TREDJE RIKET. Leif Eriksson tecknar ett biografiskt porträtt av Tredje Rikets andreman, Hermann Göring, och beskriver vilka insatser han gjorde för nationalsocialismen.

Hermann Wilhelm Göring var utan tvivel en av de mest inflytelserika och skickligaste statsmännen i modern tid. Han var populär och älskad av stora delar av det tyska folket både för sitt muntra jovialiska sätt och för sin handlingskraft. Men av sina fiender var han fruktad för sin hårdhet och förtalad för sitt utseende och guldkantade leverne. Jag ska i denna krönika presentera en kortfattad men förhoppningsvis rättvisande och intresseväckande bild av Adolf Hitlers närmaste man – Hermann Göring.

De förberedande åren
Hermann Göring föddes i Bayern den 12 januari 1893. Fader Heinrich var en tysk kolonialtjänsteman och modern Franziska var en, som man sa på den tiden, enkel bondflicka. Genom sitt yrke var fadern ofta stationerad utomlands på olika befattningar som kolonialguvernör och generalkonsul, och modern var bara på tillfälligt besök i Tyskland när hon födde Hermann. Efter sex veckor återvände modern till sin make i Karibien och lämnade den nyfödde i en väninnas vård i staden Fürth nära Nürnberg, där han levde sina första tre år. Efter att fadern pensionerats levde familjen i Tyskland, och den längsta tiden av sin uppväxt tillbringade Hermann på slottet Veldenstein utanför Nürnberg med anor från medeltiden. Vissa historiker har menat att denna sorglösa uppväxt bland torn och murar med riddarlekar och dyrkan av historiska hjältar präglade den vuxne Hermann i hans lidelse för pompa och prakt och renässansinspirerade uniformer.

Efter avlagd officersaspirantexamen vid Kungliga preussiska kadettskolan i Berlin-Lichterfelde 1911 med lysande avgångsbetyg erbjöds Hermann Göring stamanställning vid ett infanteriregemente. När första världskriget bröt ut kom han snabbt in vid en flygreservbataljon där han vid sidan av en pilot genomförde rekognosceringsflygningar och fotograferade fiendens markställningar. 1915 genomgick han flygarskolan i Freiburg och inledde därmed en lysande karriär som skickligt flygaress och hyllad krigshjälte. Den 2 juni 1918, efter 22 tillerkända segrar i luften, fick han av kejsar Wilhelm II motta den högsta tyska ordensutmärkelsen för synnerlig tapperhet, Pour le Mérite.

Det plötsliga och oväntade beskedet om vapenstillestånd i november 1918 kom som en chock för Göring och de kämpande styrkorna. Som han skrev i sin egen bok Tyskland återfött upplevde de det som en dolkstöt i ryggen när socialdemokrater och kommunister i Tyskland gjorde upp med fienden om fred bakom de ovetande styrkorna. Besvikelsen över detta förräderi kom att bli en av de stora politiska drivkrafterna, inte bara för Göring utan för en växande skara tyskar.

För att försörja sig efter kriget reste Göring till Skandinavien där han genomförde spektakulära flyguppvisningar, och slutligen hamnade han hos Svensk Lufttrafik AB som civil pilot. Under ett av de uppdrag som han genomförde träffade han grevinnan Carin Fock, som kom att bli hans stora kärlek och första hustru. Tillsammans flyttade paret till Bayern 1921. Här inträffade en annan viktig milstolpe i Görings liv då han på hösten 1922 besökte ett politiskt möte på Café Neumann i München, där en viss Adolf Hitler höll mottagning och talade om hur Tyskland skulle återfödas som stark nation. I Hitler fann han anföranden som ”talade ord från mitt eget hjärta” (Knopp: Göring, 2007) och han beslutade sig raskt för att gå med i NSDAP. Göring blev snabbt en nära medarbetare till Hitler och på våren 1923 utsågs han till ledare för stormtrupperna (SA). På kort tid lyckades han av det då ganska löst organiserade SA bygga upp en slagkraftig privatarmé.

