Journalistkåren är sällan tysta om sina starka åsikter när det kommer till frågor om invandringspolitik och det mångkulturella samhället. Nyhetsrapporteringen är medvetet selektiv och artiklarna partiska för det ”goda syftets skull”. Följande artikel uppmanar läsaren att tänka efter och ifrågasätta journalisternas metoder.

Den somaliska kvinnan berättar för journalisten Niklas Orrenius om hur hon vid flera tillfällen ofredades av en grupp yngre tonåringar. Hennes polisanmälan lades ner trots att en rektor på högstadieskolan Kastanjeskolan hade angivit vissa elever som han misstänkte. Orrenius gör ett inlevelsefullt reportage med rubriken ”Stenen i ryggen blev droppen” i Sydsvenskan. Han målar upp en bild av en ambitiös kvinna som flytt våldet i Mogadishu för att bygga upp ett bättre liv i Sverige. Efter hennes dramatiska flykt från Somalia hamnar hon till slut i Tomelilla där Migrationsverket erbjuder henne en lägenhet. Hon kämpar på med att lära sig svenska och att vänja sig vid det nya livet. Men snart uppmärksammas hon av eleverna från Kastanjeskolan. De börjar trakassera henne med glåpord, de kastar snöbollar och under våren 2010 även stenar.

– Varför stenar de dig, mamma? frågar den yngsta dottern. Och varför skriker de alltid saker till oss?, skriver Orrenius

”När hennes sexåriga dotter träffas i ryggen av en sten känner Malyum Salah Hashi att hon måste agera.”

När stenen träffar dottern i ryggen väljer kvinnan efter inrådan att göra en polisanmälan som blir nerlagd. Orrenius konfronterar kriminalkommissarie Göran Schön, som ledde förundersökningen. Niklas Orrenius skriver också om Sverigedemokraternas entré i riksdagen. Rektorn på Kastanjeskolan berättar att partiet som fick 31 procent av rösterna i skolvalet talar om muslimer på ett sätt som inte är förenligt med den demokratiska värdegrunden som skolan vill förmedla. Elevernas bristande entusiasm inför främlingar handlar enligt rektorn delvis om föräldrarnas värderingar.

Artikeln av Orrenius som publiceras i Sydsvenskan den 9 januari väcker snabba reaktioner. En JO-anmälan mot Skånepolisen lämnas in av en privatperson som läst reportaget. Personen skickar också in en anmälan till Barnombudsmannen. Kort därefter dyker en annan artikel upp i Sydsvenskan skriven av Lollo Bark med rubriken ”Ystadspolisen medger fel vid hatbrottsanmälan”. Polisens informatör Ewa-Gun Westford säger då att polisen gjorde fel. Ärendet är inte rätt handlagt och ska därför omedelbart tas upp igen och lottas in till en åklagare, meddelar hon. Lollo Bark mötte också den somaliska kvinnan för några kommentarer i artikeln ”Trakasserad kvinna längtar till Malmö”. Lokala politiker passar på att fördöma polisens tidigare agerande av fallet. Polisområdeschefen Tomas Servin i Ystad lovar att polisen snarast ska göra flera utredningar och fullfölja förundersökningen. Kulturchefen på HD.se, Gunnar Bergdahl, skriver en krönika där han kallar Orrenius reportage för ”veckans viktigaste tidningsartikel” och att ”demokratisk skolning om alla människors lika värde bland stenkastarna på Kastanjeskolan förefaller nödvändig”. Medieuppmärksamheten kombineras med ett upprop på Facebook för en demonstration ”mot rasism” den 20 januari på torget i Tomelilla. 300 personer deltar enligt Sydsvenskan.

Selekterar nyheterna
Bilden av verkligheten som förmedlas av journalisterna avgörs till stor del av vad de väljer att lyfta fram. Om journalisterna lyfter fram händelser där invandrare har blivit illa behandlade samtidigt som de undviker att rapportera om andra så är inkonsekvensen uppenbar. Vid läsning av Niklas Orrenius kan man få uppfattningen att det omvända förhållandet inte ens förekommer, vilket det givetvis gör. För att på ett klumpigt sätt illustrera att det kan vara föräldrarna som ger sina barn främlingsfientliga åsikter skriver Orrenius om en lärare på Kastanjeskolan. Läraren hade ett samtal med en pappa till en elev som hade skolkat från gymnastiklektionerna.

