David Duke föddes den 1 juli 1950 i Oklahoma i centrala USA. David var ett tystlåtet och stillsamt barn, varför hans far, David H Duke, fann anledning att insistera att sonen redan från tre-fyraårsåldern skulle sitta och läsa minst en timme om dagen. På den tiden var det västerländska kulturarvet levande i såväl Europa som i USA, så de böcker han fick sig till dels var delvis samma böcker som barn i Europa har läst i över två millennier, t ex Aisopos fabler.
Efter att ha tillbringat något år i Europa återvände de 1955 till USA och bosatte sig i sydstaterna, utanför New Orleans. Med tydlig adress till skoldebatten av idag noterar författaren att han aldrig i motsvarande låg- och mellanstadiet stötte på någon pornografi eller alkohol. Ingen på hans skola blev skjuten i korridoren, och överhuvudtaget såg han aldrig något våld grövre än knytnävsslagsmål, vilket kontrasterar skarpt mot dagens kaotiska amerikanska skola. Men så var också detta innan skolan utsatts för en mängd förändringar, liknande dem som har genomförts i Sverige.
Speciellt var detta innan skolorna blev rasligt integrerade: vita och svarta hade fortfarande separata skolor. För den som har haft förmånen att gå i svensk skola innan den ödelagts av alltför mycket ”modernisering” och berikning, är det intressant att lägga märke till de stora likheterna mellan det författaren beskriver och de egna erfarenheterna från skolåldern. Särskilt intressanta är beskrivningarna av de outtalade regler som efterföljdes bland eleverna, exempelvis att ingen använde sparkar i slagsmål, av rädsla för att bli kallad ”feg”.
David och hans kamrater roade sig så som pojkar plägar när de ges tillfälle, dvs de lekte krig, indianer & cowboys, och dylikt. I samband med beskrivningen av barndomens lekar passar han på att visa, utgående från sig själv, hur viktigt det är för ett uppväxande barn att kunna identifiera sig med sitt eget folks historiska hjältar och stora personligheter.
Hans mor, Maxine Duke, drabbades av alkoholproblem i samband med att hennes syster dog i en flygolycka 1956, varför David tvingades mogna snabbare än sina jämnåriga kamrater. Han ägnade mycket tid åt att hjälpa pappan med olika hantverksarbeten, vilket dock inte hindrade honom från att göra andra saker också. Han utvecklade framförallt ett brinnande intresse för naturen och biologi, vilket sedermera ledde till en aldrig förverkligad önskan att bli naturvetenskapsman.

Rasfrågan
Allteftersom David blev äldre började rasfrågan – frågan om integration eller segregation av svarta och vita – bli mer och mer brännande i sydstaterna. David hade enbart positiva erfarenheter av svarta, i synnerhet som familjen hade haft ett svart hembiträde som deltagit i hans uppfostran och nästan varit som en del av familjen. Av tidningarna framgick det helt klart att integration var det rätta att sträva efter:

”Jag läste artiklar som hävdade att det inte finns några betydande genetiska skillnader mellan vita och svarta förutom hudfärgen. Rasskillnader beträffande fattigdom, utomäktenskapliga födslar, brottsfrekvens, drogmissbruk, och misslyckanden med utbildning, sades bero enbart på miljömässiga faktorer. Media skyllde svarta misslyckanden och dysfunktioner på vit rasism… Vissa ledande akademiker menade till och med att det inte finns något sådant som ras; att ras är ett godtyckligt och därför meningslöst sätt att klassificera mänskligheten på. Andra vetenskapsmän gick så långt som att hävda att den svarta rasen rent faktiskt inte alls är underlägsen, utan i själva verket är mänsklighetens stamfader – kanske till och med överlägsen den vita. En redogörelse jag läste förklarade att faktumet att svarta har mindre kroppsbehåring än kaukasier är ett tecken på ett evolutionärt framsteg och överlägsenhet.”
Det är inte utan att man känner igen sig. Samtliga dessa påståenden har upprepats även i svenska medier, ibland presenterade som vedertagna fakta och ibland i formen av nya forskningsrön. För inte så länge sen var det t ex en svensk professor som fick stort utrymme i media då han precis hade ”upptäckt” att det inte finns några människoraser. Författaren fortsätter:

