Från djupet av sitt hjärta

KRÖNIKA. Den svenska idyllen gör folkgemenskapen begriplig, skriver Henrik Pihlström.

Längs vägen mot den estniska staden Tartu ser jag flera ungdomar som står och liftar. De vill komma in till stan för att festa eller ha roligt med sina kompisar. Bilar bromsar in och dörrarna öppnas.

Hur kan detta vara möjligt, var min tanke när jag för första gången besökte denna stad.

Att ungdomarna kunde lita på chaufförer de inte kände eller att förarna gärna hjälpte till utan rädsla eller obehag. Utan något annat egenintresse än att göra en annan person glad och tacksam. Hur kan det vara möjligt? Synen på de liftande ungdomarna var en normalitet, fick jag förklarat för mig.

I Sverige däremot, är de liftande ungdomarna en illustration på ett samhälle som är svårt att föreställa sig. Det är ett drömsamhälle som bygger på någonting större än det objektivt materiella. För hur skulle man kunna uppskatta värdet av att ungdomar fritt kan lifta längs vägen, att man hjälper varandra och respekterar varandra över generationerna?

Så snart privatekonomin tillåter så är det många i det nuvarande samhället som kan offra hela sin förmögenhet för att bo i ett område som uppfattas som finare och tryggare. Larmsystem, övervakningskameror, murar, grindar, privatskolor och vaktbolag har blivit en del av dagens framgångsrika svenssonfamilj. Är denna nya standard ett mått på samhällets utveckling och framgång eller kanske ett mått på familjens lycka?

En äldre visionär uttryckte en gång för mig att vi hade det bättre förr i Sverige. Vi må ha varit fattigare men vi var desto lyckligare, var andemeningen i vittnesbörden. Vi fick glädjas av det lilla vi ägde men vi hade en samhörighet med familj, släkt, grannar och andra på ett annat sätt än i den nyare tiden.

Det handlar inte enbart om nostalgiska gamlingar som bevittnat samhällets erodering. Tidsresan är ännu kort till landsbygden och de mindre städernas utkanter, vilka fram till nyligen utgjorde de sista oaserna av vårt vackra Sverige. Barnen kunde springa fritt i byarna och knacka på dörren hos snälla tanter som berättade sagor och bjöd på lemonad med bullar. Du tog cykeln till busstationen för att därifrån åka iväg mot dina respektive äventyr. När du tre dagar senare kom tillbaka till busshållplatsen tog du din cykel och fortsatte hemåt. Cykeln hade givetvis varit olåst.

De svenska byarna är numera berikade av så kallade nysvenskar. Barnen har slutat springa fritt och husen har utrustats med inbrottslarm. Ett gäng asylanter tränger sig in på altanen hos bullbakande Greta och gör henne vettskrämd. Ett annat gäng sitter högjutt och glor på badplatsen med konsekvensen att ingen längre känner sig bekväm att gå dit. En oskattad lätt lastbil åker ogenerat runt och samlar in cyklar. Barnen kommer hem från skolan för att berätta hur de utvecklats språkligt: ”knulla din mamma, bruschan, ey mannen…”.

Av någon outgrundlig anledning är det sällsynt att observera svenskar som skjutsar de nyanlända själarna mellan affären och asylboendet. Däremot skjutsar svenskarna sina barn i högre utsträckning. Det är tydligen obehagligt för barnen att åka lokalbussen när de blir uttittade, hånade och sextrakasserade till och från skolan. Slumpen visar även att det invandringskritiska partiet SD vuxit inom asylberikade valkretsar.

Statistik och fakta är inte nog för att beskriva den ondska som ligger bakom idén om ett mångkulturellt samhälle och öppna gränser. Det behövs även estetiska uttryck, till och med fantasifull surrealism för att kunna beskriva den nuvarande verkligheten på ett rättvist sätt. När det absurda blivit vardag avtrubbas med tiden människorna och deras medfödda försvarsmekanismer. Psyket börjar stegvis acceptera eller åtminstone vänja sig vid att det är så här det moderna samhället ser ut. Den estetiska uttrycksformen kan lyfta perspektiven hos hemmablinda och uppväxande generationer som aldrig upplevt den svenska idyllen.

Begreppet folkgemenskap är politiskt i den mening att den pekar på en riktning i samhället där alla oavsett plånbok och yrke anses ha en värdighet då de tillhör samma folk som utgör samhället och nationen. Deras ansvar och plikter är gemensamt för nationen vilken behöver vårdas och försvaras. Den svenska allmogen har historiskt varit starkare än folk i andra länder och kulturer som föddes som livegna, det vill säga slavar till exempelvis en godsherre. En privilegierad klass kunde där styra samhället för att gynna sig själva även när det skedde till priset av nationens bästa.

Den svenska idyllen är som en energi eller kraft som kan fylla folkgemenskapen med innehåll. Den besjälar begreppet och gör den begriplig. Den är som tidigare noterat inte mätbar i någon objektivt materiell skala. Att den däremot betyder oerhört mycket för att vårt folk ska känna lycka och mening med sitt liv vill åtminstone jag hävda. Tar vi bort alla politiskt korrekta dimridåer, frigör alla dolda känslor och låsta tankar så framträder en önskan om att återvinna den förlorade idyllen där idén om folkgemenskap har sin naturliga plats. Medvetet eller omedvetet finns därför denna önskan om en levande folkgemenskap hos fler än vi hittills anat. Det är något de önskar från djupet av sitt hjärta.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om