Av flera händelser att döma håller det på att etableras en ny regimkritisk rörelse som utmanar det politiskt korrekta debattklimatet i Sverige. De ingående medlemmarna kommer inte sällan från universitetsvärlden och journalistkåren. Rörelsen skulle kunna placeras någonstans mellan Sverigedemokraterna och Timbro, i en gråzon mellan anständiga debattörer och mobbade kritiker. Det finns många skäl till att inte börja applådera!

Intoleransen mot oliktänkare inom den politiskt korrekta demokraturens Sverige har länge varit i det närmaste total. Media och politiker har unisont drivit linjen om att införa det mångkulturella samhällsexperimentet. Kritikerna har tystats, jagats och straffats. De som har accepterat det politiskt korrekta klimatet har haft en enkel tillvaro. De som hycklar och rabblar lite floskler har belönats i karriären trots att de varit både inkompetenta och talanglösa. De enda som utgjort någon opposition mot mångkulturen har varit nationella aktivister som med varierande framgång gjort motstånd mot makthavarna. Övriga har fullständigt lyst med sin frånvaro. Fram tills rätt nyligen.

Tittar man vad som pågår inom vissa borgerliga idéverkstäder, borgerligt alternativa medier och andra sammanslutningar så märker man att det är någonting nytt pågång. En ny spelare har kommit in i bilden som också gör anspråk på att vilja demontera den politiska korrektheten. Vad är det som har hänt? Den gamla politiska korrektheten, bäst uttryckt av den mångkulturella överideologin som tyngsta vikt, börjar spela ut sin roll. Jobbet är ju gjort med att påtvinga Sverige massinvandring. Den mångkulturella överideologin och den politiska korrektheten blir en börda på makthavarnas axlar.

Mångkulturalismen som överideologi
Det som vi beskådat under de senaste decennierna är hur politiker och åsiktsbildare, på hela skalan från höger till vänster, har kommit att överge sina ideologiska ideal. Liberaler och socialister har fullständigt kapitulerat inför mångkulturalismen. Den så kallade hederskulturen är ett exempel på detta. Bröder mördar sina egna systrar, kvinnor ”ramlar” ner från balkongen på höghus, andra får syra kastat i ansiktet. Vissa kvinnor går under jorden och lever i skräck för att deras släktingar ska få reda på var de bor. Istället för att peka på att detta är en kvinnosyn som följer med vissa invandrargrupper så intar mångkulturalisterna förnekelsens ståndpunkt, hycklar eller relativiserar frågan att den i slutändan ändå blir helt substanslös.

Själv var jag med när Mona Sahlin talade på Sergels Torg vid minnesstunden för Fadime Sahindal. Fadime mördades av sin far för att hon levde som en västerländsk kvinna och därmed kränkte släktens ”heder”. Det jag kunde minnas var att Mona Sahlin svepte sig i generella ordalag om ”patriarkala strukturer” istället för att erkänna att detta faktiskt handlar om ett invandrarproblem. Vissa har försökt sig på att föra tesen om att även svenskar har en hederskultur. Det handlar förstås om att medvetet blanda ihop korten, att ljuga, tysta ner och manipulera. Omständigheter som ger dålig PR åt invandrarna och som talar emot den mångkulturella överideologin behandlas enligt politiskt korrekt norm. Det kan ju skapa så kallad rasism och ”fördomar”.

Idealet om kvinnans fria val och lika rättigheter, som delas av liberaler och socialister, retirerar inför den mångkulturella ideologin. Detta systematiska beteende att gå förbi den heta gröten ger vissa effekter som inte bara slår mot svenskar. Det drabbar även de invandrarkvinnor som råkar ut för denna hederskultur. Politikerna vägrar att ta i problemet eftersom mångkulturen har högre prioritet. Den mångkulturella överideologin är fortfarande maktens ideologi men det börjar ske vissa förändringar.

