Gustaf Mannerheim – Finlands nationalhjälte

Dagens datum 4 juni: 1867 föddes nationalhjälten Carl Gustaf Emil Mannerheim. Han kom att tjäna som Finlands överbefälhavare i tre krig och senare även som landets president.

Mannerheim-löp

Carl Gustaf Emil Mannerheim föddes den 4 juni 1867 i en svensktalande familj i storfurstendömet Finland, en del av det Ryska Imperiet. Han kom att tjäna som den militäre ledaren för den Vita sidan i det finska inbördeskriget mot de sovjetunderstödda bolsjevikerna och var regent av Finland under åren 1918 till 1919. Mannerheim var också överbefälhavare för det finska försvaret under Andra Världskriget, där han rönte stora framgångar i Vinterkriget och Fortsättningskriget. Han blev även Finlands president under åren 1944 till 1946.

Hans föräldrar var greve Carl Robert och grevinnan Hedvig Charlotta Helena Mannerheim (född. von Julin). Hans far var dramatiker, författare och affärsman. Greve Carl Robert var även liberal och förtjust i diverse ”radikala” idéer. Modern, Hedvig Charlotta Helena var dotter till den rike och inflytelserike industrialisten Johan Jacob von Julin, ägare av Fiskars bruk (som numera är kända för bland annat köksknivar och mycket annat). Som tredje barnet i familjen ärvde han titeln Friherre, endast den äldste sonen ärvde grevetiteln.

Den adliga uppväxten var dock inte problemfri, förmodligen på grund av faderns liberala leverne. Faderns affärsverksamhet började gå dåligt i slutet på 1870-talet på grund av Carl Roberts maniska optimism gällande sina finanser och hans spelberoende. 1880 gick hans firma i konkurs. Samma år lämnade Carl Robert familjen och försvann till Paris med en älskarinna, vilket fullständigt krossade fruns hjärta och hon dog året därpå. När fadern var en oansvarig libertin och bohem i Paris stod nu Mannerheim mer eller mindre föräldralös, men han placerades med sina syskon hos släktingar.

På grund av turbulensen blev skoltiden ganska orolig och han skickades slutligen av sin morbror till Fredrikshamn för att gå på en kadettskola och lära sig självdisciplin, men blev relegerad för olydnad. Just självdisciplin var dock någonting han skulle komma att ha mycket av som vuxen.

Efter att ha studerat ryska kom han 1887, vid tjugo års ålder, slutligen in på Nikolajevska Kavalleriskolan i Sankt Petersburg. Överlag gick det bra för honom, men vid ett tillfälle drack han sig full och hamnade i bråk med en officer angående Finlands autonomi. Händelsen fick honom att svära att aldrig dricka sig full igen. 1889 stationerades han i Polen vid 15:e Alexandriski-dragonregementet, de så kallade ”dödshusarerna”. Tiden i Polen uppskattade han och han tyckte om både landet och folket, när han lärde sig förstå dem. Förutom sitt modersmål – svenska – kom Carl Gustaf Mannerheim att tala mer eller mindre flytande finska, ryska, franska, tyska och engelska. Han talade även en del polska, portugisiska och mandarin-kinesiska.

I januari 1891 blev han förflyttad till gardeskavalleri-regementet i Sankt Petersburg, något som hade varit hans mål med att ta värvning i kavalleriet. På grund av att han som ungdom var lång och ståtlig fick han en framträdande plats vid Tsar Nikolaj II:s kröning år 1886. Mannerheim var mycket kompetent när det gällde att avla hästar och han specialiserade sig på att köpa avelshingstar till armén. 1903 blev han ansvarig för ett paradregemente och medlem av arméns råd för kavalleriträning.

Gustaf Mannerheim 1904, som generalmajor i den ryska armén

Gustaf Mannerheim 1904 i den ryska armén

Det var även i Sankt Petersburg som hans gudmor, grevinnan Alfhild Scalon de Coligny, arrangerade ett bröllop mellan honom och den vackra adelsdamen Anastasia Arapova. De två fick två döttrar, Anastasie (1893-1978) och Sophie (1895-1963). Paret separerade dock 1902 av okänd anledning och de skiljde sig slutligen 1919.

