstå att institutet skulle ha varit tyskt, är därmed en lögn.

Dessa icke-tyskar strävade efter att skapa en i det tyska majoritetssamhällets ögon, legitim judisk överlevnadsstrategi. Först och främst för judarna i Tyskland, men i förlängningen också hela Västvärlden. Strategin betecknades svekfullt som universell och ”marxistisk”, men var i själva verket utpräglat etnocentrisk. Det vill säga: Under marxismens tal om den icke-judiska arbetarklassens befrielse, dolde sig en rasistisk strategi vilken innebar att bekämpa alla former av etnisk medvetenhet hos den tyska arbetarklassen. Därigenom ville institutet omöjliggöra en verklig tysk folkgemenskap.

Den israeliske religionshistorikern Gershom Scholem, har karaktäriserat Frankfurskolan som en ”judisk sekt”. Scholems utlåtande bekräftas tydligt, vid en närmare granskning av skolans ledande judiska personligheter. Mot den tyska allmänheten talade företrädarna om marxism och freudiansk psykologi, om en ”kritisk teori av det kapitalistiska produktionssystemet”. Detta medans gruppen inåt omhuldade och utvecklade den judiska religionens mångtusenåriga tanke om den judiska rasens utvaldhet.

En av institutets ledande personlighet, Max Horkheimer (1895 -1973), menade att filosofins mål måste vara att rättfärdiga den judiska historien. Följande citat av Horkheimer är betecknande: ”Koncentrationslägrens namnlösa martyrer är symboler för en mänsklighet, som strävar att födas. Filosofins uppgift är att översätta deras gärningar till ett språk, som kommer att höras, även om deras ändliga röster har tystats av tyranniet.”

Theodor Adorno (1903-1969), en annan ledande Frankfurtideolog, lyfter fram den så kallade förintelsens universella giltighet och det judiska folkets påstådda martyrium, med följande teatrala konstaterande: ”… att skriva dikter efter Auschwitz är barbariskt.” En judisk lärjunge till Adorno förklarar sin lärofaders ord: ”Det är inte möjligt att bedriva något sociologiskt studium utan att begrunda Auschwitz och utan att bemöda sig om att förhindra nya Auschwitz… Upplevelsen av Auschwitz är en absolut historisk och sociologisk kategori.”

En rädsla inom sig
Frankfurtskolans inflytande över psykologin är än i dag normgivande. Skolans ”kritiska teori” ligger över hela Västvärlden som ett filter, genom vilket rönen inom främst psykologi och sociologi tolkas. Madeleine Gauffin Rahme ställer, utefter psykoanalysens freudianska mall, följande diagnos av den artonårige nationalisten, som enligt sin mor hyser ”starkt konservativa” och ”rasistiska” åsikter:

”Det låter som att han har en rädsla inom sig – en rädsla som görs om till att uttrycka förakt för det svaga, lilla, sköra utanför sig. Istället för att vara i kontakt med dessa känslor av rädsla och kanske osäkerhet inom sig, så lägger han det utanför sig och där börjar han hata det som egentligen är en del av honom själv… Det kallas med psykologiska termer för projektion och det lever närapå sitt eget liv.”

Trots att den uthängde nationalisten, inte själv får komma till tals och därtill ofrivilligt tolkas via ombud, är Rahmes analys av honom morsk. De ”rasistiska” åsikterna är ett resultat av ”projektion”. Nationalistens övertygelser om exempelvis massinvandringen, är ett själsligt utslag av hans egen osäkerhet.

Kritik mot mångkultur, gruppvåldtäkter och rasblandning handlar således om att inte stå i ”kontakt med” och ”erkänna” sina egna känslor av ”rädsla” och ”osäkerhet”. Att som svensk uttrycka nationalistiska åsikter är därmed inte legitimt. Inte på grund av att de skulle vara sakligt felaktiga, utanför att dessa uttrycker psykisk svaghet och instabilitet. De är inte värdiga att bemötas sakligt, utan ska bortförklaras med allehanda psykologiska begrepp.

Ett uttryck för homosexualitet, pedofili och tidelag
Även om Rahmes självsäkra redogörelse om en person hon aldrig träffat faller på sin egen orimlighet, är hennes lilla psykedeliska utläggning talande. Både för henne i egenskap av ”psykodynamiskt utbildad psykolog och psykoterapeut”, som för den judiska föreställningsvärld hon medvetet eller omedvetet torgför. Hennes utlåtanden om artonåringens ”projektion”, är som hämtad från Frankfurtskolans främsta språkrör Max Horkheimer och Theodor Adorno.

