KRÖNIKA. Henrik Gustafsson har läst Fight Club och reflekterar i denna krönika om boken och livet i stort.

Chuck Palahniuk gav ut boken ”Fight Club” 1996. Historien blev mer känd efter filmatiseringen med Edward Norton och Brad Pitt i huvudrollerna några år senare. Framför filmen skulle jag vilja rekommendera boken som den är baserad på. I denna får man följa en ung man med så svåra sömnproblem att han utvecklar en dubbel personlighet. Jag hittar inget namn på huvudpersonen som är bokens berättare, så jag kommer bara kalla honom för ”berättaren”. Dennes alternativa personlighet däremot heter Tyler Durden och är hans raka motsats. Boken inleds med att de ska spränga världens högsta byggnad med sig själva i den. ”Det här är egentligen inte döden. Vi kommer bli legender. Vi kommer inte bli gamla”, säger Tyler. ”Det här är vår värld, nu, vår värld”.

Efter tre veckor utan sömn börjar berättaren i boken besöka stödgrupper för personer med allvarliga sjukdomar. Det får honom att känna sig levande igen. Efter att ha besökt dessa sover han som ett barn. Varje kväll vid dessa grupper beskriver han det som att han dog och återföddes igen. Huvudpersonen finner en slags gemenskap i stödgrupperna han besöker. Faktumet att han inte alls är sjuk framgår dock tydligt för honom när det dyker upp en annan ”turist” vid mötena. Marla Singer heter kvinnan som förstör hela upplevelsen för honom och sömnbesvären kommer tillbaka. Syftet och meningen med stödgrupperna verkar försvinna för honom då han blir upptäckt av någon annan som också bara låtsas vara dödligt sjuk. Även Marla beskriver det som att inte fanns någon känsla av liv i hennes liv förrän hon upplevde död och förlust. I samband med sina besök i stödgrupperna kände hon sig mer levande än någonsin.

Jag tror att det är Ernst Jünger som skrivit att livskänslan är som starkast i dödens närhet. Så här skriver han i alla fall i ”I stålstormen” om ett tillfälle då han blev träffad av en kula under första världskriget: ”När jag ramlade tungt mot botten av skyttegraven var jag övertygad om att det oåterkalleligen var förbi. Och märkligt nog hör detta ögonblick till ett av de få om vilka jag kan säga att de verkligen fyllde mig med lycka. Under det förstod jag mitt liv i dess innersta gestalt, som upplyst av en blixt.” (2008:304)

Det kan vara så att gemenskapskänslan bara fungerar ifall man tror på den. Det är en slags inbillning som blir verklighet genom ett socialt sammanhang. I en stödgrupp för allvarligt sjuka kommer berättaren och Marla nära döden då de ser de andra som är dödligt sjuka. De andra i gruppen accepterar även dem då de tror att även de lider av samma sjukdom. Det blir som att de får en konstgjord nära döden-upplevelse tillsammans med andra. Effekten försvinner dock om det finns någon annan där som också fejkar sitt tillstånd. Berättaren och Marla kommer sedan överens om att de ska dela upp grupperna sinsemellan så att de inte hamnar i samma grupp vid samma tillfälle.

I boken spränger Tyler Durden hela berättarens lägenhet i syfte att befria honom från hans ägodelar. För att sakerna du äger till slut börjar äga dig. Efteråt säger dörrvakten i byggnaden till honom att: ”Många unga vet inte vad de verkligen vill. Om du inte vet vad du vill”, fortsätter han; ”slutar det med att du har en massa som du inte vill ha”.

Berättaren uttrycker en önskan om att han aldrig skall vara komplett, nöjd eller perfekt. Katastrofer är en naturlig del av min evolution, viskar Tyler till honom. Berättaren tänker att hans ”liv verkade för komplett och kanske måste vi förstöra allting för att skapa något bättre av oss själva” (2005:52). Jag tror att det var Michail Bakunin som sade att viljan att förstöra också är en skapande kraft. Jag tänker att det kan stämma ifall man förutsätter att man återuppbygger det som förstörts efteråt så att det blir bättre.

Ingenting i världen är statiskt, allting faller sönder. Tyler Durden säger att det bara är när du har förlorat allting som du är fri att göra vad som helst. ”Allting du någonsin älskar kommer förkasta dig eller dö. Allting du skapat kommer kastas bort. Allting du är stolt över kommer sluta upp i soporna” (2005:201). Det är sant att allting är förgängligt. Det gäller bara att lära sig att förhålla sig till det. Det kan verka som en deprimerande nihilistisk filosofi som Palahniuk förmedlar i sin bok. Jag tycker ändå den kan vara befriande ärlig på något vis: ”Vi är inte speciella. Vi är inte skräp eller sopor heller. Vi bara är.” (2005:207)

Tyler Durden skapar en klubb för män som slåss med varandra regelbundet i en källare. Det var aldrig något personligt utan de slogs bara för att slåss. Vid dessa möten löste man inga problem, men efteråt spelade ingenting heller någon roll.