Efter separationen 1902 föll han för samma laster som sin far och hans finansiella situation blev allt sämre på grund av spelandet. På grund av depressionen insåg han att han behövde ett miljöombyte och anmälde sig därför som frivillig i det Rysk-Japanska kriget år 1904, varpå han i Oktober samma år förflyttades till det 52:a Nezhinska dragonregementet i Manchuriet med graden Överstelöjtnant. 1905 blev han befordrad till full överste på grund av sitt mod vid slaget om Mukeden.

Efter att ha återvänt till Sankt Petersburg igen blev han tillfrågad ifall han skulle vilja bli underrättelseofficer och företa sig en resa genom Turkestan till Peking. Den ryska generalstaben ville nämligen få en bättre bild av kinesernas förehavanden och möjligheterna för att invadera provinserna Cinjiang och Gansu. Efter att ha tänkt på saken under en lång tid svarade han slutligen ja, och begav sig utklädd till etnografisk samlare till den franska arkeologen Paul Pelliots expedition i Samarkand, nuvarande Uzbekistan.

Uppgifter han ägnade sig åt på vägen mot Peking var att söka efter brittiska och japanska spioner, sondera stämningarna hos de lokala stammarna gentemot Han-kineserna, undersöka eventuella rutter för invasion och diverse annat. På sin resa kom han att träffa Dalai Lama, som just då försökte befria Tibet. Mannerheim gav honom sin egen pistol som gåva. Mannerheim fann att många av de olika stammarna i det kinesiska imperiet var i upprorsstämning, och när han anlände till Peking 1908 började han arbeta på sin rapport som detaljerat kom att avhandla Qing-dynastins modernisering, militära reformer, kolonisering, industri, järnvägsbyggen, japanskt inflytande och det allt större missbruket av opium. När rapporten var skriven återvände han till Ryssland 1909.

Efter återkomsten blev han tilldelad kommandot över det 13:e Uhlanregementet Vladimir vid Mińsk Mazowiecki i Polen. Där tillbringade han bara ett år innan han åter blev befordrad, den här gången till generalmajor och som befälhavare vid gardeskavalleri-regementet i Warszawa. 1912 blev han en del av det kejserliga följet och ett år senare befälhavare över en kavalleribrigad. Vid första världskrigets utbrott tjänade han som kommendör över 12:e kavalleridivisionen på de österrikiska och rumänska fronterna, där han gjorde mycket bra ifrån sig gentemot österrikarna. I december 1914 vann han Sankt Georgskorset, Tsar-Rysslands mest eftertraktade militära utmärkelse. År 1917 befordrades han till generallöjtnant och övertog därpå befälet över den 6:e kavallerikåren.

Vid en permission bevittnade han utbrottet av Februarirevolutionen. Han återvände dock till fronten, men föll ur favör hos den nya regeringen. När sedan ytterligare oroligheter utbröt och den judisk-bolsjevikiska revolutionen inleddes blev Mannerheim fast besluten att slåss mot kommunismen. När han befann sig på sjukfrånvaro för att ha ramlat av sin häst bestämde han sig för att pensionera sig och resa tillbaka till Finland, vilket han gjorde i december 1917.

Den nya finska staten saknade någon direkt armé, men man hade däremot en hel del unga män som tjänstgjort i den tyska armén i första världskriget som jägarsoldater, och dessa bildade kärnan i den nya nationalistiska (Vita) armén. När Mannerheim återvänt till Finland blev han i Januari 1918, tämligen omgående, utsedd till överbefälhavare av den finska armén.

När kommunisterna inledde ett väpnat upprör mot den lagliga regeringen fick Mannerheim till uppgift att försvara den nybildade finska regeringen och att besegra de kommunistiska upprorsmakarna. Efter några månaders hårda strider besegrades de röda upprorsmakarna. Totalt var förlusterna för den Vita sidan ganska få, 5500 man varav 500 tyskar. Den Röda sidan förlorade mellan 25 000 och 30 000 man.

