Det finns få saker som skänker en så mycket glädje som insikten om det arv man blivit anförtrodd med att förvalta. Få saker gör en så stolt som denna gåva. Känslan är överväldigande, att man är en sådan viktig del i något som sträcker sig så långt bak i historien.

Tyvärr är det allt färre som tänker så idag. De flesta ser inte det stora hela utan koncentrerar sig på sig själva och på att leva för dagen. Det är inte så konstigt eftersom propagandan från systemet metodiskt skalat bort tankar om arv, om folk och om historia. Nuet skall vara det centrala, den ekonomiska framtiden av intresse och det forna – ja, kuriosa på sin höjd.

Min egna släkt
En del av min släkt kommer från Roslagen och det lilla jag vet är att min farfars far var bonde. Längre tillbaka har jag inte haft tid att spåra. Men det räcker för att ge mig en vördnadsfull känsla. Det kan inte varit lätt för dem, mina nu döda och glömda släktingar som levde och arbetade i den nyckfulla Roslagen.
Ett citat som fastnat i mitt sinne lyder: ”det är inte fel att vara stolt över stora individer, så länge de inte behöver skämmas för oss”. Passande, är det inte?
Jag är stolt över mina Rospiggar, deras förmåga att karva ut ett liv bland kobbarna och skären. Jag vet inte hur långt tillbaka mina band sträcker sig dit men det är troligt att någon av mina förfäder såg hur ryssens flotta seglade in, kanske tvangs han eller hon sätta livet till när de brände Norrtälje. Som sagt, man vet inte så mycket men ett är säkert. Deras idoga strävan och envisa trofasthet till livet självt resulterade till sist i mig. Tänk så många gånger det kunde blivit annorlunda. Tänk så många val som kunde gjorts på annat sätt.
Min släkt var aldrig rik, aldrig framstående eller adlig. Men den har varit trogen livet självt och det är nobelt nog för mig. Jag har heller ingen strävan efter rikedom, däremot skall jag likt de vara trogen livet och aldrig någonsin ge upp den högre strävan att arbeta för livet. Mina fäder fick tampas med den karga naturen, med trasslande nät och dåliga skördar. Jag med en fiende som vill se mitt folk försvunnet från denna jord – oavsett motståndare så är det en kamp för överlevnad, en kamp för livet självt.

Vår egna historia – en del av helheten
Alla vi har en släkt vars livsöden delar just detta – kampen för tillvaron. Vissa har haft det enklare, andra svårare och många släkter har gått förlorade i strävan efter liv och frihet. Vi är alla en del av en historia, en historia vissa idag vill få oss att glömma och se som intet.
Du är aldrig bara du. Du är en del av något mycket större, inte bara släkterna som frambringat dig utan vidare – släkterna är stommen av folket. Som individ är du dödlig och ditt livsspann på denna jord är kraftigt begränsad. Med tiden kommer även dina gener att spädas ut när nya familjer uppstår i livets fortsatta gång. Men folket, folket med alla sina egenheter och kännetecken har möjligheten att leva tills tidens slut.

Hatet är nödvändigt
Det är därför vår fiende gör sitt yttersta för att få oss att bli fjärmade från banden till vårt ursprung. När de fått individen att ignorera respekten för den strävan och den kamp som är orsaken till ens existens, så har de effektivt oskadliggjort ännu en potentiell upprorsmakare.
För det är insikten av vad vi håller på att förlora som skapar den fanatiska kämpen. Och den fanatiska kämpen är det enda som kan rädda oss i denna sena tid. Och vidare är det så att den som inte värderar sig själv, sitt folk och sitt arv aldrig kan frammana det hat som måste finnas. Hat ja, kärlekens motpol och den naturliga reaktionen gent emot dem som hotar det vi älskar.
Vårt folks fiender är aldrig sena att kalla oss hatare och med hotande svarta rubriker konstatera att ”hatet är på frammarsch”. Det kan de ge sig på att det är och personligen tar jag det som en komplimang. Jag är nämligen inte rädd för ordet eller betydelsen av det. Jag inser behovet av det och att det är fullkomligt naturligt.
Allt fler börjar hata och det gör de rätt i. Vad skulle annars vara känslan mot de främlingar som skändar våra kvinnor och angriper våra män? Vad bör vi känna för dem som genom sina handlingar säljer ut sitt eget folk? Hur bör vi se på de dolda krafter som sedan tidernas begynnelse närt drömmen om ett Harmagedon då vår ras skall kuvas och till sist förintas?
Kärlek?
Förståelse?
Rädsla?

Gör rätt, räds inget
Nej, vi måste hata fienden och inse att det vi har framför oss inte är en politisk strid som det bröd och skådespel vi serveras vart fjärde år. Det är inte en debatt där den mest vältaliga vandrar ned från podiet till applåder från den övertygade publiken. Sådant är bara önsketänkande och distraktioner som grumlar vår syn. Vår fiende är, i brist på andra ord, en demonisk kraft som vill utrota den ljushyllta människan – de ”blonda” folken – från denna planet. Vårt hat mot dem och den kompromisslösa kamp vi för kommer att hindra dem. Harmagedon kommer inte att sluta som deras ögon läst bakom tunga ögonlock i sina ”heliga” skrifter.
Och du kan antingen ställa dig på den sida som företräder det blod du är en del av eller hålla dig undan. Kampen förs oavsett, vi ger inte upp.
Nu är tiden att sätta sig över sig själv och sina egna personliga känslor, i det lilla såväl som det stora. Nu är tiden att inse sig själv som en del av något större. Dina privata drömmar och känslor är oviktiga och flyktiga eftersom de dör med dig. Det är folket, och bara folket som kan bära de högre målen in i framtiden.
Gör rätt och räds intet! Du måste göra det rätta utifrån dig själv som en del av vårt folk, du måste göra det rätta för våra ännu ofödda barn och du måste göra det rätta för vårt folk. Annat finns inte, allt annat är förräderi och svek.
Dina förfäder kämpade genom elände och sorg för dig, var stolt över dem. Men återgälda det så att de inte behöver skämmas över dig. Älska folket, glöm aldrig varifrån du kom och hata fienden.

  • Publicerad:
    2007-02-04 00:00