Bättre sent än aldrig; här är reportaget från Folkets marsch.

På förmiddagen den 6 juni samlades aktivister och stödmedlemmar tillhörande Motståndsrörelsen för att gemensamt ta sig till Karlaplan i Stockholm, platsen där Folkets marsch skulle utgå från. På församlingen fanns både lokala aktivister tillika kamrater som kommit från Sveriges alla hörn. Som vanligt vid högtidliga tillfällen bar man den vita skjortan och gröna slipsen. Klädseln tillsammans med fanorna som syntes överallt i mängden drog många nyfikna blickar till sig och en och annan passade på att närma sig för att fråga vad som var på gång. Även en grupp civilklädda poliser fanns på plats men de ägnade sig mest åt att äta glass och småprata med varandra.

Mot Stockholm central
Efter litet väntan påbörjades resan in mot Stockholm central från vilken aktivisterna sedan skulle fortsätta till Karlaplan. Nationaldag samt det faktum att sommaren verkligen kommit gjorde att pendeltåget var fullt redan när hundratalet ”vitskjortor” skulle tränga sig på. Inte heller underlättades det av att samtliga bar på långa fanstänger eller sköldar. Men med stor hjälp av våra medtrafikanter kom alla med.

Väl framme vid centralstationen fortsatte trängseln men passagen via stressgången och genom spärrarna ned mot tunnelbanan avlöpte relativt smärtfritt. Hittills hade vi heller inte sett till vare sig uniformerad polis eller antagonister. Detta skulle dock snart ändras. Vi hade alla tidigare blivit informerade om vad som skett i Göteborg då anarkister anfallit samlingsplatsen för Fria nationalister bärandes både yxor och släggor, och vi hade alla hört om att en nationell kamrat där blivit svårt skadad. Vid det tillfället visste ingen hur allvarligt det var men alla förstod att det inte bara rörde sig om några småblessyrer. Detta fanns i aktivisternas bakhuvuden och alla var beredda på att möta eventuella angrepp.

Anarkister konfronteras
Då tunnelbanetåget som skulle föra oss mot Karlaplan rullade in efter litet väntan, uppmärksammade aktivisterna de stora ögonen och aningen oroliga minerna bland dem som färdades i tåget. Mitt framför våra ögon hade vi de röda – och inga poliser syntes till. Så fort dörrarna öppnades trängdes aktivister för att komma in och allmänt tumult utbröt. Civilklädda poliser som antingen funnits i bakgrunden eller som kommit med tåget ropade åt anarkisterna att de skulle fly ut genom dörrarna längre bak i tåget, vilket de flesta gjorde. Några hade dock blivit avskurna och kom ingen vart. De försökte försvara sig och till sist lättades trycket för dem då poliser med pepparspray och batonger angrep aktivisterna. Men eftersom det var så trångt utrymme lyckades de inte bara med att spreja och slå aktivisterna, utan även varandra, anarkister och vanliga människor som råkade befinna sig i närheten.

När väl den sista rest av anarkister som lämnats kvar av sina kamrater kommit undan ställde de sig på tryggt avstånd längre ned på perrongen med polisen emellan där de började ropa sedvanliga slagord. Aktivisterna bekymrade sig föga om detta då de hade andra saker att ta itu med. Polisen kallade in förstärkning och kravallutrustade poliser strömmade ned mot aktivisterna. Sköldar fram! kommenderades.

Att hålla polisen stången
Medan de bakre leden tog hand om de aktivister som fått pepparsprej i ögonen ställde sig sköldbärarna vända mot polisen. Polisen försökte kommendera aktivisterna än det ena, än det andra men deras ”order” möttes med tystnad. Svensk polis är van att möta maskerade anarkister och annat bus, nu stod de öga mot öga med omaskerade och disciplinerade politiska fanatiker med sammanbitna miner. Sköldbärarna höll ställningarna medan nästeschef Pär Öberg försökte resonera med polisen och se till så att vi kunde komma till Karlaplan. Antingen skulle polisen släppa på oss på tåget eller så skulle vi släppa på oss själva. Samtidigt hade vi kontakt med demonstrationsledningen på Karlaplan vilka klargjorde att de över tusen personer som stod uppställda där inte skulle röra sig en meter förrän vi anslutit oss. Till sist drog sig polisen undan och färden mot Karlaplan kunde fortsätta.