”Till och med mina patriotiska värderingar togs i anspråk för integrationens sak. Jag läste artiklar i ansedda tidningar som hävdade att raslig likhet proklameras i Förenta staternas konstitution… Som tillägg till Thomas Jeffersons ord i självständighetsdeklarationen, användes vid upprepade tillfällen följande citat i olika artiklar: ’Det finns ingenting som med större säkerhet står skrivet i ödets bok än att dessa människor (negrerna) kommer att bli fria.’ En sommar reste jag med familjen till Washington D C, och såg med egna ögon dessa ord inristade med stora bokstäver på Jeffersons minnesmärke vid Potomac.”
Detta kompletterades med mängder av pedagogiska TV-program, filmer, romaner et c, som alla porträtterade svarta som på olika sätt blev orättvist och grymt behandlade av vita. Samtidigt kunde han konstatera att de som var för segregation var osofistikerade och primitiva människor som skrek rasistiska glåpord, medan däremot alla betydelsefulla skådespelare, sångare, vetenskapsmän och politiker var för integration. Detta framgick klart från TV, radio och tidningar. Slutligen bombades en svart kyrka och fyra små svarta flickor dog. I flera veckor dominerades mediautbudet av hårresande beskrivningar av denna händelse. Allt detta sammantaget gjorde att David var en övertygad förespråkare av integration.
I åttonde klass fick han en intressant uppgift. Alla i klassen skulle välja varsitt aktuellt ämne som de sedan skulle försvara rationellt inför klassen:

”Jag valde ämnet ’För raslig integration av utbildningsväsendet’. När vi alla hade valt ämne och ståndpunkt, hävdade hon [dvs lärarinnan] att vi förmodligen hade valt ett ämne som vi höll med om. Därför blev vår uppgift istället att försvara den motsatta ståndpunkten mot den vi valt.”
David var skakad. Hur skulle han kunna argumentera mot raslig integration av skolan? På skolbiblioteket kunde han inte hitta en enda bok som argumenterade mot integration, men ett stort antal för. Samma sak vid den lokala bokhandeln. Till slut tvingades han försöka ta reda på motståndarnas argument genom att läsa böcker som var för integration. Men där presenterades argumenten på ett sätt som fick segregationisterna att verka dumma och banala. Det var inget han kunde använda sig av:

”Jag läste att vita är motståndare till integration på grund av sexuell osäkerhet; att vita vill förtrycka svarta så att de kan hålla dem ekonomiskt underordnade och exploaterade (den marxistiska tolkningen); att segregationister hatar svarta helt enkelt på grund av deras hudfärg. Några böcker antydde att en del segregationister trodde att svarta var mindre intelligenta och mer våldsamma än vita – en skillnad som de hävdade skulle leda till en nedgång för amerikanskt utbildningsväsende. Liberalerna avvisade barskt dylika argument genom att konstatera att ’det finns inget vetenskapligt stöd för påståendet att vita är smartare än svarta’, och de upprepade som ett kyrkligt påbud, ’den enda skillnaden är hudfärgen’.”
I och med detta befann han sig i en problematisk situation. Han hade fått i uppgift att försvara något som det inte fanns några vetenskapliga belägg för, och som han dessutom motsatte sig moraliskt.
Av en slump såg han i en tidningsartikel att det fanns en lokalavdelning av något som kallades White Citizens Council (Vita medborgares råd) i New Orleans, vilka var segregationister. Han begav sig till deras kontor och frågade efter en bok som argumenterade mot integration i skolan. Till Davids förvåning hade de inte bara en utan hundratals böcker som stödde deras sak:

