RECENSION. Simon Holmqvist har sett de isländska black metal-banden Svartidauði och Sinmara och imponeras av den råbarkande men tänkvärda och post-apokaplytiska energin som islänningarna bjuder på.

Norrlänningar i extas när isländska Svartidauði och Sinmara uppträdde på Droskan i Umeå, torsdagen den 3 oktober. Foto: Nordfront.

Jag har under ett en tid intresserat mig för isländsk black metal, med band som Svartidauði och på senare år även Sinmara som ledande akter. Den isländska svartmetallen har inte, såsom många skandinaviska motsvarigheter, inspirerats så mycket av sitt fornnordiska arv som den ockulta dissonansen och nyskapandet av musikstilen i franska akter som Deathspell Omega och Blut Aus Nord.

Islänningarna för en inte tillbaka till fornstora dagar med hednisk mysticism, utan snarare till en postapokalyptisk mörk värd, med förgiftade åkrar och hemliga ockulta sällskap som utför mystiska och ockulta ritualer i en stadsruins bakgator, allt i skydd från en döende sols bleka men förgiftande strålning.

Det var med spänning jag tillsammans med kamrater bokade biljetter till Umeåupplagan av Svartidauði och Sinmaras pågående skandinaviska turné Hin blóðrauðu sverð.

Till stöd för islänningarna öppnade det relativt nystartade och lokala black metal-bandet Malakhim. Deras show hade hög energi, och musiken var som en blandning mellan den isländska dissonansen och melodisk svensk 90-tals black metal i samma stuk som det Marduk spelade på den tiden. Bra öppning av kvällen och bra energi som sagt, men inte mycket mer än så. Framförallt tycker jag att sångaren inte riktigt klarade av sitt black metal-growlande, vilket resulterade i mer skrik än sång – något som inte nödvändigtvis är något problem i black metal, om det är meningen.

Umeåbandet Malakhim öppnade kvällen med hög energi. Foto: Nordfront.

Sinmara följde öppningsakten och på scen klev fem svartklädda män i kåpor fram. Sångaren Ólafur Guðjónsson stack ut tydligt som bandets frontman. Som sådan var han väldigt mycket i karaktär, ömsom skrikandes i mikrofonen, ömsom hukandes framåt som en gammal trollkarl i sin huva, stöttandes mot mikrofontativet som en käpp, samtidigt som han höjde armen i förvridna rörelser.

Sinmara. Foto: Nordfront.

En annan stjärna var gitarristen Þórir Garðarsson, som även spelar med Svartidauði. Hans gitarrslingor ledde den brutala musiken, som är mer melodiös än Svartidaudis post-apokalyptiska dissonans.


Sinmara under ett liveframträdande tidigare i år.

Sinmara är i den fornnordiska mytologin en av de obehagligare figurerna, en blek kvinnlig jättinna, eldjätten Surts kvinna, den mäktiga herren över Muspelheim. Namnet Sinmaras etymologiska ursprung är något oklart, men de flesta är överens om att ändelsen ”mara” kommer från det gamla ordet för mardröm – något bandet Sinmara definitivt lyckas skapa en känsla av på scenen.

Sinmara får 78 av 88 möjliga tyrrunor.


Promotionvideo för Svartidauði och Sinmaras skandinaviska turné Hin blóðrauðu sverð.

Svartidauði avslutade kvällen med ursinnig och isländsk vrede. Återigen imponerade gitarristen Þórir Garðarsson stort och denna gång hade han bytt ut huvan mot en svart mask som täckte halva ansikten, som i övrigt var täckt med vad som troligtvis skulle likna sot. Även detta en frisk fläkt i jämförelse med den lite uttjatade men traditionella corpse painten.

Kvällens stjärna var dock Svartidauðis sångare och basist Sturla Viðar. Som en riktigt isländsk bjässe med skägg och rakad skalle bjöd han på aggressiv och maskulin energi när han vrålade ut post-apokalyptisk nihilism samtidigt som han bankade på basgitarren. Den råbarkade vikingaenergin backades också upp i handling när en idiot i publiken bögade sig framför scenen genom att försöka slå på instrumenten och dra ut dess sladdar. Utan att tveka en sekund placerade Sturla en välplacerad känga rakt på idiotens bröstkorg innan han flög av scenen, fortfarande bärandes på sitt instrument. Som när Moses ska ha delat Röda havet med sin stav skingrades publiken som på kommando, samtidigt som Sturla satte idioten på plats med välförtjänt prygel.