Hur man gör det besvärligt för sig själv – en lektion från svensk polis
Väl framme vid Karlaplan vägrade polisen att släppa ut aktivisterna ur tåget och i ena änden av vagnen började man åter att pepparspreja aktivister. Pär Öberg ifrågasatte detta och blev då genast gripen av polis. Detta togs inte väl emot av aktivisterna som helt sonika bröt sig fria från polisen och tog sig ut ur tåget. Öberg placerades i handfängsel, sprejades därefter samtidigt som poliserna visade sig på styva linan och vred om leder samt stampade i huvudet.

Medan Öberg fördes bort fortsatte aktivisterna fram mot utgången vid Karlaplan. Precis innan de var framme vid rulltrapporna hade polisen återhämtat sig och sänt fram fler poliser. Så nu befann sig aktivisterna i en välkänd situation. Poliserna bakom dem skrek framåt, medan poliserna framför dem skrek bakåt. Under tiden detta pågick informerades en dialogpolis om att Öberg var gripen och att man nu antingen såg till att få loss honom omedelbart eller ta konsekvenserna av det.

Återigen blev aktivisterna stående öga mot öga med poliserna, sköldar som yttre försvar. Vid det här laget hade nästan samtliga fått känna pepparsprejen men likväl stod man fast i väntan på vad som helst. Kravallpoliserna mumlade om att det minsann var de som bestämde vad som skulle ske, något som möttes av hån från de trotsiga aktivisterna.

Efter stund hävdade polisen att samtliga skulle släppas upp, en efter en och att de som sprejats skulle bli sanerade vid sidan om. Naturligtvis förstod vi att detta var ett svepskäl för att kunna omhänderta samtliga som sprejats. Och mycket riktigt, när ett fåtal tagits åt sidan beordrades dessa att sätta sig ned medan resten skulle släppas upp för rulltrapporna. Denna taktik föll då aktivisterna helt sonika, igen, passerade igenom polisens linjer och tog med sig sina kamrater upp.

Visitationen som kom av sig
När aktivisterna kom upp till marknivå och precis skulle till att ansluta sig till de väntande nationalisterna som stod uppställda kom polisen med en ny order, att alla skulle visiteras. Detta stack i ögonen på aktivisterna som hade fått nog av polisens försök att hunsa med dem. Åter igen bröt man igenom polisens linje och började äntligen ställa upp sig i led om fyra. Någon visitation blev aldrig av.

Öberg släpps
Medan nästeschef Öberg satt i polisbussen på väg mot häktet hörde han hur man i polisradion frågade om någon enhet hade ”en Pär Öberg från SMR”. När det bekräftats och sagts att man var på väg med honom till Kronobergshäktet kom orden att han omedelbart skulle återföras till Karlaplan och släppas.

Efter samtal med dialogpolisen hade beslut fattats att Öberg skulle släppas och att ingen i tåget rörde en fena förrän han var på plats. Till sist kom polisbussen och han kunde ansluta sig till kamraterna igen. Polisen hade dock passat på att stjäla en kommunikationsradio från honom under tiden i bussen – ännu ett exempel på hur lågt polismakten sjunkit i Sverige 2008.

Marschen börjar
Från karlaplan började sedermera marschen så sakteliga att röra på sig. En och annan högljudd antagonist fanns längs sidan och vid ett par tillfällen bröt sig aktivister ut ur tåget för att jaga dem på flykt. Precis som tidigare år såg polisen till att skapa en buffertzon mellan oss och anarkisterna vilket gjorde att de sistnämnda fritt kunde röra sig nära tåget och kasta diverse saker. Bland annat kastades en bengalisk eld in som var nära att träffa en flicka i fanborgen längst fram. På grund av detta tog aktivisterna tillfällen i akt för att jaga bort hetsporrar längs tåget och genom detta skapa lugn och ro för de marscherande.

Polisen, sin vana trogen, agerade mot dem med demonstrationstillstånd och ingrep när aktivister försökte försvara sig. Detta var ingen unikt längst bak i tåget utan liknande scenarion utspelades överallt. Till sist hade dock polisen fattat beslutet att de inte kunde hantera situationen varpå de satte ut poliser i båda ändarna i varje led av fyra i Motståndsrörelsens block, vilka punktmarkerade aktivisterna under hela marschsträckan. Samtidigt lät man anarkisterna dra runt i buffertzonen och bara vid några få tillfällen grep civilklädda poliser in.

