Dagens datum 16 maj Denna dag 1918 hölls en segerparad i Helsingfors som formellt avslutade det finska frihetskriget.

Efter det snöpliga avslutet på 1809-års krig, där Sverige förlorade den östra rikshalvan till ärkefienden Ryssland blev Finland ett storhertigdöme i det ryska tsarriket. Under början av 1900-talet försökte tsarregimen att helt införliva Finland i det ryska riket och det skapade i vissa samhällskretsar tanken på att med väpnad kamp göra Finland självständigt. För denna kamp sökte man sig utomlands för att skaffa sig den militära utbildning som detta skulle kräva. I början på 1914 ansökte man om att få denna utbildning i Sverige, men den svenska regeringen avböjde på grund av rädsla för att dras in i världskriget som då pågick för fullt. I stället vände man sig till Tyskland, som på våren 1915 började utbilda de finska rekryterna i den 27. Kungliga preussiska jägarbataljonen. Dessa ”jägare” skulle komma att spela en viktig roll i Finlands framtida historia.

I den judiskt ledda oktoberrevolutionen 1917 kom bolsjevikerna till makten i Ryssland. Då såg Finland sin chans och den sjätte december 1917 antog det finska parlamentet självständighetsförklaringen och man utsåg Pehr Evind Svinhufvud till landets riksföreståndare. Bolsjevikregeringen med Lenin i spetsen erkände den finska självständigheten tämligen omgående.

Vita skyddskårssoldater.

Redan under den begynnande ”ryska” revolutionen hade bland annat Josef Stalin vid besök i Finland även förespråkat en väpnad finsk kommunistrevolution. Under 1917 hade både kommunisterna och den vita sidan börjat beväpna egna skyddskårer. I de södra delarna av landet, framförallt i de större städerna hade kommunisterna sitt största stöd och de röda skyddskårerna leddes av Ali Altonen. De vita hade sina främsta trupper i de tyskutbildade jägarna, som hade fått stridserfarenhet på den tyska östfronten. Den 15 januari 1918 utsågs general Carl Gustaf Mannerheim till överbefälhavare över de vita skyddskårerna och de blev, tio dagar senare, formellt Finlands väpnade styrkor. Samtidigt beslutade regeringen om allmän värnplikt och Mannerheim förlade sitt högkvarter till Vasa i Österbotten, som under kriget skulle fungera som den vita sidans huvudstad. Mannerheim beslutade samma dag om att de ryska trupperna i Österbotten skulle avväpnas, detta på grund av att den starka ryska truppnärvaron i landet var ett hot mot det fria Finland samt att de vita styrkorna var i stort behov av de vapen som ryssarna var i besittning av.

Jägarbataljonen vid återkomsten till Finland.

Kommunisterna vägrade erkänna utnämningen av Mannerheim och befäste sina egna militära positioner i de södra delarna av landet. Kommunisterna fick bland annat stora vapenleveranser av bolsjevikregeringen i Ryssland. Den 26 januari 1918 gick kommunisterna till aktion och gav order om att landets lagliga regering skulle arresteras, en kommunistisk regering bildades och man utropade dagen efter Finlands socialistiska arbetarrepublik, med bland annat Kullervo Manner  Edvard Gylling och Otto Ville Kuusinen i ledningen. Merparten av det finska parlamentet kunde dock fly ur det kommunistiska nätet och ta sig till Vasa, där det nu det fria Finlands huvudstad var belägen.

Karta på hur linjerna gick vid krigsutbrottet.

Kriget bröt på allvar ut när kommunisterna gick till allmän offensiv längs efter den linje som delat landet i två delar. Militär inkompetens och brist på dugliga officerare medförde att den kommunistiska offensiven med lätthet kunde stoppas. Den största delen av de officersutbildade finländarna hade valt den vita sidan, och man hade stor nytta av de tyskutbildade jägarna, som hade samlats i en nästan tvåtusen man stark elitbataljon som anlände till Finland i slutet av februari. Den röda sidan hade till sin hjälp uppemot 10 000 man ryska trupper av de närmare 80 000 som var stationerade i Finland vid krigsutbrottet, dessa kom dock inte att spela någon avgörande roll då de var kraftigt demoraliserade och saknade bristande övertygelse att strida och dö i ett främmande land.

Ryska kommunister som stred på den röda sidan.

I samband med den röda offensiven drog också en våg av terror över de av kommunisterna ockuperade områdena, man massavrättade fångar och civilpersoner som ansågs som klassförrädare.
Sammanlagt mördade de röda mellan 1500 och 2000 personer, detta mördande skapade en våg av protester från utlandet och skapade även en förbittrad hämndlystnad i de vitas led.

Under den första krigsmånaden skedde inte några avgörande strider, utan de båda sidorna arbetade mest med att befästa sina positioner och utbilda fler soldater. En vit motoffensiv på Karelska näset inleddes i början på februari, och strider utkämpades vid Filpula och Ahvola. I det förstämda slaget kunde de vita efter en månads strider driva tillbaka fienden. Slaget vid Ahvola kom att utkämpas fram till den 11 mars samma år och ingen sida kunde hävda seger.

Krigets avgörande slag skulle stå vid Tammerfors, där den vita sidan efter inledande inringningsstrider kunde påbörja en regelrätt belägring av staden den 25 mars. Striderna kring Tammerfors pågick fram till 6 april 1918 och skulle bli en stor seger för Mannerheim. Sammanlagt förlorade den röda sidan 4000 i döda och sårade samt över 10 000 i fångar. Den vita sidan förlorade ungefär 700 i döda och 2000 i sårade.

Tammerfors efter slaget.

Ungefär samtidigt som slaget vid Tammerfors pågick hade den tyska östersjödivisionen, som landstigit på Åland en månad tidigare, påbörjat sin offensiv mot Helsingfors. Efter hårda gatustrider kunde den tyska divisionen till sist driva ut de sista kommunisterna ur Helsingfors den 13 april. De återstående kommunisterna tog efter förlusten av sin huvudstad tillflykt till staden Viborg på Karelska näset. Eftersom de vita trupperna närmade sig Viborg och det kommunistiska ledarskapet insåg att kriget var förlorat, flydde dessa till största delen över gränsen till Sovjetryssland och tog sin tillflykt till Sankt Petersburg. Detta skapade en stor bitterhet hos de få kvarvarande röda trupperna och deras stridsmoral sjönk till nära nog nollpunkten. De sista röda trupperna kapitulerade vid Lahti den 2 maj. Sammanlagt fick över 30 000 finländare sätta livet till i frihetskriget, de flesta på den röda sidan.

De sista stridshandlingarna i detta Finlands frihetskrig stod vid Ino, då vita trupper övertog en rysk kustartilleribas den 15 maj 1918. Dagen efter ledde Mannerheim en segerparad i Helsingfors och avslutade kriget formellt. Finland hade vunnit sin frihet.

Mannerheim vid segerparaden.