Patriot.nu har tidigare belyst ämnen kring barnkultur och hur staten med olika medel söker styra inte bara oss utan även våra barn. Det är ingen nyhet att man använder sig flitigt av barnprogram och barnlitteratur för att föra in sina åsikter i de ungas sinnen. För att underlätta detta arbete startade förlaget OLIKA.

Idag finns det vid de allra flesta förskolor/skolor genuspedagoger som aktivt arbetar med att sudda ut skillnader könen emellan, normalisera det onormala och avvikande samt introducera mångfaldsidén för de riktigt små.
Men det har inte alltid lyckats i den utsträckning de önskat sig. Ibland har det varit krångligt att spontant och obemärkt ”ändra” sagor och dess innehåll. Det har visat sig att pojkar ofta har mycket svårt att sätta in sig i en prinsessroll medans flickorna har lättare att relatera till att spela hjältinnor. För att ändra på detta har man startat ett förlag under namnet OLIKA vars utgångspunkter är att skriva barnlitteratur med ett klart genustänkande som grund. I en intervju i Kungälvsposten står det att läsa: ”Böckerna på Olika skiljer sig genom att där finns ett mångfaldstänk.”
De belyser en större mångfald och har fler komplexa huvudroller, det ger fler barn möjlighet att identifiera sig, säger Helen Grönberg, pedagog.
Böckerna kan handla om en familj med två mammor eller om en pojke som hela tiden vill ha kjol, men dessa saker är inte huvudspåret i boken utan det finns bara med som en del av boken.
– Böckerna är bra på att behandla det som en normalitet, fortsätter Helen Grönberg.

Går man in på förlaget Olikas hemsida står det om deras ledstjärna:

”På OLIKA vill vi ge ut böcker som utmanar stereotypa och förlegade normer och traditioner i litteraturens värld. Ibland gör vi det med buller och bång och ibland lite mer diskret. OLIKA är inte som alla andra.”

Nej man kan inte göra annat än hålla med, på OLIKA är de inte som alla andra och de vill inte heller att barnen ska vara ”som alla andra”. Barnen ska få 100 alternativ istället för 2 som Kristina Henkel, jämställdhetskonsult i förskola och skola samt ägare av utbildningsföretaget jämställt.se uttrycker det. I en intervju i aftonbladet berättar Henkel om då hon själv blev mamma. ”Jag vägrade att säga om jag hade fått en dotter eller son till folk som frågade. Jag sa, ”jag har fått ett barn”.
Men verkligheten är den att de allra flesta barn är typiska flickor eller typiska pojkar. Det är ett ytterst fåtal som från födseln avviker från dessa genetiskt betingade könsmönster.
Traditionella könsroller som de nu ter sig är starkt påverkade av onaturliga värderingar och synsätt. Det är där det verkliga problemet ligger. I förkristen tid levde vi Nordbor i ett välfungerande, balanserat och naturligt jämställt samhälle. Då dyrkades både manliga och kvinnliga gudar/gudinnor och inget sågs som mer eller mindre värt än det andra.
Den naturliga balansen lyckades kristendomen rasera och efterdyningarna av detta ser vi i nutid.
För det är helt normalt att vilja slå sig loss från sådana förhållningssätt men det är inte rätt väg att gå med ”hjälp” av genuspedagoger och jämställdhetsböcker.
Genuspedagogikens syfte är i grund och botten inte att skapa lika villkor för flickor/pojkar utan att normalisera det onormala, obscena och avvikande. Det är en väsentlig skillnad. Agendan ligger istället i att avväpna våra barn på sina instinkter och tidigt tvinga dem in i ett toleranstänkande som inte kan ses som annat än självdestruktivt.

Till sist.
Frågan måste ställas rakt på sak:
Vill vi att våra barn ska lära sig att allt onaturligt är normalt?
Att det inte finns några gränser/spärrar eller förhållningsregler, utan att vi lever i en värld där allt tycks förefalla relativt.

Det ligger en fara i att styra barn in på vägar som de inte av naturen kan relatera till eller förstå sig på. Konsekvenserna av ett sådant destruktivt inlärningssätt kan vi bara ana vidderna av. Genom att i större utsträckning låta barnen vara i dessa frågor och istället låta dem förlita sig på sina instinkter lägger vi vuxna en sund grund. Det är och måste förbli en viktig del av vårt ansvar som vuxna och föräldrar.


  • Publicerad:
    2010-11-16 00:00