Svartidauðis stjärnor: Gitarristen Þórir Garðarsson (tv) och sångaren/basisten Sturla Viðar (th). Foto: Nordfront.

Bandet fortsatte att spela under Sturlas tillfälliga vedergällningseskapad och när han var nöjd klev han åter upp på scenen, kopplade in sitt instrument och fortsatte som om inget hade hänt med samma post-apokalyptiska och råa energi.

Förutom energin imponerade Sturla Viðar med sitt basgitarrspelande. I black metal har basgitarren traditionellt fått kliva undan för gitarrerna och i många fall är det oklart om vissa band ens brytt sig om att lägga till ett spår med bas när man spelar in musiken. Men ett utmärkande drag med just Svartidauði är hur basen har en prominent plats i musiken – vilket också märktes när bandet spelade live.


Svartidauði spelar live tidigare i år. Sångaren/basisten Sturla Viðar i mitten och huvudgitarristen Þórir Garðarsson till vänster.

En annan sak som är utmärkande med Svartidauði i jämförelse med annan avantgarde-black metal i Deathspell Omega-traditionen, där approachen vanligtvis är väldigt intellektuell och filosofisk, är att man är betydligt mer jordnära och primitiva. Svartidauðis texter är förvisso djupa och tänkvärda, men samtidigt fulla med den råa och maskulina energi som skapas av musiken och i liveframträdandet. Låten ”Wolves of a Red Sun” från senaste albumet ”Revelations Of The Red Sword” får illustrera detta:

I shall exhaust the light without to cultivate the light within
Pouring down the wine of woe from the burning firmament
As they celebrate weakness you shall become an embodiment of power
As they bend a knee to a king’s rule you shall do as thou wilt
Strive for steel and not for gold
Drench yourself in blood on the hunting grounds
Beneath the red sun
In hoc signo vinces
To see your enemies driven before you
And splintered to a thousand pieces and scattered to the winds

Jag ger således Svartidauðis framförande 84 av 88 tyrrunor och utnämner Sturla Viðar till kvällens hedersbärsärk.

Något jag tyckte var negativ var hur scenen var uppbyggd, och detta minus får förstås ligga arrangörerna av spelningen till last. Det mesta ljuset kom bakifrån, vilket ledde till att personerna som uppträdde i den mörka lokalen emellanåt reducerades till svarta konturer. Detta är också anledningen till att det var svårt att få till några bra bilder.

I övrigt var det en väldigt trevlig kväll där jag som redan nämnts även fick tillfälle att samtala med en del Nordfrontläsare och Radio Nordfront-lyssnare som jag aldrig tidigare träffat.

Isländsk black metal i allmänhet – Svartidauði och Sinmara är inga undantag – är ingen lättsmält musik. Den är mörk, agressiv, disharmonisk och experimentell – alltså inget som man kanske rekomenderar till en ovan lyssnare. Där är snarare svenska band som Marduk, Dissection och Watain mer lättillgängliga.

Men den krigiska och nihilistiska energi som framförallt Svartidauði bjuder på kan vara en väg att gå för att väcka unga män och kvinnor ur sin slumrande bekvämlighet så att de istället faktiskt revolterar mot förbrytarna som styr, dessa kräk som snart kommer att förvandla vår värld till det post-apokalyptiska mörker som poetiskt målas upp i bandens texter och estetik.


”Wolves Of A Red Sun” från Svartidauðis senaste album ”Revelations Of The Red Sword”.

Om man är en van lyssnare av black metal kan jag starkt rekommendera den isländska scenen, som tillsammans med Östeuropa bjuder på det mest nyskapande och innovativa inom den trettioåriga genren. Förutom Svartidauði och Sinmara vill jag gärna slå ett slag för akter som Wormlust, Zhrine, Misþyrming och Almyrkv, framförallt ifall man gillar när musiken är mörk, disharmonisk och tänkvärd.

Ifall du bor i en stad i Skandinavien dit Hin blóðrauðu sverð-turnén inte ännu har nått har jag bara en sak att säga: Boka biljett, upplev musiken levande och träffa intressanta och vettiga människor. Bland svartmetallare finns mer öppensinnade och nationellt lagda personer än du tror.

  • Publicerad:
    2019-10-07 10:00