Politiskt bakslag och revansch
Under 1923 försämrades snabbt det politiska och socioekonomiska läget i Tyskland och på hösten beslutade sig nationalsocialisterna i Bayern för att försöka göra någonting åt situationen. Med start den 8 november genomförde de en kupp i München för att inleda en revolution och ta över makten. Hitler var styrkornas anförare och Göring var ansvarig för säkerheten som chef för SA. Vid middagstid den 9 november marscherade ett demonstrationståg av revolutionärer från möteslokalen Bürgerbräukeller mot Münchens centrum. I täten av tåget gick Göring vid sidan av Hitler och under marschens gång anslöt sig allt fler människor så att antalet snart närmade sig 3000. När täten närmade sig Feldherrnhalle mötte de en avspärrningskedja av delstatspoliser med pansarfordon som öppnade eld mot demonstrationståget. Fjorton demonstranter och fyra delstatspoliser dog direkt. Hitler lyckades oskadd ta sig iväg mitt i virrvarret, men kvar på torget låg Göring i en blodpöl träffad av en kula i låret bara några millimeter från pulsådern.

Efter den misslyckade kuppen blev Hitler gripen och fängslad i Landsbergsfängelset medan Göring lyckades ta sig till Österrike, där han fick vård för sina skador på ett lasarett i Innsbruck. För att lindra hans enorma smärtor från skottskadan gav läkarna honom regelbundet morfin, något som han efter frigivningen upptäckte att han blivit beroende av. Paret Hermann och Carin Göring återvände till Sverige för att försöka få ordning på tillvaron. Hermann lades in på Långbro mentalsjukhus söder om Stockholm för drogavvänjning i två omgångar, och efter den andra vistelsen skrev biträdande överläkaren dr C Francke ett intyg där det bland annat stod: ”Kapten Hermann Göring … var, då han lämnade sjukhuset i början af juni 1926, fullständigt afvänjd från nämnda bruk och fri från bruket af alla slags opiumpreparat, vilket allt på heder och samvete intygas.” (Irving: Göring. En biografi, 2001) Att Göring även under återstoden av sitt liv tog till smärtstillande under perioder av svår smärta är välkänt, men då skedde det i form av kodeintabletter med en mycket liten dos morfin som ”inte var tillräckligt för att påverka hans mentala förmåga på något sätt” enligt psykiatern Douglas M. Kelly som undersökte Göring under Nürnbergrättegången (Sennerteg: Göring, 2011).

Göring ordnade nu upp sitt liv. Han fick ett arbete hos BMW för att sälja deras flygmotorer i Skandinavien. Men han saknade den politiska kampen och under 1926 nåddes han av nyheterna att en politisk amnesti hade utfärdats i Tyskland och att både arresteringsordern och högförräderimålet mot honom från 1923 hade annullerats. Detta möjliggjorde hans återvändande till Tyskland och innebar startskottet på en politisk kometkarriär inom NSDAP. I januari 1928 blev Göring nominerad som en av toppkandidaterna till de stundande riksdagsvalen, och efter valet i maj blev han en av de tolv invalda riksdagsledamöterna för NSDAP. Framgångarna fortsatte. I riksdagsvalet den 14 september 1930 ökade nationalsocialisternas röstetal från 2,6 procent till drygt 18 procent (6,4 miljoner väljare) och riksdagsmandaten ökade från 12 till 107.