Tryckfrihetssällskapet
Tisdagen den 31 januari har det nystartade ”Tryckfrihetssällskapet” möte i Malmö. Fem personer med journalistbakgrund håller anföranden med temat ”Finns det yttrandefrihet i Sverige – En nordisk betraktelse”. Åhörarna för dagen räknades till dryga hundratalet. En av talarna är Gunnar Sandelin som gjorde sig riks(ö)känd med artikeln ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna” som publicerades den 8 april 2008 på DN debatt. Artikeln blev mycket omdebatterad och Sandelin blev delvis utstött ifrån det politiskt korrekta etablissemanget. I sitt anförande berättar Sandelin hur resonemangen går i media, hur tevenyheterna exempelvis väljer att kalla alla invandrare som får upphållstillstånd för ”flyktingar”:

– När jag jobbade som reporter på Aktuellt så tog jag upp det här med mina chefer: Varför kallar vi alla för flyktingar? Det är ju märkligt eftersom så få är det. Det jag fick till svar då var att vi skulle stå på de svagas sida. Vi skulle inte ha samma terminologi som myndigheterna utan vi skulle visa solidaritet med dem som var mest utsatta och dra en lans för dem. Det fanns en slags undertext där, att man inte skulle släppa anden ur flaskan. Att den genomsnittlige svensken som kallades för Nisse i Hökarängen, och som tittade på nyheterna, skulle visa sina rasistiska sidor om man presenterade fakta som var mindre angenäm. Eller om man synade asylsökandes anspråk i sömmarna. Så det låg man lågt med. En del sa till och med att det ska vara så synd om invandrarna så att folk ska gråta framför teveapparaterna. Det var en mentalitet som gick ut på att vi var upplysta och bildade och skulle fostra folket. Det var inte så att vi skulle presentera allsidig information och att människor själva skulle få ta ställning.

Sent ska syndaren vakna! Det framträder fler ”avhoppare” som Sandelin som väljer att beskriva verkligheten utan förljugenhet och skönmålningar. Det kan vara nyttigt att få bekräftelse på det som nationella sagt under decennier om medias medvetna lögner och manipulationer. Ensidigheten är ett faktum, vissa nyanser i beskrivningen om invandringen kan förekomma men de hör till undantagen. Sandelin förklarar begreppet tvåprocentgruppen:

– Vi som har en mer kritisk inställning kring asyl och migration, vi måste väga alla våra ord på guldvåg. Medan folk som är för fri invandring inte ens behöver diskutera konsekvensen av det och har fullständig rätt att beskylla en’ för vad som helst när det gäller främlingsfientlighet och sådana saker. Så vi har inte någon jämlikhet där. Vi har ett litet nätverk utav likasinnade journalister och forskare. Vi brukar kalla oss för tvåprocentgruppen… det är ungefär det utrymme som man kan få i förhållande till dem som har den motsatta åsikten.


Gunnar Sandelin skrev den ökända artikeln på DN Debatt: ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”.

Centrum för rättvisa
Ska alla behandlas lika? Inom myndigheter och näringsliv så efterfrågas etnisk mångfald och jämnare könsfördelning. Konsekvensen har blivit att folk inte tillsätts för sina meriter utan på grund av kön och etnisk tillhörighet. Centrum för rättvisa är en ideell organisation som driver juridiska mål om bland annat lika behandling. Ett ärende som Centrum för rättvisa driver just nu handlar om rekrytering till Polishögskolan, ett annat handlar om tillsättning av tjänster till Södertörns Brandförsvarsförbund. Denna uppenbara diskriminering, vilket i de nämnda fallen handlar om svenska män, är ett eko av den politiska korrektheten. Mycket talar för att det finns en stark opinion mot denna särbehandlingspolitik och att det inte blir hållbart i längden. Centrum för rättvisa skulle genom sin verksamhet och sitt aktiva deltagande i samhällsdebatten kunna kopplas till rörelsen som utmanar det politiskt korrekta.

Axess – en ny nivå i media
Magasinet och tevekanalen Axess är någonting som sticker ut från den konventionella journalistiken. Axess Magasin, som är en kultur- och samhällstidskrift, innehåller i varje nummer läsvärda artiklar inom humaniora och samhällsvetenskap. Nivån överträffar Aftonbladets gapkäftiga journalister. Om man nu ska se det som en större bedrift. Det går inte att missa att ämnen behandlas på ett sätt att magasinet utmanar den annars mycket snäva politiskt korrekta konventionen som gäller i annan etablerad press.

