REPORTAGE. Nordfronts Johan Persson skriver här om sitt besök i Frankrike tidigare i år.
Lördagen den 6 juli genomförde Frankrikes gula västar sin 34:e vecka av demonstrationer, protester och avspärrningar. Sista helgen i februari var jag på plats och tog pulsen på huvudstadens demonstration.
Paris
Jag brukar lifta från flygplatser men Charles de Gaulle-flygplatsens enorma storlek och utformning gjorde det halvt omöjligt. Jag fick ge upp och kliva på pendeltåget till Paris. Så snart vi nått Paris förorter kunde jag tro mig ha hamnat på Orientexpressen, eller om jag var Tintin i Kongo! En nordafrikansk kvinna med tre småbarn knödde sig ner på platserna intill. Vi började samtala. Gula västarna intresserade henne inte; kanske för att hon inte var fransyska, kanske för att hon var fullt upptagen med sina små. Då jag steg av vid min hållplats räckte hon mig ett äpple och gav en lyckönskning. Små vänliga gester förnöjer alltid en resa.
Trots att jag varit i Paris bra många gånger så blir jag alltid lika storögd av stadens magnifika skönhet. Särskilt efter att ha kommit upp ur en tunnelbana som stinker av piss och vars sovjetgråa väggar pryds av reklam hemmahörande i mörka garderober.
”För en häpnadsväckande bekvämlighet” löd texten till den enorma affischen i tunnelbanan. Förmodligen reklam för vaselin.
Frankrike mot USA – stolthet mot tjänstvillighet?
Jag slog mig strax ner på en uteservering och drack ett par koppar kaffe lika svarta och starka som mannen på reklamaffischen. Servitören ville prata engelska. Det imperialistiska språket hade alltså trängt hit med. En överklasskärring vid bordet intill klagade över att det var för mycket fruktkött i hennes juice, till svar fick hon en avhyvling som hette duga. Det kunde hon gott ha! Det är välkänt att franska kypare har sina fasoner, de finner sig inte i allt. Klagar en kund över maten kan hon få en åthutning lika gärna som en ny portion. Vilket skiljer sig å det grövsta från USA, landet där ”kunden alltid har rätt”. Den amerikanska inställningen är ett motto för tjänstefolk. Inte konstigt att den underdåniga inställningen utkristalliserade sig i landet i väst, dit folk flyttade inte bara för att undslippa nöd och svält, utan även för att tjäna sig en hacka. Enligt mottot ubi panis ibi patria – där det finns bröd där är mitt land.
Den galliska tuppen. Det stolta djuret är Frankrikes symbol.
Gula västarna
Klockan närmade sig redan lunchtid så jag gav mig iväg mot huvudgatan Champs-Élysée. Eftersom kollektivtrafiken var avspärrad kring områdena som berördes av gula västarna kunde jag inte ta tunnelbanan ända fram utan fick vandra längs floden Seine de sista kilometerna. Jag kunde kavla upp skjortärmarna i vårsolen och riktigt njöt av att beskåda centrala Paris majestätiska skönhet – en skönhet byggd för kungar. Väl framme vid Champs-Élysée möttes jag dock av polisavspärrningar och ett blåljusvimmel jag aldrig sett maken till.
Varje lördag bjuder på demonstrationer och ett enormt polisuppbåd.
Flera kvarter längre bort och efter att ha fått ryggsäcken genomsökt av polisen så släpptes jag in på Champs-Élysée. Gatan var tom som efter apokalypsen.
Med hjälp av apostlahästarna, franska Twitter och öron som spänt försökte lokalisera vad som lät som granatsprängningar fann jag till slut bakre änden av det stora gula västarna-tåget. Trots att jag gick i tåget i dryga timmen så nådde jag aldrig dess början. Jag blev förvånad över hur franskt demonstrationståget var. Även om vi befann oss i Paris så var nästan alla på plats fransmän. En av de få svarta jag såg var livvakten till en kvinnlig reporter.
Jag frågade endast en av gula västarna huruvida invandringen spelade in i demonstranternas vrede. Han nekade att så var fallet utan sa att det handlar om monetära frågor. Franska nationalister berättade senare på kvällen att om en utländsk journalist kommer och frågar någon om invandringen så kommer han inte svara ärligt, utan utifrån vad han anser vara artigt.
Kort och gott, de höjda bensinskatterna som regeringen rättfärdigade med bluffartade argument om att det kommer rädda världen gick inte hem hos folket. Vanliga människors problem rör slutet av månaden, inte slutet av världen.
