MEDIA. Nyligen slutade Jörgen Huitfeldt på Sveriges Radio. I en essä beskriver han hur den statliga radion systematiskt mörklägger både de negativa konsekvenserna av massinvandringen och folkets motstånd mot den.

I en essä i publikationen Kvartal med titeln Därför frågar jag om invandringen beskriver Jörgen Huitfeldt, tills nyligen medarbetare på Sveriges Radio, hur public service systematiskt mörklägger baksidorna med främlingsinvasionen och stoppar alla former av kritiska röster mot den. Konsekvenserna av massinvandringen griper in i alla stora politikerområden, men att belysa flera och konkurrerande synsätt och infallsvinklar på den förda politiken är nästan omöjligt att göra. Denna mörkläggning har pågått i årtionden, och var en självklar hållning när Huitfeldt började på Sveriges Radio 1997.

Huitfeldt beskriver en arbetssituation på Sveriges Radio som erbjuder en formell frihet att granska invandringen och dess konsekvenser. Den formella friheten betyder dock inte särskilt mycket eftersom det finns många subtila hinder mot att hantera frågan på andra sätt än enligt en politiskt korrekt linje.

Farorna med att sticka ut hakan på Sveriges Radio är många. Om han hade fått för sig att rapportera kring så kallade ensamkommande barns kriminalitet, visste han att han ensam skulle komma att få bära hundhuvudet internt om det trots gedigna efterforskningar skulle komma att visa sig att han hade begått något misstag. Huitfeldt skriver att han i ett fall lät bli att rapportera om en ledare för sådana ensamkommande barn som i Sverige var dömd för allvarliga brott, trots att han var väl insatt i fallet, hade läst domsluten, och så vidare.

”Jag visste också att jag skulle ställas inför betydligt fler kontrollfrågor än om det exempelvis hade handlat om en skattefuskande företagsledare eller en känd mans påstådda [sexuella] trakasserier mot kvinnliga kolleger. Därför avstod jag ofta”, skriver han.

Svårigheten med att rapportera sanningen om invandring och om invandrare visade sig redan när han började på Sveriges Radios Ekot-redaktion. Det ansågs redan då vara närmast en självklarhet att inte rapportera om problem kopplade till invandringen. Exempelvis kom han sig inte för att ens ifrågasätta en advokat och dennes klient, en läkare från Mellanöstern som av Säpo misstänktes för flyktingspionage mot landsmän. Istället var det ”självklart” att Säpo hade fel, och att en utvisning av honom hade varit omänsklig, orättfärdig. Varken Huitfeldt själv eller någon av hans medarbetare kunde se det på något annat sätt.

När Huitfeldt efter valet 2014 insåg att stora delar av folket med sitt sitt röstningsbeteende visade att de ville ”markera mot” invandringen, ledde hans resonemang om detta till dålig stämning på redaktionen och chefen kallade till stormöte. Många av de församlade journalisterna ansåg att man inte skulle diskutera invandringen utifrån de problem som fanns eftersom man då riskerade att ”ställa grupper mot varandra”. Att till exempel diskutera kostnaderna för invandringen, vilket en del debattörer och politiker då krävde renderade en retorisk motfråga från en kollega som sa ”Hur mycket kostar Jämtland?”. Den frågan har stannat kvar hos Huitfeldt sedan dess. Genom att blanda bort korten ignorerar man samhällsfrågor som hade kunnat vara intressanta att debattera och lyfta i det offentliga samtalet, men av politiska skäl görs det inte.

Huitfeldts essä är ännu ett tecken på hur svensk public service motarbetar allmänhetens intressen och sprider falsk propaganda för att stärka en politisk linje som går emot folkets intressen.

Källa:
Därför frågar jag om invandringen

  • Publicerad:
    2018-02-25 10:00