Fränderingen, nationen och blodet

KRÖNIKA. Henrik Gustafsson skriver här om  hur blodsband och gemenskap, varför det är viktigt och hur våra förfäder såg på dessa frågor.

Vem hade du helst umgåtts med?

Att äga samma blod, gemensamt ursprung och språk, tror jag gör att vi tänker på ett liknande sätt både medvetet och omedvetet. Blodet och rasen gör oss bundna till varandra med osynliga band som är starkare än något annat. De som förnekar detta förlorar något ovärderligt och kommer inte kunna leva sina liv till fullo, efter sin potential. De som inser kraften i blodet och vår starka koppling till varandra inom gruppen frigör krafter som möjliggör utökad livskraft och evigt liv i minnet hos kommande generationer.

Att få kontakt med en frände är att känna någon man kan dryfta allting med och som man uppskattar att vara tillsammans med. Annorlunda förhållanden gäller någon som inte upplevs vara ens frände. Ganska snart förstår man att denne är av en helt annan sort. Det verkar som blodets röst talar annorlunda till dem, vilket resulterar i ett väsensskilt tänkande. Olika folkslag och raser besitter liksom olika väsen. De lever i olika världar. Orden kan betyda olika saker för olika folkslag, fastän de lärt sig tala samma språk och uttala orden likadant. Deras inre språk förblir annorlunda och skiljer sig mellan olika folk beroende på ursprung. Deras blodnedärvda arketyper är annorlunda eftersom generna anpassat sig efter vad deras förfäder gjort i generationer i ett klimat som är annorlunda. Det finns en orsak till att våra urgamla sägner, myter och gudar tilltalar oss. Ofta upplevs de inte alls på samma sätt av folkslag som inte bär minnet av dem i sitt blod. Jag tror att Tor och Oden, till exempel, har en känslomässig aspekt för många nordbor, medan andra folk associerar mer till dem bara som bilder i en serietidning. I dagens samhälle, där känslan av rastillhörighet i stor utsträckning förnekas saknas ord och passande språk för att beskriva känslan av att vara bland likar. Det blir också allt svårare att uppleva känslan och låsa upp dessa upplevelser inom sig själv då många lever bland främlingar och därmed själva känner sig som främlingar.

Liksom hemmet kan nationen beskrivas som en idé, likväl som en fysisk verklighet. Det är något som blir mer verkligt om vi tror på det. Det finns där fastän vi förnekar det, men mer som en abstrakt känsla. Att vara hemma är att vara bland sina egna, sitt eget folk. Att vara bland likar förändrar ofta humöret till det bättre. Närheten mellan människor som det gemensamma ursprunget skapar bidrar till ömsesidig förståelse. De som förnekar att de har ett hem eller tillhör en nation känner förmodligen att något saknas dem. Ifall de kommer till insikt och börjar tro på de här sakerna skulle de förmodligen må bättre och känna sig mer ”hela” som människor. För det är i sitt sammanhang som man blir hel och finner mening med livet. En nation kännetecknas av gemensamt ursprung. Vår nation består av människorna av vårt blod, inte landområdet där vi bor, alla människor som finns där eller staten som verkar på denna plats. Vår nation kommer leva så länge det finns människor av vårt blod som tror på den, oavsett var de befinner sig. Idag är vårt hem på väg att tas ifrån oss. Vår nations sammanhållning och själva existens är hotad och detta är något som sker enligt en medveten och planlagd process. Därför är det så viktigt att vi också medvetet sluter oss samman och ständigt arbetar för att motverka denna utveckling.

Are Waerland behandlar i sin bok ”Vår urgrund” något som han kallar fränderingen. Han beskriver det som nordbons osynliga andliga fäste. ”Nordbon älskade kampen, striden, äventyret. Världen var för honom en valplats. Men inom fränderingen rådde stillhet och ro. Där härskade en fred, som ingen och intet fick bryta” (s. 46). Fränderingen var en helig krets som bestod av dem som innefattades av familjen och vänskapens band. Ett dråp inom fränderingen var den största tragedi som kunde tänkas hända, något ohyggligt och onaturligt. Inget brott var så starkt belagt med skam som ett brott mot någon inom fränderingen (s. 50). Waerland beskriver hur den katolska kyrkan förbluffades över att inget nordiskt lagverk hade någon paragraf om brott begånget mellan fränder, eftersom detta knappt kunde tänkas inträffa. Den katolska kyrkan angrep den nordiska livssynen genom att försöka förmå människorna att ”anse en frände för en vanlig människa”, det vill säga enligt vår tankegång detsamma som en fredlös eller utböling, som annars fritt fick huggas ner (s. 51). Man gjorde alla människor till en nästa trots att det egentligen bara vara menat att innefatta fränder. Detta kan ses som ett begynnande angrepp mot den i våra sinnen djupt rotade folkgemenskapen.

