Hedonistisk individualism vs folklig kollektivism

INSÄNDARE. Fredrik Alfredson attackerar i den här insändaren individualismen och ställer den mot nationalsocialismens folkliga kollektivism.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Den rådande tanken idag är att människan är ett individualistiskt väsen. Människan föds, lever och dör för sig själv, och det enda rätta är att varje individ kan sträva efter sin egna maximala lycka och profit. Ett ypperligt exempel som hela denna tanke uttrycker sig i är den så kallade sexuella revolutionen med den regnbågsfärgade dildon som sin främsta symbol. Här ser vi hur livet har perverteras till att endast handla om att söka sexuell stimulans.

Och vad man oftast får tillbaka som svar från dessa som försvarar detta vansinnet är: det skadar ju ingen, så varför ska du bry dig? Detta är förvisso sant om man just ser människan som ett individualistiskt väsen.

På samma sätt saknar ras mening och man kan höra liknande svar när det kommer till t.ex. rasblandning: Du kan väl bara skaffa en vit partner själv, vad skadar det dig om folk väljer att rasblanda sig? Man kan bemöta det här på det konservativa sättet, men dock med samma individualistiska grundtanke, att till sist finns det ju inga vita partners kvar åt mig och därför är det dåligt.

Men om man har som grundtanke att “​JAG kan få det sämre till sist” och inte kan se längre än sitt egenintresse som under det nuvarande systemets riktning kan komma att skadas i framtiden, är man långt ifrån någon riktig lösning. Man är enbart olika sidor av samma mynt och det är endast en slantsingling att man råkade hamna på den sidan som råkar ligga närmare den sanna folkliga lösningen.

På samma plan agerar marxismen. På det ekonomiska planet bekänner man sig till en grupp (klass) för att av rent ekonomiska skäl är det fördelaktigt för den förtryckta individen. Men nu när världen inte spelade ut sig som Marx hade föreställt sig och vanligt folk har mer än sina kedjor att förlora har dessa marxister börjat söka efter ett nytt proletariat eller en ny sorts klass som dem anser är förtryckt. Därför har de nu satt sig i samma båt som kapitalet de svor att förgöra. Vad vi ser idag är hur de förespråkar importen av ett nytt förtryckt proletariat från tredje världen samtidigt som kapitalet förespråkar samma import fast av anledningen att det är billigare arbetskraft. På det kulturella planet, likt liberalism, söndrar marxismen alla former av hierarkier och traditionella värden som ”förtrycker individen” och håller tillbaka dess “frihet”.

Alla former av mer kollektivistiska handlingar, som man kan se i dagens samhälle, som till exempel att vilja rädda varje flykting i hela världen eller att tro att man bryr sig om klimatet är endast godhetsknarkande där man som individ vill känna sig bra. Detta kan man se när man frågar folk om de vill ta emot flyktingar, vilket de oftast vill, men väldigt få vill faktiskt personligen ta hand om dem. Eller när personer proklamerar att de vill rädda klimatet men samtidigt åker på Thailand-semester eller handlar prylar som är gjorda på andra sidan planeten. Man förespråkar att vita ska föda färre barn för att det är klimatsmart samtidigt som Afrika och Asien tillsammans står för 75% av hela världens befolkning och den siffran ständigt ökar.

Men hela den här dogmen summerar dem faktiskt bäst själv med sin slogan “Alla människors lika värde”.

Nationalsocialismen anser att denna tanke är totalt befängd och slår istället fast att människan är ett kollektivt väsen. Människan föds inte som ett löst tomt blad utan istället föds den i en tusentals år gammal bok där den röda blodstråden läser tydligt från sida till sida och där hela folket har som uppdrag att bära vidare historien.

Personlig frihet inom folkgemenskapens ramar
Många av dessa så kallade godhetsapostlar skulle skrika sig hesa att ett nationalsocialistiskt samhälle är en totalitär mardröm där all form av frihet är ett minne blott. Inte nog med att detta är totalt nonsens så är det faktiskt som så att nationalsocialismen är den riktiga garanten för verklig frihet.

”Uppe på ett berg byggde riddaren och hans tjänare ett stolt slott. Runt slottet samlade sig bosättare som sökte beskydd; hus byggdes, fästningsvallar och murar restes och vallgravar grävdes. Ett band av gemenskap existerade mellan riddare och invånare: individualitet och gemenskap.” /Alfred Rosenberg

Den så kallade friheten är inget som trillar ner från himmeln när man föds. En mus kan proklamera bäst den vill om dess rättigheter och friheter men ormen kommer fortfarande att sluka den. Nej, livet är vunnet och samma scenario gäller i grund och botten för människor. Skillnaden är dock att människor har kapaciteten att organisera sig som folk. Och detta sammanfattas väldigt bra i symboliken hos en fasces. Ett ensamt spö är lätt att bryta itu, men ett sammanbundet knippe är omöjligt att bryta och blir således mer än summan av sina komponenter. Frihet är sålunda direkt kopplat till folkets gemenskap och den harmoni som uppstår mellan ens egna personliga vilja och sina skyldigheter mot gemenskapen.

