KRÖNIKA. Efter terrordåden i Paris påpekar den nationelle aktivisten Christopher Pedersen att vi bara kan bryta utvecklingen genom organisering och motstånd.

Christopher Pedersen.

Tänkte en tanke på alla de som missat nattens rapportering och kommer vakna upp på morgonen med den chockartade nyheten om att ett av de värsta terrordåden någonsin skett under natten — med över 150 bekräftat döda, en siffra som kanske kommer att stiga. Tänk så många av dessa som dessutom är mångkulturalister och tar varje tillfälle i akt att försvara en allt ökande massinvandring till Europa trots att detta oundvikligen leder till dylika dåd. För att inte tala om all annan brottslighet som de för med sig.

Tror ni att de kommer att få ett stygn av dåligt samvete för att de försvarar utvecklingen som sker eller kommer de slå undan sådana tankar som ”rasism” och ”främlingsfientlighet” eller ”islamofobi”? Hur många terrordåd, hur många förlorade liv och hur mycket spillt blod tror ni att de kommer att acceptera innan de tänker om?

Olyckligtvis tror jag att de flesta av dem är så hjärntvättade och så starkt i behov av att deras sjuka ”humanism” inte rubbas att de kommer, av ren och skär självcentrering, kämpa emot med näbbar och klor mot alla former av åsikter och tankar som kan riskera att sätta dem på rätt spår. De första apologeterna kommer vi till exempel att få höra om under dagen: ”Experter” som talar om hur ofarlig islam är som religion eller hur alla dessa extrema islamister inte egentligen är muslimer (trots att de följer dess läror mer hårdfast än de ”moderata” muslimerna).

Därefter kommer twittersvansen med rödvinsvänster att gå till angrepp mot den ökade ”rasismen” som kommer följa i denna händelses spår, precis så som de gjort så många gånger förr. Politiker kommer hålla tårdrypande tal om vikten av ”att hålla ihop” eller ”kämpa för humanismen i dessa mörka tider” istället för vikten av att värna vårt eget folk och vår trygghet och framtid. Journalister kommer att försöka vända fokus och vad passar bättre då än snyfthistorier om stackars muslimer som känner sig trakasserade eller varför inte ett reportage om hur den enda familjen med riktiga barn de kunde hitta bland ett par tusen ”asylsökande” är tacksamma för att de skall få komma och bo hos oss i trygghet, samtidigt som de undviker att visa alla bilder på muslimer som signalerar i bakgrunden hur de skall skära halsen av ”otrogna” så som så många filmklipp från Europa visat.

Efter krokodiltårarna som kommer användas för att försöka pracka på oss mer muslimer och mer massinvandring kommer de dock, precis som tidigare, att fortsätta i sin invanda bana alla dessa apologeter. Journalisterna kommer att fortsätta ljuga. Politikerna kommer att fortsätta styra oss mot avgrunden och alla politiskt korrekta, ja de kommer känna sig ack så goda och fina i kanten. De står trots allt upp för ”humanism” vilket vi inser är att slå sönder vår nation och riskera vårt folk. I en evighet kommer det att pågå: Tills nästa terrordåd sker eller nästa brutala gruppvåldtäkt eller nästa mord eller nästa…

Ända tills slutet eller tills att alla vi andra, vi som säger att nog är nog, faktiskt reser oss upp som en och slår tillbaka. För att kunna göra det måste vi sluta oss samman och organisera oss.

Det vi ser efter attacker likt denna är att antalet människor som sliter sig ur det politiskt korrekta vansinnet faktiskt ökar. Fler radikaliseras och inser att motstånd är det enda riktiga. I takt med att angreppen blir fler blir även motståndet hårdare. Likt en kropp som är utsatt för en infektion byggs antalet vita blodceller upp och de går till motangrepp. Vi kan alla bli en del av detta. Vi måste alla bli en del av detta. För skriken i Paris kanske dör bort likt ekon i natten men ljudet av dem ringer ännu i våra öron. Vi kan inte göra lidandet som skedde igår ogjort. Men vi kan gemensamt arbeta för att det inte sker igen.

Här har Motståndsrörelsen ett stort ansvar och måste visa människor runt omkring i landet, som nu förfasas och förargas över dessa terrordåd och så många andra händelser som visat mångkulturens baksidor, att organisering är enda vägen framåt.

/Christopher Pedersen

• Publicerad:
  2015-11-14 12:40

Kategoriserat som:
• Insändare
• Opinion
• Opinion & Motstånd