KULTUR. Karl Lindholm i en essä om betydelsen av och sambandet mellan blod och jord, med avstamp i Wilhelm Mobergs roman.

François-André_Vincent_-_La_Leçon_de_labourage

Giv oss jorden! – Titeln på tredje delen i Vilhelm Mobergs romansvit om Knut Toring. Knut, en man i Stockholm som vänder åter sina fäders bygd, folk och jord. En man som känner sig ha levt exil i storstaden, som nu vill åter den jord han är kommen. En man som åter vill bruka och förvalta den jord hans fäder en gång brukat och bevarat till kommande generationer. En man vars själsliga plågoande sammalunda drabbar folket av idag, sveket mot jorden är likaså aktuellt i dagens verklighet som i Vilhelm Mobergs 1930-tals roman Giv oss Jorden!

Jorden ärvs från våra fäder och förvaltas till våra ättlingar. Ättlingar som sedan svikit. Svikit den, till dem, givna jorden. Jorden, som skall förvaltas i generationer. När jorden övergivits växer den igen. Torp och fähus grånar och förfaller. Gärdsgårdar ruttnar. Jorden glöms. Kvar finns vildvuxet ogräs som härjar fritt. Utan människans kontroll sprider sig ogräset över tidigare trampade stigar. Djupgrävda brunnar kamoufleras. Jorden är av främmande kontroll, bortom människans uppsikt. Idag är jorden mer än blott förfallen landsbygd och orörd jordmån. Jorden är hela den kropp som ryms inom nationen. Nationen, det filosofiska begrepp på den geografiska yta vi lever, där vårt folk lever och frodas. Där vi levt och frodats i generationer. Jorden. Jorden är också där vi har våra städer och hus, vägar och broar, kraftverk och hamnar. Men jorden är invaderad. Precis likt ogräs sprider sig på övergiven åkermark, så sprider sig okänd gröda på den jord svensken idag har glömt.

När jord i stad eller by glöms bort av nya generationer så förloras den. När jordens rättmätige ägare inte längre på sitt arv gör anspråk – till följd av ignorans – så förloras den. När svensken inte längre värderar jorden såsom dennes förfäder i tusen och åter tusen år gjort så förloras den. Den förloras skyndsamt. Den förloras till främmande krafter. Tappar svensken sin jord blir svensken rotlös. Rötterna höggs av till förmån för nya främmande grödor som slår rot. Svensken tappar sina rötter och blir arvlös. När inte längre svensken identifierar sig med jorden blir den identitetslös. Likväl, identiteten försvinner bara i lynnet. I blodet rinner den stilla men latent. Blod och jord hänger ihop. För är det inte lustigt, att den jord vi brukar och får vårt bröd ifrån också är i den jord som våra förfäder begravts. Samme jord som sköljts av våra förfäders blod i häftiga strider, samme jord har givit oss hemman. Strider om jorden har försvarats med blod, blod som sedan givit jorden liv. Blod och jord. Av mången man kallad folkgemenskapens fader Rudolf Kjellén beskriver detta mycket bra i sin text Nationalitetsidén:

”I denna jord vilar våra fäder, och där skola vi en gång slumra vid deras sida. Denna jord hava de fuktat med sin svett, gött med sitt blod och på sistone närt med sitt stoft. Varje år sedan urminnes tid har svenska blodet här alstrat massor av människor, och alla hava de försvunnit i den svenska jorden. Vi som äro här församlade, till svenskjord skola vi en gång varda. Det är en sällsam tanke detta, att själva det bröd vi äta kan hava spirat i döde fäders mull. När vi tänkt den tanken till botten, så att vi i landets söner kunna se levande stycken av landets jord – då först förstå vi rätt den heliga lag, som bjuder oss att i alla öden försvara detta land…”

Blod föder jord, jord föder blod. Alltsamman är ett naturligt kretslopp – ett blodomlopp – men som lätt kan brytas när jorden övergivits eller övertagits. När svensken inser sin rätt och skyldighet till den glömda jorden så vaknar den identiteten som slumrande ligger latent i blodet. Plötsligt pumpar venerna igen. Pumpar och utstrålar den identitet som burits genom generationer. Omlopp som gått genom jord och åter i blod. Den vaknar i lynnet och låts allestädes slå rot. Slå rot i den jord den är sprungen ur. När roten finner sin jord är den varse om åkomman. Ogräset.

Ogräset kommer underifrån och syns ej av den som icke kan bruka jorden. Ogräset förstör jorden. Ogräset invaderar och ockuperar jorden. Ogräset sprider sig och behöver avlägsnas. Eljest kan jorden inte leva och gro. Jorden är all den yta våra förfäder trampat. I städer och på landsbygd, i skog och i mark. Ogräset tar sig allestädes där våra fäder trampat. I städer sprider sig ogräset upp längs husväggar, på tak och in i boningar. Såvida inte jorden och allt som är kommen ur den tas i anspråk av de barn som är komna ur jorden, så försvinner den. Uttrycket ”Av jord är du kommen, jord skall du åter bli” får icke bara en biblisk innebörd utan likaså en raslig. Försvinner jorden, då försvinner rötterna. Försvinner rötterna, då försvinner generationerna. Försvinner generationerna, då försvinner blodet. Blod och jord. Var folk kräver en jord att bruka. När ogräset skådas tydlig och klar för var svensk. Då, då tages jorden tillbaka. Då tages arvet tillbaka. Då ogräs slits upp givs jorden tillbaka!

Giv oss jorden!

landskap
Avslutningsvis går tankarna till gudasagornas öden. Efter makternas undergång Ragnarök skall de överlevande gudabröderna Balder och Höder – söner av Oden – bebo och leda det nya riket. Ur den vackra skildrande dikten ”Völvans spådom” finns ett synnerligen passande stycke till ovan text:

Osådda skola åkrar växa,
Allt ont sig bättra;
Balder skall komma.
I Ropts segersalar
sitta Balder och Höder,
valplatsens gudar
(Sämunds Edda, översatt från isländskan av Erik Brate, 1913)

/Karl Lindholm

  • Publicerad:
    2017-01-15 13:30