Har kvinnor i kampen att göra?

KRÖNIKA. Sveriges första kvinnliga partiledare var Vera Oredsson. Ett levande bevis för att kvinnor behövs i kampen och kan bidra till den nationella rörelsen…

fram

Det finns några eldsjälar som jag ser upp till lite extra. En av dem är Vera Oredsson. Jag anser att Vera är ett lysande exempel på att kvinnor kan göra så mycket mer än ”bara” föda barn och ta hand om man och hushåll. Ända sedan att jag först fick kontakt med Motståndsrörelsen har det varit en självklarhet att bidra med det jag förmår. Många bäckar små heter det ju och det stämmer även här.

Det förefaller alltid en smula komiskt när jag och andra kvinnor i rörelsen mellan varven stämplas som feminister. Även om dessa röster är få så är det minst sagt störande. Jag skulle våga vara så fräck och påstå att jag kan vara så långt ifrån ett feministiskt ideal som det går. 99% av min tid tar jag nämligen hand om min mans och mina åtta barn, sköter hemmet, lagar mat, städar och lägger ihop ett många gånger hektiskt livspussel. Trots det känner jag att ansvaret även faller på mig. Jag vill inte undgå att dra mitt strå till stacken. Att föda barn och ta hand om hem och familj hade mer än väl räckt (tro mig), men som läget ser ut nu kan jag inte bara sitta och se på.

Jag måste vara aktiv! För mig är det oerhört viktigt att nå ut till andra kvinnor. Där tror jag nämligen inte, med all respekt, att ni män kommer att lyckas utan vår hjälp. Som kvinna är det naturligt att till exempel använda sig mer av känsloargument och förklara saker utifrån ett mer feminint (märk väl; feminint icke feministiskt) perspektiv. På så sätt kan vi vidga oss ideologiskt och på sikt även komma att tilltala kvinnor på ett sätt som män generellt inte kan.

I alla år har jag fört ut ett, många gånger aggressivt, ickefeministiskt mantra om att kvinnor behövs och bör samarbeta tillsammans med männen för att nå dit vi vill. Jag har även åtskilliga gånger understrykt vikten av att det föds barn och att det främst är kvinnans huvuduppgift att ta hand om dem. Trots det så utmålas även jag som feminist ibland.

Hur ska den nationella rörelsen avancera framåt om den tillåts vara en arena för detta destruktiva könskrig? Vi nationellt sinnade kvinnor för ingen strid mot männen. Vi för ett krig mot vårt folks fiender, punkt slut. Den som påstår något annat är inte värd att kalla sig en man. Riktiga män känner sig inte hotade av att en kvinna skriver artiklar eller delar ut flygblad. Riktiga män (och kvinnor) värdesätter varje folkkamrat och känner tacksamhet över just den individens offervilja.

Sanningen är den att det inte alls ligger i vår germanska natur att se på kvinnor med den sortens pessimism. Jag har sagt det förut och drar mig föga för att säga det igen; det hör de semitiska religionerna till. I de germanska samhällena har kvinnorna respekterats och deras förmågor värdesatts även utanför hemmet. Detta var något som den romerske historikern Tacitus beskrev som både förvånande och samtidigt unikt för germanerna.

Han skrev: ”Germanerna tro till och med, att hos kvinnan innebor någon slags helighet och siarförmåga, och varken försmå de att inhämta hennes råd eller ringakta de hennes svar”.

En bok att rekommendera i ämnet är Den forna seden, av Östen Kjellman. Även han gör en djupdykning i germanernas förkristna kvinnosyn och berättar bland annat om hur kvinnorna slöt upp på männens sida då de attackerades av yttre fiender.

Jag inledde den här artikeln med att lyfta fram Vera Oredsson som ett praktexempel på att kvinnor i allra högsta grad har något att bidra med, även i kampen. Jag hade äran att träffa Vera för en tid sedan och då samtalade vi lite kring dessa ämnen. Bland annat frågade jag henne hur hon tyckte det var att vara aktiv trots att hon var kvinna. Hon tittade på mig och svarade, ”Kvinna? Det spelar ingen roll att jag är kvinna. Jag är den jag är och har bidragit med det jag kunnat”.

Svaret kom så spontant, nästan som en käftsmäll. Det var så att jag efteråt ångrade, att även jag, lagt sådan fokus vid att Vera Oredsson är en kvinna. Som om det vore det mest spektakulära i hennes fascinerande 86-åriga liv. Jag förstår precis vad hon menade och jag känner likadant. Att vi är kvinnor är i sammanhanget sekundärt. Att vi vill stå upp för vårt folk och tillsammans med männen utgöra ett motstånd är och förblir det primära. Det är det som betyder något. Och det är den viljan som måste värdesättas.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

1 Kommentar till "Har kvinnor i kampen att göra?"

Meddela om
Sortera efter:   Senaste | Äldst | Mest röstad
Fimbultyr
Medlem

Kvinnor behövs Verkligen, Verkligen i kampen för vårt folks överlevnad!
En kamp som egentligen aldrig kan vila!

wpDiscuz