Budorden talar om brott mot ”nästan”, eller ”thy neigbour” på engelska; vilket har pekats ut som en felöversättning från det gamla testamentet och egentligen bär innebörden rasfrände. Detta behandlas i Dietrich Eckhardts bok ”Bolshevism from Moses to Lenin”, vari författaren menar att Martin Luther blev lurad av en rabbin att översätta det hebreiska ordet för rasfrände till ”granne” eller ”din nästa”. Därav fick vi översättningen; ”älska din nästa som du älskar dig själv” istället för, som det egentligen skall vara, ”älska din rasfrände som du älskar dig själv”. (s. 51). En sådan detalj kan visa sig göra stor skillnad genom historien. Detta tankesätt angående rasfränder, och -främlingar är också något som jag tror ansågs självklart och var explicit uttalat bland vårt folk en gång i tiden. Jag vill påstå att det är så de flesta känner innerst inne även idag, trots att de ibland anstränger sig för att förneka det. Annars hade det inte behövts någon kvotering eller tvångsintegration i samhället. Den naturliga segregationen som uppstår är ett slags uttryck av vårt folks inre vilja, och motvilja mot den väsensfrämmande konstellation som dagens degenererade samhälle utgör.

Wulf Sörensen gör i ”Förfädernas stämmor” jämförelsen med hur människorna förlorade förmågan att förstå sina förfäders stämmor, ju mer de kom under Roms inflytande. ”Vi skildes mer och mer från vårt eget väsen, förslavade av Rom – och blev sålunda slavar åt Juda” (s. 8). Han beskriver vidare på ett målande sätt den potential som vilar hos vårt folk och dess blod: ”Endast den som bär sin levande och flammande själ i sitt bröst är en hel individ – en härskare. Den som överger sin egen sort är en slav. Nyckeln till friheten finns inom oss själva! När vi återigen hörsamma våra förfäders stämmor, beskydda oss och det som är vårt från det främmande inflytandet – och beskydda det som vill växa fram i våra själar. Starkare än alla arméer, är den som äger kraften som slumrar inom djupet av våra själar!” (s. 9).

Waerland beskriver fränderingen som samhällets starkaste grundval, vari man stod; ”som en andlig och kroppslig social enhet, ett enda väsen, gentemot hela den övriga världen, redo att i allt till det yttersta hjälpa och stödja varandra” (s. 47). Det var bara inom fränderingen som man existerade som människa, den ensamme eller isolerade individen ansågs ha förlorat sin mänskliga natur. I fränderingen var forntid och framtid, förfäder samt kommande generationer ständigt närvarande. ”Fränder hämtade sin styrka från hela fränderingen. De stodo som en ek, med rötterna långt ner i jorden, medan den fredlöse eller frändelöse liknade den fallfärdiga furan med röta i stammen” (s. 48). Fränderingen var en kraftcentral som gav kraft till alla dess medlemmar. För nordbon stod det kollektiva alltid framför det personliga, kanske för att man visste att utan sina fränder var man själv ingenting. Jag vill kalla detta en uråldrig form av sann socialism baserad på blod och ursprung. En naturlig nationalsocialism som vi nordbor ägde långt innan det behövdes ord och ismer för att förklara något så självklart. Det ställer också begreppet folkhem, som förr var flitigt använt men numera lyser med sin frånvaro, i ett annat ljus.

Avslutningsvis skriver Waerland om fränderingen att: ”inom oss alla bor en längtan efter en organisation, ett förbund, ett kamratskap, i likhet med fränderingen, där vi kan stå som en man, ett hjärta, en själ… rygg mot rygg, sida vid sida och kämpa för en sak, som det verkligen vore värt att leva och dö för. Att leva blott för sig själv är för litet och människan ovärdigt. Att leva för sig själv stänger in, förkrymper och dödar det bästa inom människan” (s. 52-53).

/Henrik Gustafsson

Referenser:
Eckhart, Dietrich. (1999). ”Bolshevism from Moses to Lenin”. National Vanguard Books.
Sörensen, Wulf. (2003). ”Förfädernas Stämmor”. Cymophane Publishing.
Waerland, Are. “Vår Urgrund – Vikingatidens Livssyn”. Örnförlaget.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

6
Lämna en kommentar

Please Login to comment
6 Comment threads
0 Thread replies
1 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
6 Comment authors
anschAndreasJan HjelmSigfridKlaus Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Anders Jonsson
Medlem

Hej Henrik.

Tack så mycket för en (för anden) mycket berikande historielektion.

Klaus
Medlem

Globalisterna manipulera tyvärr fränderingen särskilt med filmer och mind control.
Jag letade motsvarighet till frändering på tyska. Kanske är det ”Gesundes Volksempfinden” (sunt folklig förnimmelse ?). Ordet ”frände” finns det inte på Norstedts stora ordbok tysk-svensk/svensk-tysk, 2008, bara i mycket äldre ordböcker.

Sigfrid
Medlem

Riktigt bra skriven artikel tack frö den.

Jan Hjelm
Medlem

Tack Henrik! Det är så fantastiskt vilka guldkorn som ständigt publiceras här på Nordfront. Min förståelse av mig själv och min plats i i världen blir allt tydligare. Varje ny insikt jag får om var vi kommer ifrån, om våra dagliga svårigheter med att bekämpa våra fiender och om det slutliga målet för vår kamp, gör mg till en allt helare och andligt starkare medlem av vårt samlade rasmedvetande. Jag kan inte slå bort minnet från Tolkiens Sagan om de två tornen, när kung Theoden frigörs från Sarumans besvärjelser och sakta rätar på ryggen, vaknar upp till sin forna mannakraft… Läs mer »

Andreas
Medlem

Mycket intressant krönika, mat för tankar!

ansch
Medlem
ansch

Fantastiskt viktig krönika, tack Henrik!