Fakta Hen:

Hen-förespråkare menar att vi behöver ett könsneutralt pronomen för flickor och pojkar då kön är starkt sammankopplat med genus – vad som är typiskt ”flickigt”/”pojkigt” – vilket gör att de stereotypa könsrollerna och könsmaktsordningen behåller sin hierarkiska position. Med andra ord: flickor vill vara flickiga på grund av ett invant mönster som behöver brytas för att skapa ett könlöst och därmed också jämlikt samhälle, inte på grund av den biologiska skillnaden mellan flickor och pojkar, denna existerar överhuvudtaget inte.

I januari i år uppmärksammade Paulina Forslund hen-debatten i artikeln ”Genuspedagogikens mål – en framtid utan pojkar och flickor”,  en debatt som det senaste halvåret har fått ett uppsving i etablerad media. Hen-debatten har nu börjat svalna och den känns kanske därför inaktuell och onödig att återuppta. Vad ni dock inte visste var att hen-debatten redan då den tog sig upp i media var en gammal debatt, och ännu mer skrämmande; ett redan etablerat begrepp.

Henets öde var redan bestämt långt innan Jesper Lundqvist på allvar tog upp debatten i media genom att skriva den första hen-barnboken. Vad gemene man egentligen tyckte om det nya pronomenet var obetydlig. Henet var redan etablerat på den plats som skulle komma att ge den mest verkningssamma effekten; i skolan.

För att verkligen förändra någonting måste detta göras från grunden. Det är något som den svenskfientliga makteliten och dess bundsförvanter är mycket väl medvetna om, något som också VI måste bli. 

I princip varje nyutexaminerad lärare går idag ut med poäng i interkulturell kommunikation och genusvetenskap. Oavsett vad kurserna är döpta till är innehållet ofta detsamma. Detta är mest påtagligt i utbildningar riktade mot grundskolans yngre åldrar och förskolan då det är här eleverna är mest formbara och inleder sin utveckling mot att bli ”demokratiska” individer. Redan här bör pronomenet hen användas för att inte särskilja flickor och pojkar. Och för att förstärka detta ytterligare får den blivande förskolläraren tydliga direktiv om att bland annat byta plats på de klassiska flick- och pojkgarderoberna för att exempelvis pojkar ska lära sig att det är lika naturligt för dem att gå i klänning och handväska som det är för flickor. 

Man kan tänka sig att några av de hundratals blivande lärarna borde ha lyft på ögonbrynet och funderat över vad detta så småningom skulle komma att leda till. Jag har själv haft diskussioner med några av dem och nickat medhållande åt vad de själva kallar för galenskap, för att några år senare läsa deras genusmedvetna och hen-konsekventa uppsatser. 

Hur ”normal” man än är påverkas även den mest övertygade personen av flera års indoktrinering. Och mycket lägligt går stora delar av lärarkåren i pension de kommande åren, vilket kommer att resultera i en ökning av nyutbildade lärare vilka mer än gärna använder det nya pronomenet i överensstämmelse med regeringens proposition om lärarutbildningens jämställdhets- och genusperspektiv. 

Hen har använts på lärarutbildningarna i flera år och var således redan etablerat innan debatten kom ut i media. Att den i media började med just en barnbok var därför inte helt oväntat. Någon gång var den trots allt tvungen att ta sig ut till den stora befolkningen, dock tillräckligt långt efter det att de första hen-konsekventa pedagogerna och lärarna påbörjat sin omedvetna re-indoktrinering av framtidens genusmedvetna barn (ett ord som för övrigt inte är tillräckligt neutralt?). 

Vägen mot det könlösa samhället har dock bara börjat och hen är endast ett steg på vägen. Att förändra ett språk tar i regel decennier. Faktum är att hen introducerades redan 1966 i Uppsala Nya Tidning av Rolf Dunås som ”drömde om” att skapa ”det tvåkönade ordet ’hen'”, dock utan framgång. Detta har lett till att man denna gång tagit vägen via skolan, på samma sätt som man bland annat har gjort med ”förintelsen”. 

Sedan en tid tillbaka byts även ordet ”man” (i sammanhangen ”man får inte”) ut mot ”en” (”en får inte”), för att även detta pronomen borde vara könlöst (som i norskan), vilket inte bara skapar förvirring, det är även högst irrationellt. (Vi har tur som inte har ett språk uppbyggt av feminina och maskulina ord, som till exempel franskan, då detta förmodligen skulle ha lett till att vi stått helt utan språk om genusfeministerna fått bestämma.) Det ska dock påpekas att detta fenomen används i vissa dialekter, men att det hittills inte varit skriftspråksriktigt. 

Vad genusteoretikerna kommer att hitta på härnäst går bara att spekulera om. Diskussionen fortlöper angående genusperspektivets minskade (!) betydelse och utrymme i skolorna, vilket gör att vi förmodligen kan räkna med ett uppsving av politiskt korrekta och genusmedvetna begrepp de närmaste åren. 

  • Publicerad:
    2012-07-08 21:08