”Det jag såg fick mig att häpna. De hade hundratals böcker som stödde föreställningen att det finns betydligt mer djupgående rasskillnader än hudfärgen; att arvet snarare än miljön är avgörande för intelligens och personlighet; att det finns historiska vittnesbörd om raslig integration och blandäktenskap från många nationer, som indikerar att rasblandning hämmar utvecklingen och leder till sänkt standard.”
Det som gjorde det hela än mer chockerande var att böckerna i många fall var skrivna av stora personligheter ur den amerikanska historien – människor som David beundrade – och av framstående genetiker, psykologer, antropologer, historiker och sociologer. Trots det hade han inte hittat en enda av dessa böcker i skolbiblioteket eller i den lokala bokhandeln.
David köpte en av böckerna. I den kom det fram fler överraskande uppgifter. Särskilt häpnadsväckande fann han faktumet att Thomas Jeffersons citat, ”Det finns ingenting som med större säkerhet står skrivet i ödets bok än att dessa människor (negrerna) kommer att bli fria,” var fullständigt ryckt ur sitt sammanhang. Det är bara ett fragment från Jeffersons självbiografi:

”Det finns ingenting som med större säkerhet står skrivet i ödets bok än att dessa människor (negrerna) kommer att bli fria. Det är inte heller mindre säkert att de två raserna, båda fria, inte kan leva under samma regering. Naturen, vanorna, åsikterna har dragit outplånliga skiljelinjer dem emellan. Det står fortfarande i vår makt att rikta frigörelse- och deportationsprocessen fredligt och i en sådan låg takt att ondskan förbleknar omärkligt, och deras platser… fylls med fria vita arbetare. Om detta istället lämnas till att tvingas fram, måste den mänskliga naturen bäva inför framtidsutsikterna.”
Genom att bara använda en lösryckt del av citatet hade alltså integrationsförespråkarna vänt upp-och-ned på andemeningen i Thomas Jeffersons uttalande. I tusentals böcker och artiklar har detta citat sedan brukats som stöd för integration, när Jefferson i själva verket varnar för följderna av att försöka låta svarta och vita leva under samma regering. Detta förvånar kanske inte Folktribunens regelbundna läsare, som vet vilka skamlösa lögnare vi har emot oss, men på en idealistisk pojke i de tidiga tonåren gjorde det ett massivt intryck; det förändrade hans liv.
På detta sätt vägleder författaren läsaren och visar upp fakta på fakta – hela tiden med noggranna hänvisningar till förstahandskällor – som slår hål på de viktigaste politiskt korrekta dogmerna.
Först går han igenom de dokumenterade biologiska skillnaderna – både fysiologiska och psykologiska – mellan de olika raserna. Han gör sig också mödan att lugnt och sakligt bemöta de vanligaste politiskt korrekta invändningarna. T ex finns en mängd undersökningar som påvisar skillnader i medel-IQ mellan svarta och vita populationer. Den spontana invändningen från den politiskt korrekte är då, förutsatt att han överhuvudtaget accepterar undersökningarnas resultat, att dessa beror på skillnader i uppväxtmiljö. Men då vägleder Duke läsaren till andra undersökningar, på tvillingpar som växt upp åtskiljt, som visar att IQ är till största delen bestämt av ärftliga faktorer. På så sätt går han vidare och bemöter ett antal mer eller mindre ad hoc-artade invändningar han har stött på under sitt politiskt aktiva liv.
Han visar också hur rasskillnaderna kan ha uppstått ur evolutionär synvinkel, vad rasblandning och mångrasliga samhällen i förlängningen leder till utifrån historiska exempel, de negativa effekterna av mångetniciteten på det amerikanska samhället av idag, och hur USA:s rasliga sammansättning har förändrats och fortfarande förändras genom immigration av icke-vita och högre födelsetal bland icke-vita än bland vita. Denna förändring kommer inom några få decennier ha gått så långt att de vita är i minoritet i USA, något som redan är ett faktum i Kalifornien.