Göring hade under de senaste åren skaffat sig ett gott kontaktnät i Berlin och hela Preussen. Detta såg nu Hitler stora fördelar med och utnämnde Göring till sitt politiska ombud i Berlin, medan Hitler själv stannade kvar i München. På Hitlers befallning utsåg också riksdagsgruppen Göring till ställföreträdande ordförande. Samtidigt som hans politiska karriär nu gick lysande blev hans hustru Carin allt sjukare, och natten den 16 oktober 1931 avled hon i Stockholm. Detta innebar ett enormt slag och en stor sorg för Göring, men innebar samtidigt att han från och med nu fokuserade all sin energi på den politiska kampen. I juli 1932 valdes en ny riksdag i Tyskland och NSDAP fick 13,7 miljoner väljare, mer än dubbelt så många som två år tidigare. Detta innebar att nationalsocialisterna med sina 230 mandat blev den största partigruppen i riksdagen. I och med segern valdes Göring in som talman i riksdagen, republikens tredje högsta ämbete i rang. I rollen som riksdagens talman och Hitlers utsedda mellanhand lyckades Göring med skicklig diplomati i förhandlingar med alla inblandade parter få president Hindenburg att utse Adolf Hitler till Tysklands nye rikskansler, vilket skedde den 30 januari 1933.

Himmler och Göring.

Implementeringen av nationalsocialismen i Tyskland
Det var under den nationalsocialistiska regeringens tid från 1933 fram till krigsslutet 1945 som Hermann Görings politiska geni och oerhörda insatser för det tyska rikets uppbyggnad manifesteras tydligast. Och det finns inte plats i en sådan här krönika att gå in i detalj på var och en av dem. Därför ska jag nu göra en lista över de ämbeten och arbetsuppgifter han innehade under dessa år med korta kommentarer om vilka resultat som uppnåddes.

  • Göring skapade och byggde upp Gestapo, den hemliga polisen i Tyskland, som behövdes för den nya regimens kamp mot stats- och folkfiender. Han tillskrivs också äran av att ha varit den som inrättade de tyska koncentrationslägren, en beteckning som han fått från de concentration camps som britterna grundade under boerkriget 1899–1902.
  • Göring var tillsammans med Heinrich Himmler hjärnan och den drivande kraften bakom de aktioner som genomfördes för att stoppa de kommunistiska och socialdemokratiska partiernas undergrävande och folkfientliga verksamhet i Tyskland. Det var också dessa två som hårdhänt stoppade det planerade kuppförsöket med en attack mot Riksvärnet som Ernst Röhm och SA planerade 1934, en operation som efteråt har fått beteckningen De långa knivarnas natt.
  • Göring var preussisk ministerpresident och ställföreträdande riksståthållare i Preussen under 1933–1945. Detta innebar att han i praktiken var den som styrde det politiska livet i norra Tyskland.
  • Hitler utsåg 1936 Göring till befullmäktigad för fyraårsplanen, ett ämbete han innehade till 1945. Fyraårsplanen var det mäktiga verktyg som nationalsocialisterna inrättade för att bygga upp den totalhavererade ekonomin från Weimarrepubliken, och för att få full kontroll över ekonomin. Som Hitlers fullmäktige fick Göring i stort sett obegränsad handlingsfrihet över ekonomin. Han kontrollerade Rikets samtliga tillgångar av utländsk valuta. Han satte igång enorma bygg- och infrastrukturprojekt, bland annat byggandet av billiga bostäder och av de än idag fungerande Autobahn. Han satte högsta fart på rustningsindustrin för att få fram nödvändig materiel, kanoner, stridsvagnar, flygplan för krigsmakten. Och när industrin började få brist på råvaror som järn och stål så nationaliserade Göring med ett enda pennstreck hela Ruhrindustrin. Reichswerke Hermann Göring i Salzgitter växte från ingenting till den största stålkoncernen i hela Europa. Hela denna fantastiska utveckling gjorde att arbetslösheten i Tyskland minskade från över 18 procent år 1933 till noll procent och i praktiken arbetsbrist 1937.
  • Styrelseordförande för Hermann Göring Werke 1937–1945.
  • Riksminister för luftfarten och överbefälhavare för Luftwaffe 1933–1945. Under Görings överinseende utvecklades nya moderna flygplanstyper och Tyskland reste sig ur Versaillesfördragets aska till att 1939 förfoga över ett av världens effektivaste flygvapen.
  • Som riksjägmästare 1934–1945 ansvarade Göring för att världens modernaste lagar för naturskydd, miljövård och djurhållning genomdrevs, lagar som varit förebild för länder jorden runt sedan dess. Han inrättade nationalparker och naturreservat, stiftade lagar som reglerade jakt och tamdjurshållning, förbjöd plågande av djur i cirkus- och underhållningssyfte och mycket annat.
  • Riksmarskalk 1940–1945.