Vid ett tillfälle tvingade demonstrationsledningen att stanna tåget och ställa ultimatum till polisen. Antingen rensade de bort anarkisterna eller så skulle vi göra det själva. Tydligen valde man det förstnämnda och marschen kunde fortsätta fram emot gärdet.

Musik och tal på Gärdet
Väl framme på Gärdet fick deltagarna en välbehövlig vila för en stund. Polisen höll ordentligt avstånd förutom den polisbuss som filmade samtliga tal och framföranden i hopp om att någon skulle göra något som kunde föranleda ett ingripande. Av allt att döma hade man direktlänk till jouråklagare som från sitt lilla gömsle kunde följa det som skedde.

Dan Eriksson var konferencier för dagen och han presenterade tal och musik om vartannat. Förutom Idas sommarvisa och vacker svensk folkmusik framförd på fiol sjöngs även moderna kampsånger av trubadurer. Talare för dagen var en representant från NSF, en från Fria nationalister samt Magnus Söderman från organisationen. Talarna talade om olika saker men samtliga återkom till det som är grundläggande för oss – kampen för vårt folk. Av publikens respons att döma var samtliga framträdanden, sång såväl som tal, uppskattade av de närvarande. Som sagt var nog vilan på Gärdet och möjligheten att sätta sig ned mycket värderad av samtliga deltagare. Vattnet som arrangörerna köpt in tog snabbt slut och man blev tvungen att hasta iväg och införskaffa mer. Förutom dryck fanns även nationellt material att införskaffa från de olika organisationer som fanns representerade. Motståndsrörelsen kom lagom till nationaldagen ut med ett nytt nummer av Nationellt Motstånd vilket togs väl emot bland de närvarande.

Åklagaren framkallar kaos
Efter att tal och musik var avklarat och Folkets marsch förklarats upplöst närmade sig dialogpolisen Motståndsrörelsens Pär Öberg. Beskedet var att åklagaren kommit på den briljanta idén att misstänka samtliga personer som tillhörde organisationen för hets mot folkgrupp. I praktiken betydde det att alla som bar en vit skjorta eller tröja skulle föras med till förhör. Inledningsvis trodde Öberg att det rörde sig om ett dåligt skämt med förstod snart att demokratin Sverige åter visat sitt rätta ansikte – man skulle helt sonika ta med alla som kunde tänkas stämma in på signalementet ovan till förhör.

Efter en kort funderare bestämde sig organisationen för att gå med på polisens önskan och Magnus Söderman gick fram till mikrofonen för att förklara situationen för samtliga. Detta hanns inte med. Polisen ville inte att organisationen frivilligt skulle följa med utan man ville visa upp sig för media. Så ett femtiotal polisbussar och närmare 100 kravallpoliser stormade in på platsen för att omringa aktivisterna. Dessa hade redan bestämt sig för att frivilligt följa med, men när polisen agerade som de gjorde valde många att inte bjuda till så lätt och man bröt sig ut. Polisens civilklädda kilogrupp fick ståpäls och de hördes skrika frenetiskt till varandra att ”nu ska vi jaga vitskjortor” medan teleskopbatongerna expanderade.

Och jakt blev det då vitskjortor gjorde sitt bästa för att inte bli tagna vilket ledde till många muntra fintar och spurter både fram och tillbaka. En del aktivister fick hjälp av andra nationella och bytte tröjor. På detta sätt kom ett tjugotal undan polisens flåsande jägare. Även bland de omringade utspelades scener, men av mindre munter karaktär, då bindgalen kravallpolis slog villt kring sig och siktade mot allt som rörde sig. Att aktivisterna är beredda att ta detta står utom allt tvivel, men att ge sig på vanliga deltagare och speciellt kvinnliga sådana är bara sadistiskt. Utan urskillning gav man sig på alla i närheten och inte bara dem med vita tröjor eller skjortor – alla man kom åt.

