Under gårdagen uppmärksammade Paulina Forslund föreningen ”Mammor mot nazism”, som nyligen bildats av två kvinnor i Skellefteå. Fredrik Vejdeland berör också denna fråga, från en annan synvinkel.

Att läsa om föreningen ”Mammor mot nazism” är ingen trevlig historia. Man undrar hur det kunnat bli så här; mödrar som frotterar i TV-soffan och utmålar sina barn som ondskan själv. Har inte dessa kvinnor fått tillräcklig uppmärksamhet, eller vad?

Sveket
Jag tror att det från första början handlar om ett par generationer som svikit sina barn. 40-talister är generellt sett värst, men de närmast efterkommande generationerna är inte mycket bättre. När det togs beslut om att låta Sveriges översvämmas av främmande folk så var de för upptagna med att köpa hus och ”leva livet”. Ingen kan inbilla mig att de inte någonstans förstod vad som hände när främlingar gick från tusentals till tiotusentals och sedan hundratusentals och miljoner i antal. Men de ville inte se, orkade inte.

De såg allt guld, men brydde sig inte om att titta efter hur mycket det skulle kosta och det blev istället deras barn som fick betala priset. Som uppvuxna i en ekonomisk guldålder och med ett stort ansamlat kapital är det inte svårt att dra sig undan till någon villa med omgärdat staket, men deras ”barn” förpassades till områden där de lever i den mångkulturella verkligheten. Där verkligheten inte handlar om att något främlingsgäng då och då reser in till de rika svennarna och stjäl en bilstereo, utan där svenskfientliga gruppvåldtäkter, rån och mord är en realitet.

Så när deras barn börjar agera mot den mångkultur som deras föräldrar bidragit till, slår de sistnämnda bakut. Inte på grund av den nationalsocialistiska världsåskådningen (som de påstår) utan för att ”barnens” engagemang är en påminnelse om hur föräldrarna var passiva när de borde satt stopp. Dessa generationer lever på att föra fram myten om att det var de som ”byggde Sverige” och vill knappast att sanningen ska komma fram om hur de förstörde allt som tidigare generationer byggt upp och efterlämnade ett stort berg av skit till kommande generationer.

Angiveriet
När jag själv gick med i Motståndsrörelsen så var jag fortfarande ungdom. Drygt tio år senare har jag haft mycket kontakt med ungdomar och jag har det fortfarande. Således har jag och andra inom organisationen kommit i kontakt med en del av dessa ungdomars föräldrar. Även om det faktiskt funnits, och finns, föräldrar som varit positiva till deras barns engagemang hos oss så kan man nog säga att de flesta varit emot. Många av dem verkar dock ha accepterat att deras barn tagit en annan väg i livet och vill kämpa. Men några har också gått till angrepp och agerat angivare mot sina barn i samma anda som ”Mammor mot nazism” gör nu.

Angiveriet uppmuntras, ja till och med underhålls, av ett sjukt system. I dagens Sverige är det inte så uppenbart att man får medalj för att man säljer ut sina egna syskon, föräldrar eller barn (som i Sovjetunionen) men man blir hyllad i massmedia och det skulle inte förvåna mig om mammorna i Skellefteå nu får ”civilkurage”-pris eller något liknande. Totalitära system – likgiltigt om de kallar sig ”demokratiska” eller inte – älskar angivare.

Dåliga argument
Argumenten hos de föräldrar som ägnar sig åt sådana här saker känns igen från många fall. Det handlar sällan särskilt mycket om nationalsocialismen som sådan utan mer om hur engagemanget i en nationell organisation påverkar en själv:

Argument 1. ”Tänk på hur det drabbar dig”.

Alternativt: ”Du kommer bara få problem”. Nu är det dock så att inte alla ”barn” fogar sig så lätt efter detta argument. Som ungdom kan det naturligtvis vara så att man inte ser alla risker, men de flesta av dem har nog räknat ut att de kan få jobb, bostad och ett normalt liv i alla fall. Andra bryr sig inte nämnvärt eftersom de känner sig kallade av ödet och därför inte intresserar sig särskilt för pengar, saker eller ”status”. De ungdomar som har en idealistisk ådra i sig kommer även kunna hantera de större riskerna som kan komma i framtiden.

Om föräldrarna inte lyckats övertyga dig så kommer de bli irriterade – riktigt irriterade. Och i frustrationen kommer oftast sanningen fram:

Argument 2. ”Tänk på hur det drabbar mig”.

Med detta menas att ”barnet” måste sätta sig in i vad grannen ska säga, tänka på vad deras föräldrars kollegor ska tycka på deras jobb etc. Ja, ni ska helt enkelt strunta i ert livsval, ert kall, eftersom det kan riskera att drabba era föräldrars karriär och rykte.

”Goda samhällsmedborgare”
Att detta existerar är allvarligt i sig, eftersom föräldrarna därmed formar sitt barn till en principlös människa. Men det går definitivt för långt när argumenten inte fungerar och vissa därför börjar ägna sig åt angiveri för att visa det omgivande samhället att de minsann fortfarande är lydiga och rättänkande samhällsmedborgare. Vi har sett detta tillvägagångssätt flera gånger. I ett fall sitter föräldrarna och instämmer med skolrektorn i hans förslag på förnedrande tvångsåtgärder för eleven, deras barn, på grund av hans åsikter. I ett annat fall bjuder man hem en rabiat socialassistent och låter denne rota igenom deras sons dator i syfte att hitta något som skulle kompromettera hans nationella engagemang. Symptomatiskt för dessa fall, inklusive föreningen ”Mammor mot nazism”, är att de som ett slags sista hån maskerar sin egoism som altruism, självuppoffring och allmännytta. Och i massmedia hyllas de sedan som de ”goda krafterna”.

Inget försvar
Mitt syfte med denna artikel är inte att utmåla alla föräldrar som onda. En del av dem kan mycket väl vara så pass indoktrinerade att de faktiskt tror att de gör rätt även för sina barn. Jag vill heller egentligen inte peka ut personerna bakom ”Mammor mot nazism” utan hoppas innerligt att det är hjärntvättningen som spökar och att deras beslut varit ett så kallat olycksfall i arbetet samt att de lägger ner sin tramsförening och slutar upp att vanhedra sina barn. Ej heller är min önskan att alla dessa ”barn” går i direkt konflikt med sina föräldrar. Däremot så bör varje ungdom i denna situation känna till att dessa argument kan komma, vad de innebär i praktiken och att de då bör bemötas. Acceptera inte att era föräldrar säljer ut er för att vinna acceptans av ett sjukt system. Och till föräldrarna: Skärpning!

/Fredrik Vejdeland, medlem i Stödorganisationen för nationalsocialistiska barn med systemsjuka föräldrar och Föreningen Pappor för nationalsocialism.

  • Publicerad:
    2010-06-14 00:00