”Förintelse”-bluffen är grotesk

Av ,
Webbtvchef
0

VECKANS FILM. Denna vecka granskar vi hur amerikanska PSYWAR-enheter var delaktiga i skapandet av ”Förintelse”-bluffen.

Ilse Koch tyckte om hästar. Varje morgon tog hon en ridtur på lägerområdet, medan en mässingsorkester spelade bara för henne. Den stackars fånge som vågade titta upp mot henne råkade illa ut. Ilse drog upp sin pistol och sköt. Många dog på det sättet. Hon styrde över vilka som skulle leva och vilka som skulle dö. Hennes judiska hårfrisörska fick leva några månader längre eftersom Ilse ville bli fin i håret till en sommarfest. En annan judinna slapp döden en tid för att hinna sticka färdigt en tröja som Ilse beställt.

Familjen Koch hade tre barn och bodde i en stor villa utanför lägret. Trädgårdsmästaren Kurt Glass, en fånge som fortfarande var vid liv när britterna nådde lägret den 11 april 1945, vittnade senare om Ilses makabra samlarmani.

Hon hade en handväska och ett par handskar av människoskinn. Hon brukade dekorera middagsbordet med huvuden som krympts i ugnen till en grapefrukts storlek.

Lampan i vardagsrummet var gjord av ett skenben. Hon hade lampskärmar av skinn som tagits från fångar som hade tatueringar.

– Hon valde fångarna med de vackraste tatueringarna, och när de var döda fick hon skinnet levererat till huset, berättade trädgårdsmästaren.

Ur den judiska Bonniers-publikationen Expressen, 11 oktober, 2013

Den amerikanska avdelningen för psykologisk krigföring presenterade i Buchenwald uppradade "nazist-förbrytelser": krympta huvuden, en lampskärm av människohud, en askkopp av människoben etcetera.

Den amerikanska avdelningen för psykologisk krigföring presenterade i Buchenwald uppradade ”nazist-förbrytelser”: krympta huvuden, lampskärmar av människohud, en askkopp av ett mänskligt bäckenben etcetera.

Veckans film

Klockan 12:00 varje söndag uppmärksammar Nordfront en film eller dokumentär av något slag. Har du förslag på en Veckans film? Kontakta då Robin Palmbladrobin.palmblad@nordfront.se

Desto mer man undersöker ”Förintelsen” desto mer vidrig och sinnessjuk framstår den. Liksom, ifall man som rationellt tänkande människa inser att de påstådda gaskamrarna saknar avlagringar från den gas som sägs ha använts: vad var det egentligen för sjuka hjärnor som kom på idén att beskylla tyskarna för att ha gasat ihjäl på miljoner judar med ett avlusningsmedel? Vad var det egentligen för bisarrt lagda människor som var kapabla till att mynta så makabra lögner?

Gaskammarbluffen i Auschwitz
I princip saknas all form av tekniska bevis gällande denna mystiska utrotning på 6 000 000 judar som vi genom skolväsendet indoktrinerats till att tro på: exempelvis finns det inte en enda obduktionsrapport som styrker att tyskarna gasade en (1) enda jude — det finns bara vittnesmål.

Artikel publicerad i The Montreal Gazette, den 18 januari 1985. Klicka för förstoring.

Artikel publicerad i The Montreal Gazette, den 18 januari 1985.

Vidare är ett av ”Förintelse”-bluffens fundament ett erkännande från Auschwitz lägerkommendant Rudolf Höss — ett erkännande som framtvingades genom brutal tortyr från en brittisk-judisk förhörsledare. Utöver fysisk tortyr hotade även denne att deportera Höss familjemedlemmar till Sovjet ifall han inte erkände massmordet på miljoner judar.

Fred Leuchter, som konstruerade avrättningsutrustning till amerikanska fängelser, och kemisten Germar Rudolf har undersökt ”gaskamrarna” i Auschwitz och fastslagit att halterna av cyanid i väggarna var obefintliga — till skillnad mot skyhöga halter i gaskamrar som tyskarna använde för att avlusa kläder i syfte att bevara internernas hälsa i koncentrationslägren.

Buchenwald, ett korkat porträtt av ondska
I dokumentären Buchenwald, A Dumb Dumb Portrayal of Evil granskas under drygt 2 timmar många av de groteska påståendena om koncentrationslägret Buchenwald. Ett av människoödena som skildras är hur den före detta lägerkommendantens fru Ilse Koch kom att behandlas av segermakterna. Det är samma kvinna som citatet överst i denna artikel behandlar.