Judefrågan
Så kommer han då in på den känsliga, men i synnerhet i USA så påtagliga, judefrågan. Han börjar med att behandla den ”ryska” revolutionen och visar på mängder av källmaterial som stödjer tesen att den från början snarast var att betrakta som ett judiskt maktövertagande i Ryssland. De flesta ledande revolutionärer, liksom revolutionens finansiärer och ideologer, var inte alls ryssar utan judar, medan däremot den ryske Tsaren – som sedermera mördades tillsammans med hela tsarfamiljen – hade infört vissa restriktioner på den judiska minoritetens handlingsfrihet. Bl a därför betraktades han som judenhetens värste fiende, av politiskt medvetna judar över hela världen.
Därefter fokuserar han på Gamla testamentet och Talmud (judisk religiös skrift), och speciellt på dess rasistiska yttranden gentemot icke-judar. Han framkastar hypotesen att en stor del av den historiska antisemitismen betingats av de rasistiska delarna av de judiska religiösa skrifterna och av att dessa i hög grad efterlevdes. Några exempel på Talmudcitat han tar upp är:

– ”Endast judar är människor. [Icke-judar] är djur.” (Baba Mezia 114a-114b)

– ”Om en jude frestas att göra något ont, ska han gå till en stad där han inte är känd och göra det onda där.” (Moed Kattan 17a)

– ”[Icke-judar] står utanför lagens skydd och Gud har ’exponerat deras pengar för Israel.’” (Baba Kamma 37b)

– ”Alla [icke-judiska] barn är djur.” (Yebamoth 98a)

– ”[Icke-judar] föredrar att ha sex med kor.” (Aborah Zarah 22a-22b)
Författaren menar att den attityd till icke-judar som passager som dessa vittnar om kan ha bidragit till att frambringa antisemitism hos de folk de bott ibland. Dessutom hände det att präster och munkar kom över dessa skrifter emellanåt. Den här typen av passager – tillsammans med hätska utfall mot Kristus – kan sannolikt ha väckt en del ont blod.
Sedan fokuserar han på den judiska inblandningen i den kommunistiska rörelsen i USA, samt i ”civil rights”-rörelsen, och finner även där en betydande överrepresentation. Exempelvis var minst 80% av dem som greps för spioneri för Sovjetunionen i USA judar. Han konstaterar också att den organisation som starkast drev kravet på integration och lika rättigheter för svarta, National Association for the Advancement of Colored People (NAACP), bara hade en enda färgad person i sin styrelse när den grundades 1909, och att resten till största delen bestod av judiska marxister. Föga förvånande finansierades den också av judar.
Ett eget kapitel ägnas åt den judiska dominansen över amerikansk massmedie- och filmindustri. Intressant är ett avsnitt om skarpt anti-vita filmer som riktar sig till svarta. Han tar upp ett exempel, Farewell Uncle Tom, som han själv såg på bio under collegetiden, i ett svart område i New Orleans:

