Det svenska folket är döende. Vi patrioter vet detta, ty vi ser med öppna och kritiska ögon. Vi ser förbi mångkulturens TV-flimmer och den ökade individualismen som gör oss blinda för allt annat än oss själva. Vi ser baksidorna av mångkulturen, som klart överskuggar påstådda fördelar och som leder oss till utplåningen av vårt folk. För att se konsekvenserna av folkförrädarnas vanstyre behöver vi bara se på hur de ”vårdar” de äldre av vårt folk. Efter en händelse nyligen känner Patriot.nu det nödgande att belysa de äldres situation i Sverige. Detta är en artikel till försvar för den bortglömda, utlämnade och hånade generationen.

Föreställ dig att du nått ålderns höst, att du börjar kunna se att du inte har många dagar kvar av ditt jordeliv. Du har under åren förskaffat en ganska riklig summa pengar och du bestämmer dig för att nu ska dessa göra nytta. Du beslutar dig för att skriva in en donation i ditt testamente.
Du har ett gott hjärta och du vill därför skänka pengarna till sådana som verkligen behöver dem, till en klinik för sjuka patienter. Eftersom du betraktar dig i första hand som svensk, och är lojal mot dina folkfränder, vill du att pengarna ska doneras till svenska sjuka patienter. Du lämnar ditt liv med en sista värmande tanke om att din sista handling här på jorden var att utföra en god gärning.
Vad du dock inte räknat med var att de som styr det här landet inte har åsikter som är gemensamma med dina, och att dessa därför på ett mycket fräckt sätt beslutat att förvägra dig din sista önskan och därmed förnekar dessa sjuka patienter en välbehövande donation.
Detta är en verklig berättelse, om nu någon trodde annat, om en 82-årig kvinna i Skånetrakten som nyligen råkade ut för detta. Den nu avlidna kvinnan ville donera en tämligen stor summa pengar, 660 000 kronor, till universitetssjukhuset i Lund. Hennes villkor var att pengarna skulle gå till sjuka patienter som ”att döma av namn och utseende är av svensk härkomst”. Region Skånes hälso- och sjukvårdnämnd nekade detta. Frans af Schmidt, politisk sekreterare för Socialdemokraterna i Region Skåne, kommenterar att villkoret ”inte är förenligt med den människosyn som partierna i nämnden företräder”.
På grund av att donationen inte föll de styrande i smaken innebär detta inte bara att denna kvinna förvägrades hennes sista önskan utan också att de neurologiska och neurokirurgiska klinikerna på universitetssjukhuset i Lund blir utan 660 000 kronor som kunde ha gått till välbehövande patienter.