ER & Soral
Klockan tickade på så jag begav mig till mötesplatsen som Alain Soral angett. Jag meddelade att jag var på plats och fick till svar ”vi hämtar dig”. Strax kom en turk helt klädd i svart, med en cigg i munnen och vad som måste ha varit ett porslinsöga. Han frågade om jag var rätt man varefter han berättade att han var Sorals livvakt och vi promenerade in på en skum smågata, genom ett hyreskomplex och nådde strax en lägenhet med den enkla TV-studio som jag under åratal sett Soral sända klipp från. Det var organisationen ER:s högkvarter, Égalité et Réconciliation, Jämlikhet och Försoning. Senare på kvällen berättade livvakten att han som 15-,16-åring tillsammans med sin farbror sett Soral attackeras av en grupp muslimer. Det var på den tiden då Soral ännu figurerade i TV. Han och hans farbror erbjöd sig att agera livvakt åt honom gratis, vilket de också gjorde under flera år. Nu är turken anställd som livvakt åt Soral dygnet runt.
Pierre de Brague, Sorals högra hand.
En tekniker hjälpte mig sätta upp den kamera jag fått låna av mitt näste och Pierre de Brague, ER:s andreman dök upp ur ett av lägenhetens alla rum. I köket var ena väggen täckt av fullklottrade post it-lappar, som i en kriminalroman. Det dröjde inte många minuter förrän den store mannen, Soral själv, steg in genom dörren. Det var en surrealistisk upplevelse för mig. Där stod jag framför förebilden som jag följt på video och i skrift under många år – min politiske läromästare. Franskan som flutit på så bra under dagen sjönk nu till högstadienivå.
En kartläggning av vänsterrörelsen i Frankrike.
Efter avslutat intervju drog vi till en centralt belägen nationell krog och hade en fantastisk kväll. Förutom unga, lovande nationella kämpar träffade jag också Pierre Hillard, en författare och konferencier vars arbete jag följt under många år. Ett par veckor efter att jag kommit hem damp hans magnum opus ner i min brevlåda jämte en vänlig dedikation. När jag läst verket kommer ni få en bokrecension som avhandlar denne doktor i statsvetenskap.
Dagen efter
På söndagen mötte jag upp en av nationalisterna från igår. En man i min egen ålder som befann sig inom kretsen kring Soral och de Brague. Han hade många frågor om Motståndsrörelsen, framförallt om vår syn på ras, i och med att deras egen organisation har ett ambivalent ställningstagande i den frågan. Efter att ha strosat kors och tvärs i Luxembourgträdgården begav vi oss till den nationella krogen, där en föreläsning skulle hållas i lokalens senmedeltida stenkällare.
Luxembourgträdgården.
På denna krog så inte bara åt man bra utan all alkohol var utmärkt. Fransmännen har toppklassig lageröl från regionerna i nord och öst; utsökta viner både från västliga och östliga landsändar; de kan fresta med äppelbrännvinet calvados från Normandie och utmärkta digestifer från sydväst. Det goda livet är fransmännens stolthet. ”Här äter vi bra!” som fadern stolt utbrast i en familj jag kände då jag för många år sedan bodde där nere.
Efter föreläsning och häng i den nationella baren så bjöd ett dussin ER-medlemmar mig på middag. Fransmännen vet inte bara hur man äter gott. De vet också hur man har kul! Ledaren för ER i Île-de-France-regionen (Paris med omnejd) var med och fick om och om igen säga åt vårt sällskap att lugna ner sig, trots att vi alla var vuxna män. Svenskar blir knappt så skräniga ens efter alkohol.
Flera av grabbarna vid bordet hade varit med Soral borta i Nordkorea. De visade fina bilder från tunnelbanan, som är ren och fin samt prydd med vackra målningar. Tunnelbanan i Nordkorea är dessutom byggd långt under jorden, så att de kan nyttjas som bombskydd om de imperialistiska hundarna skulle falla över dem ännu en gång! I Nordkorea hade de heller inte sett några feta eller någon rasism. Genom att vara misstänksamma mot utlänningar och inte släppa in dem i landet så har man bevarat ett samhälle utan rasism (likt Sverige en gång var), vilket är något som självutnämnda antirasister borde reflektera över.
Den franska synden
Jag har personligen levt såsom Tacitus beskriver de gamla germanerna, om jag minns rätt någonting i stil med ”de tog en kvinna som unga och förblev tillsammans med henne”. Men jag uppskattar att se fransmännens ärliga och rättframma förhållningssätt könen emellan. Fransmannen har en realistisk syn på kvinnan, till skillnad från germanska män som tenderar att placera kvinnan antingen på piedestal eller i rännstenen. Som exempel kan nämnas Gustaf Frödings krusande och lismande kvinnodyrkan i Brev till ung flicka, i andra änden har vi Strindberg, Nietzsche och Schopenhauers ofta skämtsamma men vassa ord om kvinnan. Den berbiske kyrkofadern Tertullianus fångade den tvehågsna hållningen väl med uttrycket ”Kvinnan är ett tempel, byggt på en kloak.”