När frihetskriget var vunnet och den röda terrorn grundligt krossad avsade sig Mannerheim posten som överbefälhavare och begav sig officiellt till Sverige för att träffa släktingar. Väl där närmade sig han dock diplomater från bland annat Storbritannien och USA, hos vilka han försökte vinna erkännande för den finska nationen. I december 1918 blev han emellertid återkallad från Paris, där han då befann sig, på grund av att han blivit vald till posten som riksföreståndare av Finland efter att den tidigare kungen av Finland, Fredrik Karl av Hessen, abdikerat från tronen. Som riksföreståndare lyckades Mannerheim till sist få Finlands erkännande från både Storbritannien samt USA..

Segerparaden 16 maj 1918, Mannerheim framför Vita armén

Segerparaden 16 maj 1918, Mannerheim framför Vita armén

I juli 1919 undertecknade Mannerheim en ny republikansk konstitution för den nu fria finska nationen. Han ställde dock upp som presidentkandidat stödd av Svenska folkpartiet (i Finland) och Kansallinen Kokoomus (samlingspartiet). Han förlorade valet och Karlo Juho Ståhlberg blev president. Efter detta lämnade Mannerheim politiken därhän.

Många kostympolitiker och otacksamma såg honom som en kontroversiell och borgerlig figur, något av en fascist. I Mannerheims mening offrade man ofta fäderneslandets intressen på grund av veka demokratiska politikers privata vinning. I mellankrigstiden ägnade sig Carl Gustaf mestadels åt humanitära sysslor. Han var bland annat chef för finska Röda Korset och grundade Mannerheims Barnskyddsförbund. Han återvände även till Asien i perioder under 1920 och 30-talen för att resa och jaga.

1929 nekade han nationalister och högermäns vädjan om att han skulle bli militärdiktator, fast han uttryckte ändå ett visst stöd för Lapporörelsen. 1931, när Pehr Svinhufvud blivit vald president utnämnde han Mannerheim till ordförande i Finlands Försvarsråd. Han utnämndes till fältmarskalk år 1933. Mannerheim mottog även ett skriftligt löfte att vid eventuellt krigstillstånd skulle han utnämnas till överbefälhavare av finska armén. Detta löfte förnyades även av Kyösti Kallio, som blev president år 1937.

I sitt arbete inom finska armén i mellankrigstiden försökte Mannerheim förbättra Finlands militära industri och beväpna den så gott det gick, det fortgick dock inte med den fart han önskat och han var inte särskilt entusiastisk över utsikterna att vinna något krig. Han försökte även etablera ett försvarsförbund med Sverige, något som den svenska regeringen under socialdemokraten Per Albin Hansson inte gick med på.

Den 30 november 1939 gick sovjetiska styrkor utan föregående krigsförklaring till anfall mot Finland och inledde det som har kommit att kallas Finska Vinterkriget. Mannerheim som då var 72 år gammal blev nu överbefälhavare för den finska armén på den finska presidentens och folkets begäran. Han var inte särskilt glad över det, men det fanns ingen annan av hans kaliber och det var alltså hans plikt att ställa sig till nationens försvar.

Mannerheim organiserade sig raskt i S:t Michel tillsammans med generallöjtnant Aksel Airo. Hans vän general Rudolf Walden skickades som representant från högkvarteret till politikerna i kabinettet. Efter 105 dagars heroisk kamp, slutade kriget med en bitter fred för Finlands del. Finland fick avstå stora landområden till Sovjet och man förlorade 22 451 i stupade och 45 384 sårades, samt 1406 soldater saknade. De sovjetiska förlusterna uppgick till 450 000 man i stupade och sårade.

