Elin Krantz var nyinflyttad i Göteborg. Hon hade inte förstått att i en mångkulturell storstad åker man aldrig spårvagn ensam nattetid. Två dagar senare hittas hon i en skogsdunge i Länsmansgården, mördad, våldtagen och skändad på ett sätt som är svårt att föreställa sig. Elin hade nog planer för sitt liv, men hon slutade som ännu ett offer på mångkulturens blodiga altare.

Svenskarna är ett barbariskt folk och all utveckling kommer utifrån. Så uttalade sig statsminister Fredrik Reinfeldt för en tid sedan. Kanske åsyftade Reinfeldt sin egen släkt – negerättling som han är på sin fädernes sida. När man betraktar det mord som etiopiern Ephrem Yohannes misstänks för blir det svårt att ta Fredrik Reinfeldts uttalande på allvar. Det bestialiska mordet på Elin Krantz saknar motstycke bland oss barbariska svenskar och kan endast överträffas av andra dåd som genomförts av andra rasfrämlingar.

Elin var en blond, ung, söt kvinna. För en etiopier måste hon ha uppfattats som något av en gudinna. En sådan kan inte te sig annat än överlägsen för den som på grund av sin rastillhörighet kanske känner sig underlägsen. Därför måste hon skändas. Straffas. Hon måste förnedras eftersom hon står som symbol för det svenska folket.

Elin skulle aldrig av på Temperaturgatan, en hållplats hon helt saknade anknytning till. Hon skulle egentligen ha gått av tidigare, men hade sannolikt försökt vänta ut sin förövare. Övervakningsfilmen från spårvagnen visar att Yohannes redan tidigare under färden tafsat på Elin och hennes väninna. Båda avvisar honom. Väninnan stiger av vid Hjalmar Brantingsplatsen men Elin sitter kvar. Elin tittar framåt som för att undvika hans blick. Kanske kommer han ta det som en förolämpning om hon tittar på honom. Kanske som en invit.

När Elin beslutar sig för att gå av så får hon tränga sig förbi Yohannes som provokativt ställer sig i vägen för henne. Han vill markera att hon är hans, att han äger henne. Det sista filmen visar är hur Yohannes följer efter Elin från spårvagnen.

Två dagar senare hittas Elins kropp i ett skogsområde i anslutning till hållplatsen. Dold under några klippblock återfinns Elin. Hon har utsatts för sällsynt brutalt våld mot huvud och kropp, strypts, våldtagits. Hon ligger i en grotesk ställning med gräs lagt mellan benen. De som sett den bild som florerar på den döda Elin vet hur makabert det hela ser ut och kan kanske föreställa sig hur mycket brutalt våld som måste ha använts.

Ephrem Yohannes är identifierad från spårvagnens övervakningsfilm och Elins blod återfinns på hans jeans, hennes DNA på hans kalsonger.

Yohannes nekar i förhör och den rättegång som nyss avslutats och landets journalisthoror kan så andas ut. Så länge han nekar så behöver massmedia inte gå ut med bilder på honom. Hade han varit svensk så hade man naturligtvis inte dröjt att bara strunta i de ”pressetiska regler”, vilka de så gärna refererar till när det kommer till rasfrämlingar. Nu kan de fortsätta tiga.

Massmedia refererar istället till mannen som kristen. Vad vill man ha sagt med det? Vill man antyda att han skulle vara svensk? Kanske västerlänning? Detta bekräftar bara det vi hela tiden säger. Det spelar mindre roll om rasfrämlingarna är muslimer, kristna eller sekulariserade. Ephrem Yohannes våldtog med all sannolikhet Elin Krantz för att han betraktade henne som en symbol för den ras han hatar. Han ville förnedra det svenska folket genom att ge sig på en ”svensk hora”, som dessutom hade fräckheten att avvisa honom.

Det sista som hördes från Elin var ett samtal från hennes mobiltelefon till det första namnet i hennes telefonlista. Personen svarade inte, men telefonsvaret finns kvar. Elin skriker i förtvivlan: ”Nej, nej, nej!”. Hon undrade kanske: Varför? Vad har jag gjort? Varför hjälper ingen mig?

Och här kommer vi till den andra allvarliga saken av denna tragiska historia. Alltför få svenska män gör något för att försvara våra kvinnor. Varken förebyggande, genom resoluta ingripanden eller senare vedergällningsaktioner. Yohannes vet det. Han vet att den svenske mannen är politiskt korrekt, villrådig och förvirrad. Yohannes borde vara rädd för att ens titta på henne. Istället kunde han obehindrat antasta sitt byte redan på spårvagnen.

Yohannes är också väl medveten om att massmedia kommer beskydda honom, relativisera hans dåd, ifrågasätta åklagare och domslut, sprida förvirring. Av rätten kommer han kanske få ett mildare straff än vanligt eftersom det trots allt är synd om honom, utestängd från samhället som han är. Och politikerna kommer definitivt inte ta sitt ansvar. Istället kommer de – som en sista förnedringsakt mot Elin – få det hela till att handla om ”mäns våld mot kvinnor”.

Nej, det är upp till oss att förhindra att sådana här händelser någonsin sker igen. Kom ihåg att Elin bara blev 27 år. Hon var någons dotter. Någons syster. Hon hade kunnat blivit mamma till egna barn.

Det är upp till dig vad du vill leva i för sorts samhälle. Nästa gång kan det vara din dotter som slutar sitt liv i en skogsdunge, brutalt överfallen, mördad och skändad.


  • Publicerad:
    2011-04-05 00:00