Regimen utnyttjar avlidnas pengar till bekostandet av ”antirasism”
Det som ligger dessa kosmopoliter nära om hjärtat är inte främjandet utan bekämpandet av allt svenskt. För att svenskarna inte ska veta vad som försiggår väljer man att kalla det för ”bekämpandet av rasism”. Begreppet ”rasism” är en etikett – en propagandafras – som svenskfientlig media och de styrande sätter på alla svenskar som företräder svenskar i första hand. De vi känner som antirasister är alltså i själva verket antisvenskar. Enligt de styrande var 82-åringens önskemål ett ”rasistiskt” sådant. I media har donationen uttryckligen fått benämningen ”rasistisk donation”.
Eftersom medierna gjort ”rasism” till ett negativt laddat begrepp kan de styrande framstå i god dager genom att stödja de grupper som främjar ”antirasism”, ett positivt laddat begrepp. För att ytterligare håna svenskarna låter man dem själva bekosta sin egen utplåning. Detta görs främst genom skattefinansierade medel men också med hjälp av Allmänna arvsfonden, en fond där tillgångar tillhörande avlidna utan arvtagare hamnar.
Under våren 2000 beslutade regeringen att under år 2001 till 2003 fördela 30 miljoner kronor ur Allmänna arvsfonden. Dessa miljoner finansierade lokala ungdomsföreningar som bedriver verksamhet för att motverka nationalism och kritik mot massinvandring. Ungdomsföreningar som vill erhålla bidrag förväntas även bedriva verksamhet för att intensifiera den homosexuella indoktrineringen och förespråka diskriminering av svenskar.
Utöver dessa 30 miljoner kronor tillkom ytterligare 30 miljoner kronor som regeringen disponerade mellan år 2000 till 2003 för ”insatser mot rasism, främlingsfientlighet och diskriminering”. Med andra ord avsattes 60 miljoner kronor under åren 2001-2003 till ”antirasistisk” verksamhet.
Hur Allmänna arvsfondens pengar bäst ska användas går säkerligen att fördjupa sig ytterligare i. Ett förslag många har är dock att dessa medel helt enkelt borde finansiera vården av de gamla.
Allmänna arvsfonden ger stöd till ett 30-tal grupper och projekt. Arvsfondsdelegationen beslutar vilka projekt som ska få stöd ur fonden. Vid beslut gällande ansökningar om mer än 300 000 kronor går ärendet till regeringen. I Arvsfondsdelegationen ingår tjänstemän från Socialdepartementet och Utbildningsdepartementet, det vill säga politiker ur riksdagen.
Att Allmänna arvsfonden (politikerna) avsätter miljonbelopp varje år från avlidnas svenskars arv till stöd för verksamhet som förtrycker deras barn, är att betrakta som ett stort hån från kräken i riksdagshuset. Att de politiskt tillsatta i Region Skånes hälso- och sjukvårdnämnd nyligen också tagit sig rätten att bestämma huruvida en avliden kvinnas donation är ”riktig” eller inte är också bekräftelse nog att de styrande inte företräder svenskarnas intressen.

Åldringar värnlösa inför fysisk terror
Hånet mot de äldre är inte något som är exklusivt för tiden efter att de avlidit. Pensionärer är även en utsatt grupp i deras sista år. Politikernas vanstyre har skapat ett samhälle ovärdigt svenskar och omänskligt de äldre. Detta kan vi se i utebliven åldringsvård, men även i andra ting.
Grov kriminalitet hemsöker vårt land. De gamla hedersbegreppen är på utdöende allteftersom svensken alienerar sig med främlingen och globalismen förpestar vårt land. Detta samhälle är konsekvensen av ett långvarigt ansvarslöst och föredömeslöst styre. Åldringar är värnlösa inför denna grova kriminalitet.
Regering och riksdag gullar med dem som ser svenskarna som sina fiender. Allteftersom svensken blir alltmer självföraktande, rädd och bekväm av sig så ökar främlingarnas självförtroende. De kontinuerliga överfallen på svenskar, som begås främst av främlingar, följer naturlag. För mer primitiva grupper har naturlagarna större förankring. Det hela handlar om att främlingar vill ta över från svenskarna, de vill utöka sitt territorium och det svenskfientliga styret tillåter det.
Främlingsgängen gör som de vill för att de vet att de kan, de vet att dessa gärningar inte kostar något för dem. Straffen är minimala och medierna är tillförlitliga när det kommer till att mörklägga gärningarna, dölja deras motiv och härkomst. När ett främlingsgäng rånar en åldring har svenskhatet lika stor, eller större, betydelse som de ekonomiska vinsterna.
Få svenskar agerar. Den främlingsbeskyddande pressen förtiger verkligheten och gör allt för att hålla svensken ovetande om vad som sker. De som ser vill inte veta av verkligheten. Det är tydligt att dagens system inte bara uppmuntrar främlingarna till att bevara sin egen kultur och egna värderingar, vilket gör att de håller samman, utan också att svensken samtidigt förtrycks. Vi lever i en tid där vi svenskar måste sona för påstådda missgrepp mot främlingar, mot homosexuella och som män även mot kvinnor. Tidigt ifråntas svenska barn och ungdomar rätten att vara stolta över sitt ursprung. Det styre som borde ha fostrat sina unga att vara stolta och starka, aktiva och sunda, har inte tagit detta ansvar. Rånen mot de gamla ökar stadigt och ingen står upp till deras försvar. Istället sitter ett förklenat folk framför teven och tevespelen. Allt fräckare rån sker öppet på dagtid och de gamla söks numera även upp i deras bostäder. De främlingar som våldför sig på de äldre behöver inte akta sig för några svenskar, som istället för att söka konflikten förblir obeslutsamma, passiva, fega.