Förutom att Koch av judisk massmedia framställas som massmördare gjordes hon även gravid i fångenskap av någon av de mestadels amerikansk-judiska förhörsledarna. Hon kom initialt att avtjäna tre år i fängelse, mellan 1945 – 1948, därefter blev hon frigiven på order av den amerikanske generalen Lucius D. Clay, med motivationen:

Det fanns inga övertygande bevis för att hon hade valt att avrätta interner för att komma över deras tatuerade hud, eller att hon hade några artiklar tillverkade av människohud.

Minst fyra separata "överlevare" vittnade i åtalet om att de hade sett Koch välja ut tatuerade fångar för avlivning i syfte att ta tillvara på deras hud. Andra vittnade om hur lampskärmar gjordes av människohud. Åtalspunkten kom dock att läggas ner eftersom det inte kunde bevisas att lampskärmarna eller andra föremål var gjorda av människohud. Enligt rapporter fanns det istället en fabrik i Buchenwald som producerade läder från djurhudar. Fabriken bombades sönder av de allierade 1944. Ilse Koch syns under ett framträdande i rätten, då hon gjorts gravid av en amerikansk förhörsledare. Koch födde sin son, med okänd fader, i Aichach-fängelset nära Dachau, dit Koch skickades för att tjäna sitt livstidsstraff. Hon blev omedelbart fråntagen honom. Vid 19 års ålder fick sonen veta att Koch var hans mor, och han började besöka henne regelbundet på Aichach. De hade en bra relation och Koch skrev poesi åt honom. Koch begick självmord genom att hänga sig på Aichach kvinnofängelset den 1 september 1967, dagen innan ett av de regelbundna besöken från hennes honom, något som han uppges ha blivit chockerad över. Kochs kropp är begravd i en omärkt och icke-underhållen grav på kyrkogården vid Aichach.

Ilse Koch syns under ett framträdande i rätten. Koch födde sin son, med okänd fader, i Aichach-fängelset nära Dachau, dit Koch skickades för att tjäna sitt livstidsstraff. Hon blev omedelbart fråntagen honom. Vid 19 års ålder fick sonen veta att Koch var hans mor, och han började besöka henne regelbundet på Aichach. De hade en bra relation och Koch skrev poesi åt honom. Koch uppges ha begått självmord genom att hänga sig på Aichach kvinnofängelset den 1 september 1967, dagen innan ett av de regelbundna besöken från honom.

1949 greps hon på nytt och dömdes till livstids fängelse. I det senare åtalet kom minst fyra separata ”överlevare” att vittna om hur de sett Koch välja ut tatuerade fångar som därefter avlivades och flåddes. Andra vittnade om hur lampskärmar tillverkades av människohud. Dessa åtalspunkter lades dock ner av åklagaren då denne inte kunde bevisa att lampskärmarna, eller några andra föremål, var tillverkade av människohud.

Jean Edward Smith infogade i biografin Lucius D. Clay, an American Life ett citat från general Clay, många år senare:

Det fanns absolut inga bevis i rättegångsutskriften, annat än att hon var en ganska motbjudande varelse, som skulle stödja dödsstraffet. Jag antar att jag fick mer skit för detta agerande [att han benådade Koch 1948 red. anm.] annat än för något annat jag gjorde i Tyskland. Någon reporter som hade kallat henne ”horan i Buchenwald”, hade även skrivit att hon hade lampskärmar gjorda av människohud i hennes hus. Och det introducerades i domstolen, och det blev absolut bevisat att lampskärmarna var gjorda av getskinn.

Enligt en allierad rapport fanns det en fabrik i Buchenwald, som producerade lädervaror av djurhudar, men som hade bombats sönder under en allierad bombräd mot lägret, den 24 augusti 1944.

Ilse Koch under en rättegång.

Ilse Koch under en rättegång.

Buchenwald, A Dumb Dumb Portrayal of Evil avslöjar bland annat att det var en PSYWAR-enhet som var de absolut första amerikanerna att gå in i Buchenwald efter dess ”befrielse”. Det var även den amerikansk-judiske PSYWAR-löjtnanten Albert G. Rosenberg som ansvarade för dokumentationen av Buchenwald.

Dokumentären påvisar också att en av skaparna bakom den välspridda filmen som visar hur besegrade tyskar tvingas in i Buchenwald — för att se på ”lampskärmarna av människohud” — är den amerikansk-judiske Hollywood-regissören Billy Wilder, som även regisserat filmer med Marilyn Monroe.

I dokumentären säger speakerrösten:

Det vore en intellektuell utmaning att försöka beskriva det surrealistiska helvete som Ilse fann sig själv i. Det är svårt att greppa. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och ge henne en stor kram och rädda henne från vad som verkligen var en modern häxprocess.

Se dokumentären här (extern länk):

spelare_buchenwald

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om