Fay Stender: Judisk kommunist-advokat och förstörare av den vita sociala ordningen, del 4 av 4.

JUDISKT INFLYTANDE. I den fjärde och sista delen om advokat Fay Stender får vi följa hennes perversa aktivism till det bittra slutet.

Av Karl Nemmersdorf, ursprungligen publicerad på The Occidental Observer. Tredje delen av artikeln kan läsas här.

Fay går vilse: Feminism och bögrättigheter
Fay Stender var desillusionerad och deprimerad. Hon hade blivit fyrtio år. Hon hade förlorat sin lesbiska älskarinna, höll på att förlora sin man, och hennes mest hyllade politiska kampanjer hade ”exploderat i ansiktet” på henne.

Det var året 1973, och hela ”rörelsen” hade stannat in och höll på att genomgå en förvandling: De vänsterradikala aktivisterna hade förlorat tron på militant aktivism utanför ”systemet” och började inta det systemet i horder för att förändra det inifrån.

Utvecklingen gick inte smidigt; många vänsterextremister tillbringade många år med att försöka komma överens med det faktum att rörelsen hade kollapsat.

Eftersom varje del av samhället kunde förvandlas till en kampanj, skulle inte Fay driva planlöst omkring särskilt länge.

Snart vände hon sig (tillsammans med en massa andra radikala judar) till feminismen och homosexfrågor.

Hon skaffade sig ett nytt förhållande med en ny kvinna, som av Fays levnadstecknare kallas ”Katherine”. Ett av de fall som hon blev involverad i skulle bidra till att Kaliforniens lagstiftning accepterade lesbianernas ”rättigheter” i vårdnadstvister: Ännu ett skärsår i det icke-judiska samhället.

1978 åkte Fay på turné i Europa med sin gamla väninna Hilde Stern. Det var en självrannsakande resa. Hon ville begrunda sin framtida inriktning, och om hon skulle försöka rädda sitt äktenskap. Väl framme i Europa kom hennes judiska identitet att dominera hennes medvetande.

Vart hon än åkte besökte hon synagogorna och andra platser som var av intresse för judar. När hon såg Akropolis antika struktur i Aten kände hon bara ”en överväldigande drivkraft att bekräfta sitt eget arv” och undrade retligt ”varför hennes lärare aldrig hade givit den antika judiska kulturen något erkännande för dess långvariga inflytande på den västerländska kulturen”.

I Genève besökte hon vänner och gav dem, som om det var en ovärderlig skatt, ett brev från George Jackson som hon hade behållit.

Hon reste till Stockholm för att delta i en FN-konferens om barn. Där börjande hon göra armhävningar i en imitation av den fängslade Jackson, som brukade göra hundratals armhävningar varje dag, och hon skrev på manuskript om Jackson och feminism.

Hon funderade på att bosätta sig permanent i Sverige, men det bekymrade henne att Sverige hade fortsatt sina relationer med Tyskland under andra världskriget.

Fay fortsatte till Warszawa och deltog i ännu en konferens; hon hade läst in sig på Warszawas upplopp år 1943, och var arg över att hitta så få minnesmärken i staden om händelsen.

Hon var mycket medveten om judarnas historia i Polen och var mycket indignerad över den polska ”antisemitismen”.

När hon besökte en konsert med Warszawas symfoniorkester, kände hon ”ångest över frånvaron av några musiker som såg ens det minsta judiska ut”. (Skulle hon ha känt någon sympati för vita, som inom en snar framtid förgäves skulle komma att leta efter vita ansikten i deras egna nationalstater? Skulle hon ha förstått det motsägelsefulla i det, om hon inte hade gjort det?)

Hon funderade också över sin sexuella identitet. Hon bestämde sig för att för alltid bryta med Marvin och återförena sig med sin lesbiska älskarinna. Tidigt 1979 återvände hon till Berkeley. Hon och Marvin avslutade sitt äktenskap i samförstånd, och Fay behöll huset och barnen som bodde hemma när de var unga vuxna. Fay återupptog sitt förhållande med ”Katherine”.

Slutet
Det var 28 maj 1979. Dörrklockan plingade, långt efter midnatt. Fays son Neal, som var van vid oväntat besök, öppnade dörren. En svart man körde upp en revolver i hans ansikte och krävde att få träffa Fay Stender. Neal ledde honom till ovanvåningen och väckte modern som låg i sin säng och sov.

Mannen krävde svar på en obehaglig fråga: ”Tycker du inte att du har förrått George Jackson?” Fay förnekade det lugnt.

