Festivaler och firanden

KAPITEL 14. Fester och firanden är en naturlig del av livet. Här beskrivs tre olika kategorier av firanden som vårt folk firar.

Foto: Ralf Johann (CC-BY-SA30).

Människans liv utspelar sig inte i en rak linje av långtråkig entonighet. Det formas av ständiga upp- och nedgångar i glada tider och allvarsamma stunder. Genom en cykel av flera årligt återkommande fester växer den av Gud önskade livsrytmen fram för den naturliga tyska människan.

Den tyska människan lever i nära samhörighet med den väldiga naturen. I alla tider har han därför firat vinter- och sommarsolstånd, vårfestivaler och skördefestivaler särskilt fröjdefullt. Under vintersolståndets heliga natt firas solljusets eviga återkomst i flertalet traditionella seder. Denna dag blir en festival tillägnat det evigt förnyande livet. I den med ljus tända julgranen förenar sig livets symboler, den evigt gröna granen och ljusen som utstrålar kraft, helighet och värme. Vårfestivalen är festival för ungdom och glädje, av glatt arbete och gemenskap. Den firas under munter lek och glad dans. Midsommarfesten, mitt i den strålande, heta sommaren, manar till eftertanke, den påminner oss om livets ständiga upp- och nedgångar, men anknyter även, med all tänkbar eftertanke, till tron på vår idés orubbliga kraft. Skördefestivalen är en glädjefest över den fulländade skörden och en tacksägelsefest till den allsmäktige för hans gåvor.

Alla dessa naturfestivaler visar på den nordiska människans djupa innerlighet. Hans nära band till Skaparen uttrycks i banden till naturen.

En annan cykel av festivaler inkluderar familjefiranden. Målet med varje giftermål är barn. När en avkomling har kommit till världen i en familj, då blir denna lyckliga händelse festligt firad. Omgivet av sina släktingar blir det högtidligt upptaget i släkten, det erhåller sitt namn och tar emot de bästa lyckönskningarna inför sin livsresa. Fadern eller släktäldsten utses då oftast till att tala å hela släktens vägnar.

När ett ungt par har bestämt sig för att gemensamt gå vägen genom livet, ingår de högtidligt ett äktenskap inför statens företrädare. Också denna akt blir till en fest för hela släkten. Släktingar, kollegor, kamrater i kampen och vänner formar denna dag till en bestående upplevelse för resten av livet.

När en människa har avslutat detta jordiska liv, då förbereder åt honom hans släktingar, vänner, kollegor och ledare ett ärofullt avsked från denna värld i form av en värdig begravning. Naturlighet och en inre ärlighet är de viktigaste förutsättningarna för dessa firanden. Trots att den grundläggande idén om hur det tyska folket ska utforma sina firanden är enhetlig, så kommer ändå utformningen av denna typ av firanden att skifta från fall till fall beroende på den döde och de kretsar han rört sig i under livet. Familjen och släkten kommer alltid att stå i centrum. Under årtusenden har våra förfäder, värdigt och äkta, utformat dessa firanden ur sitt inre. Vår tid kommer återigen att finna tillbaka till denna naturlighet.

De nationella firandena och vårt folks minnesdagar hör till den tredje festivalcykeln.

Storslagna historiska minnesdagar, åminnelsedagar åt de döda, firandet av en stor seger, Führens födelsedag, dagar då parader hålls åt politiska, militära och kulturella soldater av folket, stora marknadsdagar och liknande evenemang blir till festdagar för hela folket. Alla till förfogande stående medel uppbådas då för att smida samman hela folkgemenskapen i en inre enighet och att låta den sammanfoga folket i en likformig idé, i en likartad upplevelse. Det är en vacker och stor uppgift att få ta del av arbetet med att utforma dessa dagar.

Denna trefaldiga cykel av festivaler är till för varje människa som låter livets naturlagar återspeglas i den årliga cykeln av festivaler, där festivalerna livar upp och inspirerar i vardagen och blir till en självklar livsrytm.

I denna cykel av festivaler enas människorna, familjerna och släkterna tillsammans i en större folkgemenskap.

Konfessionella krafter har försökt att ersätta dessa naturliga festivaler med sina egna konfessionella helgdagar. Därigenom blir folkgemenskapen söndersliten och splittrad.

Fler än trehundra kyrkor och sekter har försökt att få sitt eget firande att framstå som just de heligaste festerna. Adventister, baptister, mormoner och metodister, följarna av Mazdaznan-rörelsen eller Weissenbergsekten, katoliker och protestanter firar alla sina festivaler på sina egna sätt. Den som inte är katolik får inte bli begravd på en katolsk begravningsplats och de som ej är protestanter får inte begravas på protestantiska kyrkogårdar. Den katolske folkkamraten måste konkludera sitt äktenskap enligt latinska kyrkoregler och den protestantiske folkkamraten enligt hebreiska sånger som har översatts till tyska. De konfessionella krafterna har försökt att helt tränga ut folkets stora minnesdagar och naturliga årsfester. De har anammat de mest betydelsefulla beståndsdelarna av dessa festivalers seder och vanor och använt dem för att utsmycka Gamla Testamentets högtider, såsom Pesach som Påsk eller Lövhyddohögtiden som Pingst. De har skapat en hel årscykel av festivaler som har blandats ihop från många delar av världen, framför allt Mellanöstern, Grekland, Rom, Nordafrika, Gallien och Germanien.

Precis som Tredje Rikets stora byggnader reser sig i skyn och bevittnar att ett folk ännu en gång har hittat sin väg tillbaka till den där enkla storheten hos allt naturligt, så har de tre naturliga festivalcyklerna också igen höjt sig själva från de nyligen artificiellt skapade festivalerna och tillkännager att det tyska folket återigen vill leva enligt Guds naturlagar.

Dessa festivaldagar borde vara dagar av öppet, stort, inre och yttre firande. De borde skänka styrka och enighet, borde göra vårt inre rikare. De borde ange livets riktlinjer, folkets stora mål, visa upp betydelsen av naturen och historien. Människorna, husen, gatorna och torgen bär festivalklädnad dessa dagar. Storslagen konst fyller folksjälen till bredden. Idéer som omfattar årtusenden kommer till människans medvetande, festivalerna i sig själva blir till heliga gudstjänster.

Den som vill mäta sitt inre värde och sin andliga rikedom med en måttstock bör tänka på hur han firar sina festivaler.

Den som leder människor måste ha det klart för sig att firandet är lika viktigt för ledandet som det är att vara en förebild i arbetet och i livet.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om