I Sven Hassels bok ”Frontsoldater” finner jag citatet: ”Minsta smärta i ditt lillfinger gör dig mera sorg och bekymmer än miljoner människors undergång och död.” Det känns som ett genomgående tema i hans serie av böcker om andra världskriget. Det tydliggör perspektiv och perceptionsavstånd och kan relateras till de påhittade slagsmålsklubbarna. Den egna fysiska smärtan kommer före alla andras lidande ifall man är en person som har ont. Alla andras bekymmer, död och smärta blir obetydliga i förhållande till ens egna. En person som har ont kan ibland upplevas som otrevlig och egoistisk. Det händer att en person som håller på att drunkna försöker dra ner sin räddare under vattnet. Det kan bero på en överlevnadsinstinkt som gör att man prioriterar den egna personen före alla andra i en krissituation.

Människor kan uppleva en slags fantomsmärta av att de lider med andra människor. De kan känna att de lider med miljön och personer de aldrig träffat. Detta lidande kommer säkert i bakgrunden om den jämförs med deras egna smärtor. Det kan vara ett sätt att överkomma sin ”världssmärta” att åsamka sig själv lidande. Dessutom finns det nog inget bättre recept för ”team-building” än att genomgå en smärtsam upplevelse tillsammans med andra.

Tyler och Marla befinner sig aldrig i samma rum samtidigt. Tyler hotar med att försvinna helt om berättaren säger något om honom till henne. Han är osäker ifall Tyler är hans dröm eller om det är han som är Tylers dröm. Han frågar sig om det går att vakna upp som en annan person, när man kan vakna upp på olika platser och vid olika tider.

De farligaste människorna är de som drömmer i vaket tillstånd, för de har möjligheten att förverkliga sina drömmar. I teorin kan dessa personer bli vad de vill. I Fight Club betonas att man inte är sina pengar på banken. Man är inte sitt jobb eller sitt namn, sin ålder eller sina problem.

Snart ersätts berättarens stödgrupper med slagsmålsklubbar. Åtminstone den för personer som förlorat testiklarna i samband med cancer. När berättaren kommer dit finns bara en person där som förklarar att gruppen lagts ner. ”Det finns en ny grupp, men den första regeln om den är att det inte är meningen att du ska prata om det” (2005:100). Efter Fight Club kommer Project Mayhem, vars mål är att lära varje medlem att de har kraften att kontrollera historien. ”Var och en av oss kan ta kontroll över världen” (2005:122) menar Tyler. Han säger att reklam har fått människor att jaga efter bilar och kläder som de inte behöver. Generationer har arbetat på jobb som de hatar, bara för att de ska kunna köpa sådant som de inte behöver. Vi har inget stort krig i vår generation, men vi har ett stort krig som handlar om anden.

Friedrich Nietzsche skrev att i fredstid attackerar den militante mannen sig själv. Finner man inget att kämpa för så behöver vissa personer hitta på något. Kruxet kan vara att finna ett syfte som är meningsfullt och konstruktivt. Alla utkämpar nog någon slags kamp inom sig själva. Poängen är att ta sig igenom det som en segrare.

”Den som ständigt skonat sig mycket sjuknar till sist av sitt myckna skonande. Prisat vare allt som härdar! Jag prisar icke det land där smör och honung flyter!” (Nietzsche, ”Så talade Zarathustra”)

Marla Singer berättar i boken att man inte ser några gamla djur i naturen. Det beror på att de dör så fort de börjar åldras. Om de blir sjuka eller saktar ner kommer någon starkare och dödar dem. Även bland människor i civiliserade samhällen har forskare funnit ett samband mellan hur snabbt de går och deras beräknade livslängd (1). Detta beror förstås inte på samma anledning som att vilda djur dödas då de saktar ner. Jag drar snarare parallellen att liksom vatten blir ”sjukt” då det står stilla länge så blir även människorna det. Vi har liksom en flod inom oss som är beroende av att vi hela tiden rör på oss. Ju mer vi saktar ner, generellt sett, desto närmare kommer vi döden. Kamp och rörelse är det bästa, om inte enda botemedlet mot sjukdom såväl hos ett folk som bland dess individer. Belastning är på sikt det enda sättet att motverka svaghet; att kropp, sinne och dess styrka gradvis bryts ner.

Referenser:
(1) Din gångfart kan påverka din livslängd
Hassel, Sven. (2007). ”Frontsoldater”. Berghs Förlag.
Junger, Ernst. (2008). ”I stålstormen”. Bokförlaget Atlantis
Palahniuk, Chuck. (2005). “Fight Club”. Norton & Co.

  • Publicerad:
    2018-10-13 13:00