”Filmen, som utspelar sig i sydstaterna innan inbördeskriget, porträtterar livet som slav såsom en orgie av vita som stympar, svälter, mördar, och våldtar svarta män och kvinnor. De svarta revolterar och skärmen förvandlas till ett utbrott av hämndlystna svarta som hackar vita män, kvinnor och barn till döds. För varje blodigt våldsdåd vrålade publiken godkännande. ’Right on!’ skrek någon. ’Rape the bitch!…Kill’em!’ Den svarta folkmassan skrattade och hurrade under de blodigaste scenerna av stympning, våldtäkt, och mord.
För att försäkra sig om att budskapet når fram till publiken, växlar filmen till nutid i slutet, och visar svarta män i afrofrisyrer, skinnjackor och solglasögon, som smyger sig in i ett vitt pars sovrum. Kameran skildrar parets skräck när angriparna hugger dem till döds med en yxa. I ultrarapid faller yxan upprepade gånger, så att blod och hjärnsubstans sprutar över hela rummet. Fortfarande efter 20 år kommer jag ihåg filmen och det råa hat den byggde upp hos den svarta publiken.”
Syftet med filmen var uppenbarligen att få svarta att hata vita och sporra dem till att mörda och våldta vita över hela USA. Filmbolagets direktör var en jude vid namn Dennis Friedland. Dennes etnicitet är i och för sig inte så förvånande, eftersom Hollywood överhuvudtaget, liksom övriga massmedier i USA, mer eller mindre helt och hållet styrs av judar, vilket också visas i boken. Detta förnekas inte längre från judiskt håll, utan man brukar istället hävda att detta inte spelar någon roll, eftersom de judar som äger exempelvis Hollywood inte gör det i egenskap av att de är judar, utan som individer. Men jag tycker exemplet med Farewell Uncle Tom, om inte annat, visar att det kan ha en viss betydelse trots allt.
Även i politiken har den judiska minoriteten ett starkt, direkt och indirekt inflytande. Författaren presenterar en lång lista med judar som, när boken skrevs, innehade nyckelpositioner i Clintonregeringen. Mellan 50 och 60 % av posterna i regeringen överhuvudtaget var besatta av judar. En del namn har bytts ut idag, men den etniska sammansättningen är likartad.
Det näst sista kapitlet om judefrågan behandlar den judiska minoritetens roll i de demografiska förändringarna i USA och i viss mån hela västvärlden; den mest påtagliga och allvarligaste delen i den massiva förstörelseprocess som pågår i västvärlden av idag. Han visar övertygande att i USA är det, och har det enda från början av 1900-talet varit, judiska organisationer som har arbetat för att förändra de amerikanska immigrationslagarna för att släppa in fler icke-vita och färre vita. Fram till 1965 strävade staten efter att vidmakthålla den rasliga sammansättning som rådde av hävd i USA, dvs ca 90% av immigrationen skulle vara vit. Men vid det nämnda årtalet hade de judiska organisationerna växt sig tllräckligt starka för att man – efter många decennier av lobbyverksamhet och opinionsbildning – skulle kunna genomdriva nya lagar som inte tog hänsyn till den demografiska utvecklingen. Resultatet blev att invandringen till 90% blev icke-vit. Numera är det direkt svårt att emigrera till USA som vit och den vita andelen av befolkningen är nere på mellan 60-70%.
Vad är då motivet? Faktum är ett det finns flera olika motiv. Duke citerar bl a A History of Jews in America av den judiske författaren Howard Sachar. Denne noterar att pluralism gör det lättare att legitimera ”bevarandet av en minoritetskultur mitt i en majoritets värdsamhälle.” Genom att bryta ner integriteten och de sammanhållande krafterna hos värdfolket, ökar man integriteten och sammanhållningen hos den judiska minoritetsbefolkningen.
Professor Kevin MacDonald påpekar i A People That Shall Dwell Alone att större, antisemitiska rörelser normalt sett hittas i etniskt homogena nationer och att ”etnisk och religiös pluralism gynnar externa judiska intressen på grund av att judarna då bara blir en bland många etniska grupper… och det blir svårt eller omöjligt att utveckla enade, sammanhängande grupper av icke-judar som står eniga i sin opposition mot judaism.”
Den judiske författaren Charles Silberman är inne på samma linje i A Certain People: American Jews and Their Lives Today:

”Amerikanska judar hänger sig åt kulturell tolerans på grund av deras tro, som är välgrundad i historien, att judar endast kan vara säkra i ett samhälle som accepterar ett stort omfång av attityder och beteenden, såväl som en mångfald av religiösa och etniska grupper. Det är denna tro, och inte godkännande av homosexualitet, som t ex får en överväldigande majoritet av amerikanska judar att omfatta ’homosexuellas rättigheter’ och inta en liberal ståndpunkt i de flesta andra så kallade ’sociala frågor’.”
Som läsaren troligen har förstått vid det här laget, känner man normalt sett ingen som helst oro från judiskt håll, inför faktumet att de vita håller på att förvandlas till en minoritet i USA, tvärtom. Earl Raab skrev i den San Fransisco-baserade Jewish Bulletin (19/2-93):