Den svarte mannen beordrade henne att skriva ett meddelande som han dikterade och skriva under det:

Jag, Fay Stender, erkänner att jag bedrog George Jackson och fängelserörelsen när de behövde mig som mest.

Hon protesterade men skrev hela meddelandet. Han stoppade lappen i fickan och krävde sedan pengar; Fay följde honom till nedervåningen och gav honom lite pengar från en kökslåda.

Han passerade henne på väg till dörren som om han skulle ge sig av, snurrade sedan runt, hukade sig och sköt henne fem gånger med hålspetskulor av kaliber .38.

Fay fick fruktansvärda skador på lever, bröstkorg och armar; hon var lam från midjan och nedåt. Sedan följde månader eller år med rehabilitering och hon skulle aldrig mer komma att leva ett normalt liv. Hon blev inte utskriven från sjukhuset förrän sent i juli och åkte direkt till ett rehabiliteringscenter.

Skjutningen chockade vänsterkommuniteten i San Francisco. Polisen meddelade journalister att det hade funnits en ”mordlista” med Fays och andras namn på. Fays familj och vänner var skräckslagna; en del av dem begärde polisbeskydd.

Marvin fick vapenlicens och skickade deras barn till hemlig plats. Några kommunister började misstänka vilken sanningen om fängslade brottslingar var.

Trots sin depression och emotionella smärta, beslutade hon sig för att sätta dit sin angripare. För att få upprättelse skulle hon behöva hjälp av – vilken utsökt ironi! – Lowell Jensen, som fortfarande var distriktsåklagare. Otroligt nog önskade han inte hämnd på henne, och tilldelade hennes fall en bra åklagare.

Polisen grep snabbt den misstänkte svarte mannen, Edward Brooks. Han var en före detta fängelsekund och medlem av ett fängelsegäng bildat av George Jackson, Familjen Svarta Gerillan. Han hade skjutit Fay med en känsla av lojalitet mot Jackson och andra fångar som Fay ansågs ha bedragit.

Skjutningen av Fay belyste den vänsterextremistiska rörelsens hyckleri. Nu stödde nästan samtliga av dem polisen och distriktsåklagaren, och ville att attentatsmannen skulle åtalas, trots att de hade ”ägnat deras yrkesliv med att fördöma rättssystemet som ett instrument för rasmässigt och klassmässigt förtryck, och försvarade åtalade brottslingar som om de var offer för den sociala ordningen”.

Hyckleriet nådde nya höjder när en av Fays tidigare kolleger, en medlem i Fängelselagsprojektet som arbetade för revolverskyttens försvar, senare sade: ”Jag kokade inombords när jag såg hur den vita vänstern reagerade på arresteringen av Brook. Det var rasistiskt. De har aldrig förr haft den attityden…och ändå, när det är en av deras egna som har blivit skjuten, samarbetade de omedelbart med snutarna.”

Fay var förtvivlad och pendlade mellan självömkan och bitter ilska över hur de svarta hade återgäldat hennes tjänster åt dem. Hon kunde knappt spela piano och kunde inte sitta uppe långa stunder; enda lindringen var när hon låg på rygg.

Hon skickade bort sin sapfiska älskarinna, oförmögen att även ha homosexuella relationer. Nu ville hon verkligen ha tillbaka Marvin och hans stabila styrka, men han hade en ny kvinna och han avböjde hennes antydningar.

Hon beslutade sig för att begå självmord, men ville först se Brooks hamna i fängelse. Hon skulle behöva samla sig för att uppbåda styrka nog att vittna mot honom, i samma rättssal som hon hade försvarat Huey Newton för så länge sedan.

Den 18 januari 1979 vittnade Fay. Charles Garry var närvarande, men inte en enda svart mottagare av hennes hjälp dök upp för att stödja henne. Juryn fann snabbt Brooks skyldig och några veckor senare dömdes han till sjutton års fängelse.

Sedan eldade Fay upp alla sina handlingar, flyttade till Hongkong, och efter mycket tvekan och ångest, begick hon självmord den 19 maj 1980. Hon var 48 år gammal.

Hennes kropp forslades tillbaka för en judisk begravning där 300 personer deltog. David Horowitz, den tidigare redaktören för Ramparts, närvarade. Han slogs av hur få svarta människor det var på begravningen. (Han skrev senare en lång artikel om Fay, baserad på sina samtal med Eve Pell som hade arbetat tillsammans med Fay på Fängelselagsprojektet.)

En annan vänsterextremist som var närvarande anmärkte ”det spelar ingen roll vad man gör, om man är vit kvittar det att man hela livet har jobbat för svartingarnas skull”.

