UPPFÖLJNING. De fyra eritreaner som åtalades för att ha gruppvåldtagit en utvecklingsstörd kvinna i Bromma friades nyligen av Solna tingsrätt.

Abdu Ahmed, Munir Ibrahim, Biniam Temesgen och Merhawi Tesfatsion. Klicka för större bild.

Solna tingsrätt friade de fyra eritreanerna Abdu Ahmed (19990508-7517), Munir Ibrahim (19990611-5796), Biniam Temesgen (19980223-8213) och
Merhawi Tesfatsion (20010319-0278) från anklagelserna om att de hade gruppvåldtagit en utvecklingsstörd kvinna i en lägenhet i Bromma under helgen den 5-6 maj 2018. I en tidigare artikel skrev Nordfront om när männen åtalades.

Rätten slog fast att minst tre av afrikanerna hade haft sex med den utvecklingsstörda kvinnan, en kvinna som har en intellektuell mognad som ett barn i fem-sexårsåldern, men menade ändå att afrikanerna kanske inte hade förstått att hon var utvecklingsstörd.

I domen beskrivs den utvecklingsstörda kvinnans intellektuella mognad så här:

Målsäganden, i fortsättningen kallad A, är 18 år gammal och har en intellektuell funktionsnedsättning. Hon har också diagnosen ADHD och de personer som har hörts i målet och som känner henne väl har beskrivit att hennes intellektuella mognad motsvarar den som ett barn i fem-sexårsåldern har. Denna bedömning har gjorts såväl av hennes behandlande läkare (Anna Wiklund) som av den personal som arbetar på det gruppboende där A hade bott i ett och ett halvt år när den nu aktuella händelsen inträffade.

Afrikanerna förnekar dock att de insett att kvinnan var utvecklingsstörd. I domen kan man läsa:

De har, liksom för övrigt även Merhawi Tesfatsion, förnekat att de skulle ha insett eller misstänkt detta och beskrivit henne som glad och normal.

Den utvecklingsstörda kvinnans läkare beskriver hennes utvecklingsstörning så här:

Anna Wiklund, som är A:s behandlande läkare sedan februari 2017, har också angett att det enligt hennes mening är uppenbart för en tillfällig betraktare att A är förståndshandikappad och hon har tillagt att hon anser att A:s klädsel i förening med hennes kraftiga övervikt bidrar till detta intryck.

Rätten menade dock, trots den behandlande läkarens uttalanden, att man kanske inte kan vara så säker på att kvinnas utvecklingsstörning är så framträdande i mer vardagliga situationer och friade därför männen. I domen står det:

Vad som emellertid måste beaktas vid bedömningen av A och hennes agerande vid polisförhören samt av Anna Wiklunds uppgifter är att intrycken grundas på A:s
uppträdande i situationer som knappast kan sägas vara av vardagligt slag. Polisförhör med inspelningsutrustning och åhörare i ett angränsande rum utgör situationer i vilka flertalet förhörspersoner som annars uppträder fullt normalt kan bli oroliga, staka sig och även i övrigt bete sig avvikande. Inte heller kan ett läkarbesök med tillhörande bedömning sägas vara en alldaglig situation där man kan förvänta sig att patienten uppträder precis som vanligt. Det bör dessutom framhållas att Anna Wikluind har träffat A vid endast fem tillfällen.

A:s uppträdande vid polisförhören och Anna Wiklunds uppfattning kan alltså inte utan vidare läggas till grund för bedömningen i fråga om vilket intryck Abdu Ahmed, Munir Ibrahim och Biniam Temesgen har fått av A och vilka slutsatser de har dragit. Av större betydelse är enligt tingsrättens mening de beskrivningar av A som hennes boendestödjare Linus Sjögren, Annika Hagebö och Robin Nyman har lämnat. De har alla tre känt A sedan hon för cirka ett och ett halvt år före händelsen flyttade in på boendet. Deras svar på frågan om man direkt upptäcker att A är annorlunda har inte varit lika kategoriska som Anna Wiklunds. Således har Linus Sjögren sagt att man i ett möte med A inte behöver förstå att hon har problem, men sedan lagt till att man nog förstår det när man pratar med henne. Annika Hagebö å sin sida har sagt att hon tycker att man märker att A är annorlunda och utvecklat detta genom att förklara att A inte tittar på en som i ett normalt samtal. Annika Hagebö har vidare uppgett att A är medveten om att hon är annorlunda och att det händer att hon försöker att dölja detta i sin vilja att vara som andra tonåringar. Slutligen har Robin Nyman uppgett att han nog vid ett första möte med A skulle ha förstått att hon har en problematik med hänsyn till sin erfarenhet på området sedan tidigare. Han har vidare sagt att A inte söker ögonkontakt och att hon i stressade situationer kan gunga med kroppen.

Av de personer som har hörts i målet är Linus Sjögren, Annika Hagebö och Robin Nyman de personer som känner A i särklass bäst och som har störst erfarenhet av hennes uppträdande och agerande i möten med andra människor. Även om de var och en har lutat åt bedömningen att en person som inte känner till A:s funktionsnedsättning ändå skulle förstå att hon är annorlunda medför deras beskrivningar att det inte framstår som självklart att Abdu Ahmed, Munir Ibrahim och Biniam Temesgen har förstått att A har ett intellektuellt funktionshinder. Vad Annika Hagebö och Robin Nyman t.ex. har berättat om att A kan undvika ögonkontakt måste inte hos en för A främmande person leda till slutsatsen att oviljan är orsakad av en funktionsnedsättning. Och för den som själv har begränsade kunskaper i svenska språket är det inte heller säkert att A:s vokabulär ger upphov till misstankar om hennes intellektuella kapacitet. Tingsrätten vill också framhålla att det ter sig väldigt vanskligt att utgå från att alla människor drar sådana slutsatser utifrån en persons kroppskonstitution och/eller klädsel som Anna Wiklund har gett uttryck för. Under alla förhållanden är det inte givet att Abdu Ahmed, Munir Ibrahim och Biniam Temesgen har förstått att A är avvikande i sådan utsträckning att de har haft anledning att fundera över om hon lider av någon form av psykisk störning eller liknande.

Det är alltså inte bevisat att Abdu Ahmed, Munir Ibrahim och Biniam Temesgen har haft uppsåt i förhållande till A:s intellektuella funktionsnedsättning, dvs. den omständighet som i första hand ligger till grund för bedömningen att A rent objektivt befann sig i en särskilt utsatt situation.

Hur rätten än har försökt krångla till formuleringarna för att kunna frikänna de tre afrikanerna så framgår det tydligt i domen att alla som arbetar med den utvecklingsstörda kvinnan, såväl den behandlande läkaren som de tre boendestödjarna, gav uttryck för att om man talar med henne så upptäcker man att hon är utvecklingsstörd. I domen framgår det att den förste av afrikanerna pratade med henne i 20 minuter på T-centralen medan de väntade på tåget, vilket såklart är mer än tillräckligt för att inse att hon är utvecklingsstörd.

När tiden för överklagande av domen hade gått ut så hade av okänd anledning inget överklagande kommit in, vilket innebär att domen vann laga kraft den 11 september 2018 och att de fyra afrikanerna återigen går fria på våra gator.

Källa:
Solna TR B4094-18 Dom 2018-08-17
Solna TR B4094-18 Aktbil 174

  • Publicerad:
    2018-09-26 12:50