– Se till att få bort alla utlänningar härifrån så blir det nog bra, avbröt pappan.

En fullt möjlig förklaring till pappans reaktion kan vara att sonen hade berättat för sin pappa om hur han behandlades av invandrarelever under gymnastiklektionerna. Det allvarliga är tydligen inte att dessa invandrarelever i sådana fall betedde sig illa utan att pappan är ”främlingsfientlig”.

Om Orrenius någon dag skulle vilja nyansera debatten eller skapa balans i sitt journalistiska arbete så skulle det vara intressant att se om han kan tänka sig göra ett reportage om svenska brottsoffer till somaliska ungdomsgäng. Hur skulle en svensk familj bli behandlad om de flyttade till Saudiarabien eller Mogadishu?

Det partiska ställningstagandet
Symtomatiskt väljer journalisterna att ta parti i många händelser. De använder känslobetonade beskrivningar, där de intervjuades version presenteras okritiskt som om det vore ett faktum. Vilka omständigheter som utelämnas går det inte att veta när det handlar om enskilda vittnesuppgifter. Det kan vara så att den somaliska familjen har gjort mindre angenäma saker som inte framkommer i Niklas Orrenius reportage. Det finns viss anledning att anta att Orrenius dramatiserar kvinnans berättelse till orimliga proportioner. Vad som egentligen är sant är återigen svårt att bevisa. Det kan i sammanhanget noteras att det finns en skillnad mellan verklig utsatthet och inbillad dito. Det som en intervjuad upplever och känner är inte nödvändigtvis detsamma som verkligheten.

Att det händer att invandrare möts av fördomar och ogrundat hat är det nog få som förnekar. Samtidigt är det en galenskap att hävda att motviljan som finns mot främlingar inte skulle ha en förklaring i praktiska erfarenheter som flera har gjort. Många invandrare beter sig illa, respektlöst och föraktar det folk som de bor hos. I ett samhälle där främlingarna istället visar ett gott föredöme, beter sig artigt och anstränger sig för att respektera majoritetsbefolkningen så skulle de vinna ett större erkännande. Teorin om att svenskarna skulle vara så utmärkande fördomsfulla är inte hållbar. Tvärtom är svenskarna påtagligt toleranta inför främmande folkgrupper och influenser. Svenskarna reagerar på vad de upplever som orättvisor – en i grunden god egenskap som skickligt kidnappas i journalisternas förledande rapporteringar. Journalisternas verklighetsbeskrivning är en spegelbild av deras egna fantasier där gruppen invandrare är offren och där svenskarna utgör förtryckarna.

Arvet från Öststaterna
Är det rimligt att se likheter mellan språket i dagens etablerade medier och det som förekom i de forna Öststaterna? Där var beskrivningen av verkligheten underkastad marxistiska doktriner och det paranoida tonläget med ständig hets på oliktänkare under olika invektiv – fascister, kapitalistlakejer, trotskister, kulaker, reaktionärer, folkets fiender och så vidare. Många medborgare inom Sovjetväldet lärde sig ändå att läsa mellan raderna. Samma förmåga att genomskåda behövs även i Sverige 2011. Kanske är det till och med så att flera är mera lättpåverkade i dagens demokratiska system än vad medborgarna var i kommunistiska totalitära stater. Du riskerar att på olika sätt bestraffas när du avviker från det politiskt korrekta tänkandet. Men att mitt i natten riskera överraskas av svartklädda tjeckistiska mördare är något som än så länge hör till det forna Sovjetsystemet. Du behöver inget tillstånd av myndigheterna för att resa inom landet med mera. Skillnaderna när det fysiska förtrycket inte är lika närvarande kan just få till följden att en många ”slappnar av” och blir mer okritiska till det nuvarande systemet. Då får systemets makthavare och demagoger enklare att styra sina undersåtar.

  • Publicerad:
    2011-01-26 00:00