Under dessa intensiva år hade Göring vid sidan av politiken hunnit träffa en ny livskamrat i Emmy Sonnermann, och parets vigsel den 10 april 1935 blev en enorm manifestation och folkfest. Hela Berlin var på fötter för att fira händelsen och när bröllopsprocessionen gick genom staden kantades den av 30 000 soldater som stod i spaljé och höll tillbaka den nyfikna folkmassan. Även om Göring vid det här laget hade blivit känd som ”Mannen av järn” (der Eiserne) av många på grund av sin okuvliga handlingskraft, så var han oerhört populär bland vanligt folk som ofta kallade honom för tjocke Hermann. Han kunde skoja och svinga en bägare med arbetare på en ölkällare samtidigt som han fann sympati hos företagsledare och högreståndspersoner. Hans utåtriktade sätt och det faktum att han hade en hustru och värdinna gjorde att Hitler, som var ensamstående och levde mer asketiskt, ansåg att paret Görings flotta hem i Berlin var den bästa platsen för mottagningar av officiell karaktär.

Världskrig och nederlag
När andra världskriget startade blev pressen på rustningsindustrin ännu hårdare – produktionen måste öka och råvaror och arbetskraft blev allt svårare att få fram. Inhemsk produktion av syntetisk bensin och gummi hade satts igång men det kunde ändå inte på långa vägar fylla behoven. Samtidigt firade Görings överlägsna Luftwaffe fantastiska segrar i luften under krigets första år när de tyska styrkorna verkade omöjliga att stoppa. Men ju längre kriget framskred fick även Luftwaffe problem med att klara sina åtaganden på grund av bristen på råvaror och produktionskapacitet, som nu förvärrades av de allierades bombningar av oljedepåer och produktionsanläggningar. När den utlovade luftbron till de inneslutna tyska trupperna i Stalingrad bröt samman var det ett katastrofalt nederlag, också för Göring personligen. Och när krisen i rustningsindustrin blev ohållbar såg sig Hitler tvingad att möblera om i ledningen och tillsätta arkitekten Albert Speer som sin rustningsminister. Även om denne på papperet var underställd fyraårsplanen gav Hitler Speer i stort sett obegränsade befogenheter över rustningsindustrin. Detta var också ett psykologiskt nederlag för Göring. ”Speer var absolut ett geni”, tvingades han erkänna i förhör i Nürnberg (Sennerteg: Göring, 2011). På bara ett år lyckades Speer fördubbla produktionen genom rationaliseringar och en effektivare organisation.

När det nu oundvikliga nederlaget och slutet på kriget närmade sig lämnade Göring Berlin den 21 april 1945 tillsammans med sin fru Emmy och parets dotter Edda (född 1938) och begav sig till sin villa i Obersalzberg i Bayern, ett område som ännu var fritt från allierade styrkor. Uppskovet av det oundvikliga blev dock kort och redan den 7 maj tvingades Göring överlämna sig i de amerikanska styrkornas händer. In i det sista bar han en förhoppning om att bli behandlad med respekt av ockupationsmakten och bjudas in till förhandlingar med överbefälhavare Eisenhower om fredsvillkoren och återuppbyggnaden av Tyskland och Europa. Men alla hans förhoppningar om ett värdigt och gentlemannamässigt slut på kriget kom på skam, och den 7 och 8 maj undertecknades den tyska kapitulationen. Göring hölls av amerikanerna i fängsligt förvar på olika platser fram till den 12 augusti 1945 då han slutligen förflyttades till fängelset i Nürnberg, staden där de sionistorganiserade skenrättegångarna mot de ledande personerna i det nationalsocialistiska Tyskland skulle iscensättas.