Ytterligare ett sätt som Frankrike klår USA på är givetvis romantiken. Jag har varit i New York en gång, då jag blev medbjuden av en vän som vunnit en resa dit, så allt var betalt och vi fick uppleva saker vi annars aldrig haft råd med. En av dessa saker var Skybars. Män betalar tusentals kronor för att komma in i gräsliga toppvåningar fyllda med vackra kvinnor. Det går flera kvinnor på varje man. Plötsligt försvann dock alla kvinnorna – eftersom de var betalda att gå någon annanstans! På krogar för vanligt folk däremot var ration mellan män och kvinnor snarast den omvända. Där sitter små grupper av män och stirrar ner i glas med amerikansk pissöl. Kvinnorna som uppvaktades på den billiga krogen var fulla och skräniga, de anglosaxiska kvinnornas sämsta karaktärsdrag.
Medan man i Jew York alltså åker upp i höghus och betalar för att få träffa vackra halvhetärer så kan man i Paris sitta på gatuplan, symboliskt för ekonomisk jämställdhet, och resa sig och springa efter en vacker kvinna som passera förbi. Eller för den delen börja tala med någon tjej som sitter och läser i en av stadens alla vackra parker.
På tal om höghus så hade parisarna den goda smaken att bygga endast ett höghus i Paris, de insåg nämligen att det var ett för mycket. Paris byggnader är på en mänsklig nivå, vilket skyskrapor inte är. Visst har skyskrapor en slående fräckhet vid första åsyn, likt en hypervåldsam filmscen, men häpnaden släpper snart och kvar blir bara insikten om byggnadens totala platthet. Jämför det med Montmartre (eller Trastevere i Rom!), som ofta är folks favoritkvarter i Paris eftersom områdets krökta gator har bevarat byns charm och mänskliga skala.
Paris alla höghus (utom ett) har förlagts till stadsdelen La Défense, en bra bit utanför centrala Paris.
Kamratskapen i ER
Trots att vi inte gjorde mycket mer på stamkrogen än att snacka skit och sippa vin i lugn latinsk takt så sträckte sig folk inte efter mobilen så fort det blev ett tyst ögonblick. Det kändes som om jag kommit ett antal år tillbaka i tiden eller till ett Motståndesrörelsemöte. Människan är en född eskapist och vi måste anstränga oss för att inte överge verkligheten.
ER hyser ett brett spektrum av personligheter: allt från antisionister till antisemiter. Där stöter man på traditionalister, fascister och nationalsocialister. Något utmärkande, kanske för att jag besökte just Paris, är hur hippa många är. Pierre de Brague, Sorals högra hand, dök upp på krogen med sitt blonda skägg chict inramat mellan en vit polotröja och en stor basker, ett rättmätigt porträtt av den evige fransmannen.
Flyget hem – åter gula västarna
På flyget hem hamnade jag bredvid en ingenjör från franska landsbygden. Vi kom snart in på gula västarna och han menade att rörelsen bestod av fyra delar: 1) En del stalinister, 2) en del hitlerister, 3) en del vandalisatörer och slutligen 4) den stora merparten som kämpar för sociala frågor. Han menade att på landsbygden så har rondellerna ersatt kaféerna, en fin formulering, och förklarade vidare hur rondellerna kunnat ockuperas dagarna i ända. Pensionärer och deltidsarbetare håller ställningarna medan övriga gula västar är på jobbet.
Gula västarnas protester på landsbygden kan alltså ses som en sorts modern strejk. Medan förra århundradets strejker stoppade fabrikerna, vilka idag till stor del tagits över av robotar eller flyttats till utlandet, så stoppar denna moderna strejkform transporterna.
Att andelen ”hitlerister” växer är föga förvånande i och med att den impopuläre franske presidenten Emmanuel Macron ordagrant befinner sig i judarnas händer. I videon nedan ser vi hur Macron, med en Davidstjärna på kavajslaget, likt en knähund står jämte Frankrikes kanske mäktigaste man, CRIF:s president Francis Kalifat. CRIF är jämte LICRA den aggressivaste judisk-makt organisationen i Frankrike och ligger bakom Alain Sorals och Hervé Ryssens senaste fängelsedomar.
Memsamling
Jag missar aldrig veckans memer och de skänker mig alltid ett gott skratt, men jag måste ändå lyfta på hatten inför ER som har veckans teckningar. Även om många av teckningarna säkert är målade direkt i datorn så bevarar dessa karikatyrer och små målningar ändå en konstnärlig aspekt som inte finns i memer, där text satts direkt på en färdig bild. Här följer ett smakprov, en hors-d’oeuvre av den stora franska traditionen av karikatyrmålningar.
”- Vi slåss mot finansdiktaturen!”, ”-Ni är antisemiter!”
Le Pen: Den första gula västen…med 35 års försprång! Som alltid…
Mod.
Stick och köp en ekobil, era förorenare!!!
”- Vi vill ha sann demokrati!”, ”-Men det är ju fascism!”
Frihet! Jämlikhet! Antisemit! Den samhälleliga debattens gränser.
Hoppa till huvudinnehåll