Den naturliga friheten är därav friheten av personligheter. En personlighet är den som skapar åt sin gemenskap. En hantverkare, som är hantverkare till naturen, och som skapar för sin gemenskap via sitt hantverk, känner sig fri för att hans personliga vilja, vilket är just dess hantverk, aldrig kommer gå emot gemenskapen regler och seder.

Detsamma gäller för, till exempel, en konstnär som kan, via sin konst, förhöja sin gemenskap. Men den kan även förkasta sin gemenskap och försöka bryta ner gemenskapen genom den så kallade moderna konsten, med sin “menskonst” och sina färgskvätt på en vit duk. Detta kan inte ses som en konstnärlig frihet då det är en direkt attack mot just det som garanterar dess frihet.

Ledarskap och offervilja
Gemenskapstanken är också oskiljbar från tanken om ledarskap och hierarki. En gemenskap är inte bara en samling likt en hög med tegelsten, som i den atomiserade individualistiska tanken, utan står stadigt som ett enhetligt tegelhus. Och för att ha sann enhetlighet måste det finnas ledarskap. Ledarskap är bland de största uttrycken av personlighet, för vad är större än att leda sitt folk till nya höjder, i så väl vetenskap och innovation som i organisering av folket? Detta går så klart hand i hand med den naturliga hierarkin och tanken om personlighetens frihet, då personligheter naturligt indelar sig, och om de även får utrymme att agera efter sin förmåga att skapa åt och leda gemenskapen, får man även den naturliga hierarkin i sitt samhälle.

Heroism och offervilja är så klart centrala för gemenskapstanken. I den individualistiska tanken är heroism och offervilja ett bisarrt koncept. Vad har jag att vinna på att vissa mod och offervilja inför mitt folk? Inget! Däremot är vinningen av heroism och offervilja uppenbar i gemenskapstanken. Den ultimata uppoffringen är så klart för individen att ge sitt egna liv för allmännyttan. Detta har exemplifierats i historien under slaget vid Thermopyle där de 300 spartanerna offrade sina liv för att köpa tid åt de grekiska stadsstaterna.

Även inom vårt eget folk har vi haft den här tanken vilket påvisas i den kanske mest kända strofen från Den höges sång:

Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.

För det skall göras tydligt. I gemenskapstanken står inte liv och död som organiska motpoler. Detta är för en individualist den mest absurda tanken. Men om man granskar naturen både öppet och ärligt så inser man snart att detta inte är fallet. Döden är enbart en händelse för individen, men inte för helheten, alltså folket, som är bäraren av livet. Individer föds och dör men livet fortgår och folket kvarstår så länge de som dör ersätts av de med liknande genetiskt virke. Så det som faktiskt står som organiska motpoler är födsel och död medan det är livet som förenar de båda.

Och det är likgiltigt huruvida en individ dör förr eller senare, för det ödet möter vi alltid. Men det är inte likgiltigt om individen lever och dör hederligt eller ej. För precis som sagts innan så lever individen genom sitt folk, dess myter och ideal och han kan endast känna sig fullbordad och fri om den är i linje med dessa, även om detta skulle innebär den ultimata uppoffringen. För det viktiga är inte livslängden hos en enskild individ, utan snarare att folkets liv kan fortgå.

Det kan vara svårt för individen, och speciellt i tider som dessa då det inte verkar finns så mycket att kämpa för, att acceptera detta och faktiskt sträva efter idealet. Men sträva är vad vi måste göra.

Civilisationer har genom historien vuxit sig starka för att sedan vissna bort. Men folket kan vara för evigt ungt och återigen blomma, så länge det inte blandas ut med främmande blod och förpestar sig med fientliga idéer.

Och precis som änglarna i Goethes Faust sade:

Den som alltid bemödar sig att sträva,
den kan vi rädda.

/Fredrik Alfredson

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

2
Lämna en kommentar

Please Login to comment
2 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
2 Comment authors
Axel ErikssonGunnar Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Gunnar
Medlem

Välskriven artikel om ett mycket viktigt ämne. Tack!

Axel Eriksson
Redaktör

Mycket bra artikel!