På Axess Television hittar vi ”…aktuell svensk och internationell idédebatt inom samhällsvetenskap och humaniora. Axess TV sänder program inom kultur, samhälle och vetenskap.” Nivån är även här högre än i andra tevekanaler. Det kan särskilt nämnas de många seminarierna som arrangeras via Axess: ”Bortom multikulti”, ”Farväl till feminismen” ”Det stora klimatgrälet” med flera ämnen. Argumentationen är ofta väl underbyggd och ämnesfloran bred. Nya infallsvinklar ventileras, idéer kan stötas och blötas mellan debattörer som inte behöver skrika åt varandra med förolämpningar och tillmälen. Detta är mer eller mindre regel i andra tevekanalers ”debatter” där känslomässigt uppeldade personer skriker ut sin avsky mot varandra, påhejade av programledaren. Givetvis är det inte fritt fram på Axess vilket bör betonas. Det är möjligt att en person som den nämnda journalisten Gunnar Sandelin skulle uppfattas som lite väl magstark för Axess.


När grupper inom etablissemanget överger den mångkulturella överideologin så kan man undra vad som är i görningen.

Liberalernas revanch
Borgerliga debattörer inom kretsen kring Axess och Timbro förklarar skilsmässa med både mångkulturkalismen och andra politiskt korrekta maktideologier. Det kan finnas skäl att både följa denna utveckling och fråga sig vad detta kan innebära. Det finns en fara med att luta sig tillbaka i soffan och säga ”äntligen är det några som börjar tala sanning”. Den minoritet av borgerliga kritiker som utmanar maktens heliga kor behöver inte bli en sanningsrevolution som sätter punkt på det politiskt korrekta samhällsklimatet.

Istället kan det bli början på liberalernas egna revanch. Alla politiska grupper som kan tyda tidens tecken inser att den förljugna mångkulturella överideologin går mot sin död. Liberalerna åker till soptippen med statyn som de själva varit med att bygga och tillbe. De inleder ”glasnost” för att riva sin egen Berlinmur. När muren faller har de sin nya regim färdig, situationen normaliseras och den nya politiska korrekthetens ideologi blir statsfäst.

Risken är alltså att dessa nya ”rebeller” kan komma och ”ta bladet ifrån munnen” från oss nationella och göra kritiken mot det politiskt korrekta till sitt eget monopol. Därför får vi inte se denna utveckling som något oreserverat positivt. Jag vill hävda att dessa borgerliga kritiker är hycklare precis som våra nuvarande politiker och mångkulturvurmande tidningsredaktörer. Den alternativa rörelsen talar nämligen inte sanning. De utelämnar väsentliga sanningar och skapar sina egna politiskt korrekta konventioner.

Ormen ömsar sitt skinn
Från att ha varit utstötta från offentligheten och ensamma att kritisera maktens ideologier utmanas vi nationella av ”de nya dissidenterna”. Den mångkulturella överideologin går mot sin död och en borgerlig hjärnbataljon har noterat vad som sker. Ormen börjar ömsa sitt skinn! Vi kan givetvis utnyttja tillfället efter bästa förmåga. Vi kan plagiera deras argument och skala om dem till våra egna. Vi kan utnyttja deras forskning, fakta och så vidare. Det som nationella sagt i decennier börjar vissa erkänna år 2012. Från att ha förrått sitt folk vill de nu bromsa ner vansinnesfärden. Det är inte en ny renässans som är i antågande, det är snarare en förjugen låtsasopposition med unken borgerlig ideologi i släpkärran. Fortsätt att uppmuntra sanningssägare, lyssna på deras nya infallsvinklar och dra nya slutsatser. Men vad ni än gör så ge inte bort bollen!

Relaterade länkar:
DN Debatt: ”Journalisterna mörklägger sanningen om invandrarna”
Tryckfrihetssällskapet
Axess
Centrum för rättvisa
Timbro

  • Publicerad:
    2012-02-12 00:00