Amerikanska judiska kommittén, en mäktig judisk lobbygrupp med stort inflytande i USA, finansierade en numera klassisk socialpsykologisk studie 1950. Studies in Prejudice och The Authoritarian Personality, sades förklara ariers omedvetet underliggande hat mot rasfrämlingar i största allmänhet – och judar i synnerhet. Rahmes prognos i SvD är ett avslöjande exempel, just från denna studies analys av ariers påstådda mentala tillstånd. Den är helt i linje med Frankfurtskolans doktriner. I studien står följande att läsa:

”Drifter, som subjektet [ariern] inte erkänner som sina egna ens när de alldeles säkert är det, tilläggs objektet [rasfrämlingen] – det tilltänkta offret.” Fysisk aggressivitet mot rasfrämlingar, vilka uppfattas som ett reellt hot av ariern, är enligt denna av etnocentriska judar framlaborerade studie, ett uttryck för sexuell frustration. Ett tydligt tecken på homosexualitet som bäst kläs i termer av pedofili:

”Den förbjudna handling, som förvandlas till aggression, är i allmänhet homosexuell till naturen. Genom kastrationsångesten går lydnaden för fadern till ytterlighet som en föraning om kastration i ett medvetet känslomässigt närmande till en liten flickas natur, och det verkliga hatet mot fadern undertrycks.”

När ariern agerar mot det som uppfattas som det främmande, mot det som han upplever utgöra ett hot mot sitt folks rasliga existens, så brännmärks detta som ett utslag av dold homosexualitet och sexuell abnormitet. Ariern tvingar sig själv att hålla sina förbjudna tankar och handlingar inom sig, enligt denna judiska expertis. Men driften är så stark för ariern, exempelvis för homosexualitet, pedofili och tidelag att han måste projicera detta på ett offer i yttervärlden. Mot någon som han inte identifierar sig med: ”… han angriper andra individer i avund eller förföljelse, liksom den undertryckte tidelagsidkaren jagar eller plågar ett djur.”

När en vit amerikan, eller svensk för den delen, agerar med sitt folks etniska överlevnad för ögonen, liknas han vid en kallblodig djursexförespråkare, av Frankfurtskolan. Madeleine Gauffin Rahme fortsätter i samma tanketradition, när hon stämplar den unge svenske nationalisten som en person vilken inte är i kontakt med sina egna känslor av rädsla. Nationalisten har en oförklarlig osäkerhet inom sig. I utlopp av oförklarligt barbari, tar han ut sin egen psykiska instabilitet över de stackars invandrarna. Han är med andra ord schizofren.

Ett ödesdigert inflytande
Frankfurtskolans inflytande över Västerlandet och därmed Sverige, får inte underskattas. Forum för levande historia, Förintelsens minnesdag och kvasivetenskapliga hjärnskrynklare som Rahme, är tydliga exempel för detta mischmaschs ödesdigra inverkan. Från Freud och Marx har denna judiska psykologi hämtat sitt främsta tankegods. När nationalsocialisterna sex dagar efter sitt makttillträde i Tyskland 1933, stängde ner institutet, begav sig huvuddelen av dess medlemmar över Atlanten till USA. Efter kriget spred sig Frankfurtskolans lära epidemiskt, via de amerikanska universiteten, tillbaka till Europa. Den fick en storhetstid med den ”nya vänstern” och 68-rörelsen.

Viktigt att understryka, är att Frankfurtskolan enbart klassificerar den ariska viljan till etnisk medvetenhet och bevarande som sjuklig. Aldrig den judiska. Tvärtom var och är denna kvasivetenskaps främsta förespråkare öppet etniskt medvetna judar, vilka alla efter 1948 försvarat Israel som ett nationalhem enbart för etniska judar. Amerikanska judiska kommittén, en av världens starkaste sionistiska påtryckningsgrupper, finansierade som sagt Studies in Prejudice och The Authoritarian Personality.

Självmotsägelsen, eller rättare sagt hyckleriet, är i alla fall för den ärlige betraktaren, flagrant uppenbar. Huruvida Rahme medvetet är delaktig i denna sataniska plan att underminera den ariska rasens överlevnad, låter jag vara osagt. Frågan är heller inte intressant. Hon, liksom alla andra nyttiga idioter som nu mangrant i kör förbannar ”främlingsfientligheten” och SD:s riksdagsinträde, är alla ansvariga.


  • Publicerad:
    2010-10-18 00:00