Freden skulle dock bli kortvarig, ett drygt år efter vinterkrigets avslut gick den sovjetiska armén på nytt till anfall mot Finland. Inledningsvis gick kriget mycket bra för Finland, och man återerövrade de landområden man förlorat efter vinterkriget. Efter de inledande anfallen intog den finska armén defensiva ställningar och huvudstridslinjen kom att förbli mer eller mindre statisk fram till sommaren 1944. Den sovjetiska sommaroffensiven 1944 stoppades bland annat vid Tali-Ihantala, men Finland var bara några få andetag från att bli en Sovjetrepublik. Efter de hårda striderna sommaren 1944 inledde den finska regeringen fredssamtal med Stalin.

Adolf Hitler gratulerar Mannerheim på 75-årsdagen i juni 1942

Adolf Hitler gratulerar Mannerheim på 75-årsdagen i juni 1942

I krigets slutskede försökte man övertala Mannerheim att bli premiärminister, men han vägrade på grund av sin ålder och brist på erfarenhet av att leda en civil regering. Nästa förslag som han utsattes för var att bli statschef och president, vilket han tackade ja till. Riso Ryti abdikerade då från sin post som president den 1 Augusti 1944 och den 4 augusti svor Carl Gustaf Mannerheim presidenteden. En månad efter att han blivit president avslutades fortsättningskriget med för Finland dåliga villkor. Karelen och Salla gick förlorade, men den finska och nordiska friheten var säkrad. Priset var högt, men en finne gråter inte över spilld mjölk, han kämpar vidare.

Mannerheims tid som president var svår. Han var i övre sjuttioårsåldern och led stundom av dålig hälsa. Situationen förbättrades inte med att de allierade konstant försökte dra honom inför rätta för ”brott mot freden”. Mannerheim kände säkerligen till de allierades syn på ”rättvisa” under skenrättegångarna i Nürnberg. Mannerheim kritiserade hårt vissa av de krav som ställdes på Finland efter kriget, men han arbetade ändå för att se till att dessa krav likväl som återuppbyggnaden av landet genomfördes.

Under 1945 försämrades hans hälsa ytterligare och han var mer eller mindre frånvarande sina plikter som president fram till i februari 1946. När han då fick veta att han inte befunnits skyldig till några ”brott mot freden” och att han inte behövde infinna sig hos bödlarna valde han att avsäga sig presidentskapet när hotet mot honom själv och Finland var över. Han efterträddes som president den 4 Mars 1946 av sin premiärminister Juho Kusti Paasikivi.

Livet efter politiken var präglat av diverse hälsoproblem, däribland svåra magsår, som han försökte återhämta sig från i Montreux, Schweiz. Sanatoriet i Montreux skulle bli hans primära residens för resten av hans liv, men han kom ändå att företa sig regelbundna resor till Finland likväl besök till Sverige, Frankrike och Italien. Han började skriva sina memoarer, men kom aldrig att slutföra dem själv.

Den 27 januari 1951 drabbades av en magattack och dog på sjukhuset i Lausanne, Schweiz. Han jordfästes den 4 februari på Hietaniemis kyrkogård i Helsingfors. Begravningen var en äkta statsbegravning värdig Finlands störste statsman. Mannerheims födelsedag, den 4 juni, är än i dag flaggdag för Finlands armé och firas med militärparad, utmärkelser och befordringar för dess soldater och officerare.

Artikeln publicerades ursprungligen 2015-06-04.

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

2
Lämna en kommentar

Please Login to comment
2 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
2 Comment authors
SverkerGabor Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Gabor
Medlem

En stor man och en stor patriot. Jag ser många likheter med Ungerns Riksföreståndare amiral Nikolaus Horthy de Nagybánya som också räddade sitt land ur bolsjevismens mordiska käft.

Sverker
Medlem

Lyssna på den inspelning som gjordes i smyg av honom & Hitler, när dessa samtalade om kriget. Detta är en av många bevis på att Hitler tvingades förekomma Stalins anfall, på inte bara Tyskland, utan hela Europa! Officiell historiebeskrivning är så inihe..te fel!
https://yle.fi/aihe/artikkeli/2018/06/04/hitlers-secretly-recorded-conversation-in-finland