”Folkräkningsbyrån har precis rapporterat att ungefär hälften av den amerikanska befolkningen snart kommer vara icke-vit eller icke-europeisk. Och allihop kommer vara amerikanska medborgare. Vi har passerat den gräns då ett nazi-ariskt parti inte längre kan få överhanden i det här landet.”
Duke avslutar kapitlet med följande ödesmättade ord:

”Massiv icke-vit invandring har varit ett effektivt vapen för den organiserade sionismen i dess kulturella och etniska krig mot de europeiskättade amerikanerna. Vi kan inte vinna detta krig förrän vårt folk inser att vi faktiskt är indragna i ett etniskt krig – och att vår sida lider svåra förluster. Att förlora detta krig skulle betyda förstörelsen av vår amerikanska kultur, vårt arv, och våra friheter. Det skulle inte betyda mindre än förstörelsen av själva de gener som gör allt detta möjligt. Vi bevittnar i tysthet folkmordet på vårt folk. Timman är sen. Vi måste höja våra röster nu och försvara oss och framtiden för våra barn, eller tystas för alltid.”
Slutord
Bokens fjärde och sista del behandlar främst författarens erfarenheter som politisk aktivist. Den delen är också klart läsvärd och det finns mycket att lära av honom, men jag sparar den delen till läsaren.
Det finns stora likheter mellan situationen i Sverige och den i USA, men det finns också skillnader. USA:s starka tradition av yttrandefrihet, med total yttrandefrihet inskrivet i konstitutionen, har gjort att man ännu inte lyckats inskränka yttrandefriheten där, på samma sätt som skett i Sverige och – rätta mig om jag har fel – alla övriga länder i västvärlden. Även om mycket av den ondska som dragit med sig vårt land ner i smutsen kan härledas till just USA och de ideal som idag florerar där, så är det samtidigt mycket tack vare USA som motståndskampen kan göra framsteg här hemma. T ex skulle det knappast vara möjligt att uttrycka sig fritt på Internet, om det bara vore upp till det politiska etablissemanget i Sverige. Ett visst kommunalråd i Karlskrona har fått fria händer att stänga ner hemsidor som inte faller honom i smaken, och miljöpartiet beslutade på sin kongress nyligen att arbeta för att förbjuda regimkritiska hemsidor. Tack vare att hemsidor kan förläggas i USA, utgör inte dylika ansträngningar något större hot, men om det blev tekniskt möjligt med en effektiv censur så skulle nog mörkret lägga sig över Sverige igen.
Duke betonar i bokens avslutning vikten av Internet och uppmanar alla rasmedvetna människor att lära sig att använda det. Han hade också nöjet att bli god vän med en av nyckelfigurerna som satte igång den tekniska utveckling som nu lett fram till Internet, nobelpristagaren William Shockley, uppfinnaren av transistorn. My Awakening är tillägnad honom, som också han var mycket rasmedveten.
En annan prominent person som ger Duke sitt fulla stöd är professor Glayde Whitney, tidigare president i Behavior Genetics Association, som har skrivit bokens förord. Eftersom det faller inom hans expertisområde, går han i god för att den bild av vetenskapens ståndpunkt beträffande biologiska skillnader mellan raserna som Duke presenterar, ligger väl i linje med aktuella forskningsresultat.
Även om det vore naivt att tro att vi kommer kunna rädda oss ur den bedrövliga situation vi har försatt oss i, i Västerlandet idag, utan att det kommer leda till våldsamheter, så betonar Duke att kampen i det här skedet främst handlar om att väcka folk, att få folk att inse vad som håller på att hända och vad som har hänt. Och i den kampen – kampen för sanningen mot lögnen – kan hans bok vara ett effektivt vapen.
Den har verkligen potential att omvända människor. Inte alla givetvis, men de som ligger på gränsen, de som känner att någonting håller på att gå åt skogen i dagens samhälle – och som dessutom har åtminstone en liten, idealistisk ådra – kan påverkas djupt av denna bok.

  • Publicerad:
    2000-08-15 00:00