KOMMENTAR. Ledaren för Nordiska motståndsrörelsen i Norge, Haakon Forwald, delar med sig av sin syn på den mycket lyckade demonstrationen i Kristiansand.

Det är i kombination av glädjerus och utmattning som jag skriver den här artikeln och ger min sin på organisationens mycket lyckade demonstration i Kristiansand. Vi hade som ni alla vet ursprungligen planerat att demonstrera i Fredrikstad, men tvingades ändra våra planer i sista sekund då polisen helt plötsligt valde att förbjuda demonstrationen.

Både förbudet och orsaken till förbudet kom som en stor överraskning för oss i ledningen. Att vi skulle möta motstånd från både systemet och meningsmotståndare var att förvänta. Att systemet skulle sluta upp i försvar av homolobbyn var förväntat. Men att systemet skulle nyttja hot om våld från vänsterterrorister som ursäkt till att förbjuda vår demonstration, det var inte förväntat – något som Oslopolisen och ansedda jurister, yttrandefrihetsexperter, debattörer och även en del meningsmotståndare var överens om.

Att genomföra demonstrationen i Fredrikstad i trots mot polisens förbud övervägdes. Då vår intention är att föra fram vårt budskap, vår politik och att tala med folket, blev detta ganska snabbt avfärdat som kontraproduktivt. Detta skulle antingen ha resulterat i massarresteringar, i bråk med meningsmotståndare och polis, eller både och.

Att inte demonstrera var likväl aldrig ett alternativ, men att planeringen och verkställandet skulle behöva ske ”under radarn” var uppenbart, eftersom systemet skulle lägga stora resurser på att förhindra en sådan seger för oss – något som de absurda arresteringarna av svenska aktivister visade med all önskvärd tydlighet.

I vår jakt på alternativa städer var flera platser uppe för diskussion, däribland Oslo. Detta kom dock att avfärdas, då systemets strålkastare var kraftigt riktade på organisationens medlemmar på Østlandet och att både planerandet och verkställandet därmed skulle bli mycket svårt att genomföra. Valet föll därför på Kristiansand, där vi har ett stort stöd bland folket samt en stark representation.

Planeringen av aktiviteten gick bra och vi kände att vi hade situationen under kontroll. Vi fick naturligtvis lov att officiellt komma med ett uttalande via våra egna medier som avrådde alla sympatisörer från att resa till Fredrikstad, eftersom vi själva skulle till en annan stad och därmed inte kunde garantera deras säkerhet.

Då jag själv är bosatt i Ludvika så reste jag redan under fredagen. Vi valde ut en mindre trafikerad väg in i Norge, för att undvika de mest välbevakade gränsövergångarna. Detta visade sig vara en smart taktik, då flera andra bilar blev stoppade med arresteringar som följd. En bra bit in i Norge fick vi dock eskort av en polisbuss, som stod och inväntade oss för att sedan följa efter oss under en halvtimmes tid. Denna avvek så småningom, och syntes sedan aldrig till något mer.

Då vi anlände till lokalen, runt 03:00 på natten, var det glädjande att se att så många hade klarat att ta sig fram – både norrmän, svenskar och finländare. Huruvida vi skulle kunna genomföra något överhuvudtaget var däremot oklart. Osäkerheten dämpades definitivt inte av att jag morgonen efter vaknade upp till ljudet av en helikopter som flög över hustaken.

Efter att ha hälsat på organisationskamrater och fått i mig ett par koppar kaffe var det klart för en snabb genomgång av dagen. En grupp aktivister hade samtidigt tagit sig ned till Kristiansands centrum för att få en bild av situationen samt se ifall polisen inväntade oss. Då tiden var inne tog vi oss gemensamt ner till samlingsplatsen och mötte de resterande kamrater som hade rest samma dag och tagit sig dit direkt. På plats handlade vi kvickt och hann knappt ta fram och veckla ut fanorna innan en massa polisbilar och polismän stormade in på platsen.

I samlad trupp gick vi raskt in mot centrum, för att undvika att någon skulle gripas och för att vi skulle kunna genomföra vår aktivitet. Flygblad och fanor hade vi självklart med oss, men i all hast att komma oss iväg och in till centrum blev megafonen kvarliggandes i bilen. Detta är också förklaringen till att det inte ropades några slagord på väg in mot centrum, och anledningen till att det inte hölls några tal på plats.