Till sist kom någon form av ordning till då aktivisterna satte sig ned väntade på vidare transport. En representant för Fria nationalister lyckades även hämta ut personer som över huvud taget inte stämde in på signalementet, från de omringade. Bland aktivisterna spreds snart den muntra och trotsiga stämning som såväl kännetecknar organisationens folk. Vissa beslöt att utnyttja sin rätt till civil olydnad och inledde per omgående ”operation dödkött”. Innebörden av detta är att man över huvud taget inte underlättar för poliserna utan ömsom släpas, ömsom blir buren. Detta möttes i vissa fall av pepparspray, vilket egentligen inte får användas under sådana omständigheter. För vissa av kamraterna var detta femte eller sjätte gången i ordningen så de var aningen luttrade. Minst två av aktivisterna lät operationen fortgå tills de släpptes med resultatet att de även ”rann” av stolen under förhöret och så vidare.

Polisen visste mycket väl att de gick över gränsen vid ingripandet så de såg till att angripa nationella journalister från bland annat Info-14, vars filmkamera man slog sönder. Frågan är varför, om man nu anser det vara rätt och riktigt att misshandla kvinnor borde man ju stolt visa upp det – men nej, polisen gömde sitt omanliga beteende.

Vila på ”kronan”
En efter en togs aktivisterna in i SL-bussar medan andra fick åka i polisen mobila ”cellbilar”. Enligt uppgift i media togs 131 personer med från platsen, alla misstänkta för det politiska brottet hets mot folkgrupp. Antagligen är detta ett av de större tillslagen i modern tid med hänvisning till denna gummiparagraf.

På väg till Kronobergshäktet, även kallat ”kronan” hördes i polisradion att uppemot 100 nationella samlats utanför polishuset i en spontandemonstration för de gripna aktivisternas räkning. Något som värmde mycket för dem som visste att de närmaste timmarna skulle bestå av ren och skär leda i en cell.

Väl inne på Kronobergshäktet tog den tråkiga inskrivningsprocessen vid och det enda roliga var att prata med sina kamrater som man stötte på överallt. Det verkade som om att vitskjortorna tagit över kronan för stunden. Trevligt nog gjorde även platsbristen att man fick sitta tre och tre i cellerna varpå tiden blev lättare att fördriva. Vissa av aktivisterna önskade dock att få sitta ensamma eftersom man då kunnat använda britsen för att få litet välbehövlig vila.

Förnekar brott, inga kommentarer
En efter en hämtades de misstänkta till förhör och förhörsledarna fick om och om igen skriva ned att personen förnekade brott och för övrigt inte hade några kommentarer. Som vanligt försökte de få aktivisterna att ”berätta sin sida av saken” och som vanligt möttes de av tystnad.

Vi hoppas på vår dag i rätten då vi med glädje skall förklara oss och påvisa det absurda med anklagelserna. Förhoppningsvis kommer åklagaren att gå vidare med de flesta och därigenom lida ett förödande nederlag i rätten vilket även kommer att ge oss en propagandavinst utan motstycke.

Åklagaren hade initialt som plan att kvarhålla alla som vägrade att yttra sig men det verkar som att litet för många gjorde just detta, så en efter en släpptes aktivisterna ut. Naturligtvis väntade kamraterna på varandra till långt in på småtimmarna och med hjälp av obundna aktivister kunde dessa även till sist komma iväg till sina bilar och färdas hemåt.

Dagen efter, den 7 juni, släpptes de övriga – bland andra Klas Lund, Pär Öberg och Fredrik Vejdeland.

Fortsättning följer
Förutom förhoppningen att få driva mål efter mål i domstol till stor kostnad för staten har ett antal anmälningar till både JK och JO lämnats in angående polisens katastrofala insats. Polischefen Carin Götblad hade initialt sagt att vi nationella och anarkisterna skulle hållas åtskilda, på varsin sida om City. Detta misslyckades totalt. Vidare lät man polisens misslyckade gå ut över oss nationella genom att angripa oss varje gång vi försökte försvara oss. Och slutligen använde man grovt övervåld godtyckligt mot personer som inte har med Motståndsrörelsen att göra samtidigt som man gjorde intrång i den grundlagsskyddade journalistiska friheten.

Detta skall systemet sent glömma och deras agerande kommer att få långtgående konsekvenser framöver.

Från oss aktivister i Svenska motståndsrörelsen tackar vi alla som deltog i Folkets marsch och önskar åter igen påpeka följande – kampen fortsätter!

  • Publicerad:
    2008-06-15 00:00