Främlingar utan gemenskap med svenskar
Problemets kärna är invandringen, eller rättare sagt de som skapat och underhållit den. Med invandring inte åsyftat den sortens invandring av de folkslag som kulturellt och rasligt legat oss närbesläktade, som förekommit i alla tider men alltid reglerats efter behov och aldrig varit så allomfattande att den nya kulturen tagit över den gamla. Här avses istället invasionen av främlingar som tog sin verkliga början på 80-talet. Här avses även det kosmopolitiska tänkandet, till vilken massinvandringen är ett supplement, det vill säga att vi inte längre är en mänsklighet bestående av olika etniska folk och kulturer utan att vi bara är en enda stor mänsklighet, en massa bestående av värdelösa, men för de multinationella storföretagen värdefulla, individer.
I och med främlingsinvasionen kom nya kulturer som tränger bort den gamla och som slutligen kommer lösa upp kulturerna och skapa mångkultur – antikulturen. Det är dit vi närmar oss nu. I Sverige har det länge propagerats för det nya kosmopolitiska budskapet i olika format och av olika partier. Folkförrädaren Olof Palme gapade om ”solidaritet” men visade det aldrig mot det svenska folket. Det visar heller inte dagens styrande.
”Invandringen berikar vår kultur”, har varit en vanlig propagandafras de senaste tio åren och som uppkom som försvarsargument för de styrande då svenskarna började se brister i det mångkulturella paradiset. De senaste åren har vi sett resultaten av denna ”berikning”. Samhällets starka, som ska försvara de svaga, blir själva förtryckta av en absurd regim. De som nu utgör de starka, de som ger ett skenbart intryck av att tillhöra dessa, är främlingarna. Och dessa tar inget som helst ansvar för att beskydda de svaga, förutom möjligen sina egna. Tvärtom så förtrycker dessa gäng de svaga. Svenska kvinnor våldtas, svenska åldringar rånas. Om man bortser från de rasliga och kulturella aspekterna, vilka mer än nog bidrar till att forma en persons karaktär, kommer man ändå fram till följande: främlingar känner inte, och kommer aldrig känna, gemenskap med oss svenskar. Den svenskfientliga propagandan fyller inte bara oss svenskar med självförakt; den fyller även främlingar med hat mot oss. Hade vi svenskar fått varit starka och enade, behållit vår kultur och våra värderingar, så hade detta samhälle aldrig uppstått.

Tillbaka till det ursprungligt svenska
Förr i tiden, när samhället var sundare, behandlade man de äldre människorna av vårt folk med varsamhet och respekt. De äldre hade mycket klokskap att förmedla och var en viktig länk mellan de som lever nu och förfäderna. Ord från de äldre vägde alltid tungt när beslut skulle tas inom släkten. Enligt den gamla moralen skulle de äldre beskyddas. Det hörde den gamla tiden till att de starka fick vara starka och hade till uppgift att hjälpa de svagare delarna av folket. Därför var det ytterst sällan någon våldförde sig på de fysiskt svagare i samhället, exempelvis kvinnor och åldringar. Den som utförde sådana osvenska gärningar fick finna sig i att åka på ett välförtjänt kok stryk, eller värre bestraffningar, av bygdens riktiga karlar. Sådant patrask fick även se sig själva stå utanför folkgemenskapen, lämnad ensam med sin skam och vanära.
Denna germanska rättssyn sågs som ett sätt att göra dessa nidingsmänniskor overksamma, oförmögna att utföra skändligheter i samhället, att utöva rashygien om man så vill. Idag gullar våra styrande med främlingarna, men förbiser, ja till och med hånar, deras offer.
Det som sker idag är inte ett led av utvecklingen, det är ett led av avvecklingen. Sverige måste hitta tillbaka till de gamla värderingarna, tillbaka till de tider då vi var andligt och moraliskt starka. Låt oss stoppa denna främlingsinvasion och återgå till de mer traditionella värderingarna. Bort från denna tid när förrädare styr landet – och leder det mot avgrunden.

• Publicerad:
  2004-03-14 00:00