Vår väg in mot centrum gick bra, likväl som dialogen med polisen. De förklarade att de inte avsåg att försöka stoppa oss och att vi skulle få genomföra vår aktivitet. Vi förklarade att vi hade för avsikt att dela ut flygblad och att samtala med folket, något polisen menade var helt oproblematiskt.

Många intressanta samtal fördes med folket, intervjuer genomfördes med media som hade dykt upp, däribland en direktsänd intervju med TV 2. Uppemot tusen flygblad delades också ut och vårt mål med att rikta strålkastarna mot den folkfientliga homolobbyn uppnåddes definitivt.

En och annan rabiat meningsmotståndare klarade naturligtvis inte av att motstå att försöka förstöra aktiviteten, men detta var inget som påverkade varken oss eller vår demonstration. Några helt vanliga meningsmotståndare diskuterade vi sakligt med, och vi förde fram vår åsikt medan de delade med sig av sin. Förhoppningsvis fick de också se att vi inte var ”homohatande nazister”, utan nationalsocialister med välgrundade argument till varför vi är emot den folkfientliga homolobbyn.

Efter att aktionen hade rundats av och vi var på väg tillbaka till bilarna så skulle självklart polisen genomföra en ID-kontroll av samtliga deltagare. Att polisen registrerar politiska dissidenter är kanske något som vanliga människor tror kan försiggå i länder som Nordkorea, men detta är alltså ett standardförfarande i ”demokratin” Norge.

En mediastorm utan dess like
En gedigen mediastorm har som väntat följt i demonstrationens kölvatten. Hycklande meningsmotståndare, i form av förrädarpolitiker och andra, klagar och gnäller till lögnpressen över att polisen ”tillät” oss att utöva vår grundlagsstadgade rätt att yttra oss. Polisens motivation om att värna yttrandefriheten och önskan att inte eskalera situationen anser de vara vansinne – de menar nämligen att ingen grupp ska vinna rätt att yttra sig genom hot om våldsamheter. Att de själva förhindrade Motståndsrörelsens demonstration i Fredrikstad, uteslutande med hjälp av hot om våld, har de kanske glömt bort? Det bör dessutom tilläggas att Motståndsrörelsen inte på något vis har kommit med några hot om våldsamheter överhuvudtaget.

Föga förvånande florerar även diverse lögner om demonstrationen, och då särskilt från självutnämnda meningsmotståndare som i lögnpressen framställs som ”vanligt folk” som har blivit vittnen till aktiviteten. Påståenden om hot om hembesök, påstådda spottloskor mot invandrade och om en lokalbefolkning som kände sig ”otrygg” är bara några av de lögner som har spridits i fiendemedia under de senaste dagarna.

 – Historia har skrivits!
Ansökan om att få demonstrera i Fredrikstad, samt planeringen och förberedelserna kring detta, är en värdefull erfarenhet som vi har förvärvat. Detsamma gäller arbetet med och genomförandet av demonstrationen i Kristiansand. Det är viktigt att vi som organisation reflekterar över vad vi gjorde bra, vad vi gjorde fel och vad som kan förbättras. Allt för att göra nästa demonstration ännu bättre.

Att den 29 juli var en stor dag för Nordiska motståndsrörelsen och att vi genom vår demonstration har skrivit in oss i historieböckerna är uppenbart. Vår demonstration den 29 juli omtalades i samtliga norska medier, i Sverige och även internationellt – inte bara en gång, utan i artikel efter artikel. Uppmärksamheten är enorm, och aldrig tidigare har vår hemsida fått så många besökare – samtidigt som medlemsansökningar strömmar in som aldrig förr.

Den 29 juli blev dagen då Nordiska motståndsrörelsen trotsade systemets försök att tysta oss och genomförde organisationens första och största demonstration på norsk mark. Det blev dagen då Norges första nationalsocialistiska demonstration i modern tid genomfördes. Historia har skrivits, och jag vill tacka samtliga deltagare för en fantastisk dag. Det var en ära att få inta Kristiansands gator mer er!

Hell seger!


  • Publicerad:
    2017-08-01 14:08