KRÖNIKA. Paulina Forslund kommenterar här den uppblossade debatten om förnedringsvåldet där svenska ungdomar rånas och misshandlas av svenskfientliga främlingar.

Förnedringsrånen är onekligen ett av de mest diskuterade ämnena i medierna just nu. Jag förvånas föga av det som sker i vårt avlånga land. Att svenska ungdomar systematiskt väljs ut av icke-svenskar. De ses som potentiella offer och de är tyvärr ofta lätta sådana. Precis som en polis (själv av invandrarbakgrund) underströk i en debattpanel nyligen. Svenska ungdomar ses som mesiga och utan våldskapital. Pang! Huvudet på spiken. Exakt så är det.

Några dagar senare läser jag en annan debattartikel där (nu en svensk journalist) ondgör sig över att man enligt honom ”fokuserar vid förövarnas etnicitet”. I mitt stilla sinne undrar jag då om denne journalist glömt bort att det är till 100% uppdelat. Förövare = icke-svenskar, och offer = svenskar. Är det en slump? Är det i själva verket inte HATBROTT vi bevittnar? När förövare på ett så öppet och tydligt vis systematiskt väljer ut sina offer utifrån etnicitet. Är inte då förnedringsrånen en fråga om etnicitet?

Istället vill man (återigen) flytta fokus från de uppenbart ”rasistiska” motiven och få oss svenskar att begrunda vad VI kunnat göra mer. Inte för offren, utan för förövarna. Det spyr ut floskler om ”utanförskap”, sociala problem från tidig ålder, problem i skolan, fattigdom, föräldrar med missbruk etc. Då vill jag bara belysa några små detaljer. Svenska ungdomar är (än så länge) en majoritet i Sverige och jag kan garantera att det finns många, säkert tusentals, svenska ungdomar som lider av detsamma. Utanförskap, sociala problem från tidig ålder, problem i skolan, fattigdom, föräldrar med missbruk. Min följdfråga blir uppenbar, varför ser vi inga svenska ungdomar begå förnedringsrån? Om nu dessa nämnda faktorer per automatik leder till den här sortens handlingar?

Inte någonstans har jag lyckats finna en debatt där tyngden lagts vid offren. För vad gör det med en ung människa att utsättas för sådana här brott? Det kommer att traumatisera offren, skapa ärr som aldrig läker. Ändå är inte offrens känslor eller trygghet det viktiga här om man ska lyssna på det mediala efterspelet. Samhället sänder konstant ut ett skrämmande men såklart underliggande budskap till unga svenskar: ”Vi har vare sig resurser eller vilja att hjälpa er. Ni, söner och döttrar av Norden, är år 2020 i själva verket den andra klassens medborgare. Er säkerhet och framtid kan inte säkras. Med vänlig hälsning Svenska staten”.

Jag hävdar att svenska politiker sviker Sverige och de etniska svenskarna. Sveket är enormt och oförlåtligt. Vi tillåts utsättas för allahanda brott utan att någon tar ansvar för de verkliga faktorerna bakom varför vi systematiskt väljs ut som offer. Vi är fredlösa i vårt eget land. När brott begås mot oss ställs ideligen istället frågan, vad gjorde svensken för fel? Jag har svaren. Vi gjorde flera fel. Vi röstade fram svenskhatande politiker, vi var naiva, vi trodde på ”allas lika värde”, vi slutade försvara oss, vi lät medier inbilla oss att mångkultur var ”färgrikt och fantastiskt” och sist men inte minst vi glömde bort vårt eget värde.

Svenska ungdomar kommer att fortsätta förnedras medan polisen febrilt försöker ”bonda” med kidsen, gängledarna och de kriminella i förorten. Så då återstår bara vi. Vi måste stå upp för oss själva. Det är upp till oss att sätta ett stopp för vansinnet! För det är bara att inse. Ingen annan kommer att göra det för oss. Sanna mina ord.

  • Publicerad:
    2020-02-22 15:00