Göring, Dönitz och Hess i samtal under Nürnbergprocessen.

Järnmannens triumf i Nürnberg
Även om det nationalsocialistiska Tyskland nu var krossat så var Hermann Göring inte knäckt, utan snarare revanschlysten och redo att göra den sista stora insatsen för det tyska folket. Redan under de förberedande förhören inför Nürnbergrättegångarna deklarerade Göring: ”Vad rättegången beträffar är det bara frågan om en i förväg uppgjord politisk historia och jag är beredd på konsekvenserna. Det är segrarna som dömer … Jag vet vad som väntar mig” (Tusa: Nürnbergprocessen, 1983). Ändå lyckades Göring utnyttja rättegången till en lysande propagandaaktion för nationalsocialismen. Han vägrade att godta någon försvarsadvokat utan skötte sitt eget försvar. Han var också noga med att själv sätta sig in i den dokumentation som framlades för domstolen.

Göring steg upp i vittnesbåset för att framlägga sitt vittnesmål den 13 mars 1946. Han höll ett strålande anförande i tolv timmar, förlagda över ett par rättegångsdagar. Och hans framträdande gjorde ett kolossalt intryck, inte bara på de tyskar som kunde höra anförandet i radioutsändningar, utan också hos domstolen och hos media: ”Flera tidningar … noterade hans skarpsinne och intellektuella rörlighet och uttalade motvilligt beundran för hans storsinthet att ställa upp för de andra anklagade … Han hade levererat något som var lika mycket en vädjan till eftervärlden som ett försvar” (Tusa: Nürnbergprocessen, 1983). När det därefter blev dags för den amerikanske åklagaren och sionisten Robert H. Jacksons korsförhör av den åtalade avlade Göring ett starkt försvar och gjorde juridisk knockout på åklagaren, så att Jackson efteråt vände sig klagande till rätten och bad att den skulle förbjuda de anklagade att yttra sig. Eftersom utslaget av rättegången, som Göring sagt, var avgjort på förhand dömdes Göring tillsammans med elva av de andra anklagade till döden genom hängning för det påhittade ”brott mot mänskligheten”. Göring vädjade till rätten om att istället få bli arkebuserad och dö som en soldat med äran i behåll, men rätten avslog hans önskan.

Avrättningarna skulle verkställas strax efter midnatt den 16 oktober 1946. Fångarnas celler, tillhörigheter och kroppar genomsöktes noggrant varje dag av fängelsepersonalen så att ingen skulle kunna gömma något farligt. Kvällen innan avrättningarna klockan 22.44 stängde överkorpral Harold Johnson tittgluggen i celldörren efter att ha kontrollerat att allt var som det skulle hos Göring. Någon minut senare hörde vaktposten utanför dörren ett kvävt stön ifrån Görings cell. Han slog larm och strax störtade vaktofficeren och fängelseläkaren in i cellen, men då var Göring redan död. Mellan hans tänder fann man en glasampull som hade innehållit cyankalium. In i döden hade denne man av järn överlistat sina fiender och behållit sin värdighet och övertygelse. Hans ”vädjan till eftervärlden” är en maning till oss som lever idag att aldrig vika ner oss och aldrig ge upp, utan att ta upp stafettpinnen i den nödvändiga kampen.

Hjälp till

Är du historieintresserad och vill skriva historiska artiklar för Nordfront? Mejla redaktionen@nordfront.se!


  • Publicerad:
    2018-03-28 07:00