Huey Newton var inte närvarande på begravningen; månaden därpå skulle han erhålla en falsk doktorsgrad på Santa Cruz-universitetet i Kalifornien efter att ha lämnat in – och kanske även skrivit – en uppsats som hette ”Krig mot Pantrarna: En studie i förtryck i USA”. Han skulle komma att skjutas ihjäl på en gata i Oakland i augusti 1989, också av en medlem i Familjen Svarta Gerillan. Han var 47 år, lika gammal som Fay var när hon sköts.

Så slutar berättelsen om Fay Stender.

Avslutning
Fays liv illustrerar på ett perfekt sätt karaktären hos den judisk-radikalistiska aktivismen och den oerhörda skada som den kan åstadkomma på samhället. Hennes arbete ledde inte till något annat än att ”söndra det vita samhället”. Hennes judiska utsiktspunkt kunde inte förstå den logiska grund som underbygger kompromisserna mellan fulländad rättvisa och praktikalitet som formar de myriader av bindningar som finns i det icke-judiska samhället.

Det vita samhället är inte perfekt; det är inte perfekt för att människonaturen och världen inte är perfekta. Däremot är det, sammantaget sett, rättvist och framför allt fungerande. Att överanstränga sig för att göra de solida mönstren i ett format samhälle perfekta är detsamma som att skapa spänningar som oundvikligen leder till en explosion. Explosionen i Fays fall ledde till massakern av vakter i San Quentin-fängelset och fem revolverkulor som genomborrade hennes egen kropp.

Fay Stender uppfattade hela rättsväsendet som ”rasistiskt”, hon brydde sig inte om att ta reda på roten till varför de svarta uppträdde så som gjorde, eller den skada som hennes aktivism skulle kunna innebära på ett samhälle som hade funnit en fungerande lösning på genomgripande svart brottslighet, eller den personliga fara hon utsatte sig själv och sin familj för.

En sista personlig notering. Jag tror att Fay hade ett mått av välgörenhetspatos, det vill säga en önskan om att göra goda saker. Naturligtvis är ingen helt och hållet ond, och någonstans under det snåriga ego, äregirighet, vänsterideologi och blinda egoism som utgjorde Fay Stenders natur, fanns det åtminstone en liten kärna av goda avsikter.

Tyvärr led hennes goda vilja av defekter som var större än hennes personliga egenskaper. Först och främst en otyglad kvinnlig känslosamhet som försämrade hennes förmåga att angripa problem på ett förnuftigt sätt. (En icke-judisk make skulle vid den tiden helt säkert ha tvingat henne att acceptera mycket stramare gränser för hennes handlingar.)

Vidare handlade det om det förakt hon kände – möjligen också hat – mot vita och deras samhälle.

Viktigast av allt, den judiska radikalismens natur, när den appliceras på ett icke-judiskt samhälle, kan inte vara något annat än fördärvlig. Om man skulle kunna formulera en matematisk formel som representerade den skada en anhängare av den judiska radikalismen kan åstadkomma på ett vitt samhälle, skulle den behöva innehålla en särskild symbol som representerar ”en Fay Stender”.

Not: Artikeln publicerades ursprungligen på The Occidental Observer. Återpublicerad med tillstånd. Uppgifter inom citationstecken är huvudsakligen (översatta) citat från artikelförfattarens källor.

Meningar med hakparenteser som avslutas med /ö.a. = översättarens anmärkning.

Här kan man läsa ursprungsartikeln som också innehåller en referenslista.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

2
Lämna en kommentar

Please Login to comment
2 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
2 Comment authors
MalinCaesar-Aurelius Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Caesar-Aurelius
Medlem

En annan vänsterextremist som var närvarande anmärkte ”det spelar ingen roll vad man gör, om man är vit kvittar det att man hela livet har jobbat för svartingarnas skull”.

Intressant skildring och dessutom: Slutet gott, allting gott.

Malin
Medlem

Tack för den,,, en ordagrant fängslande berättelse och typiskt exempel på bumerang-aktivism. I nutid, kämpar vänstern dessutom för islamism och paralleller med berättelsen om Fay kan dras med den muslimska revolutionen i Iran 1979 som till största del drevs på av vänstern. När sedan muslimerna kom till makten mördades vänsteraktivisterna på löpande band. Jag kallar det för bumerang-aktivism eftersom det till slut slår tillbaka på dom själva. Då vänsteraktivisterna själva drabbas kryper de inför de vita konservativa etablissemanget. De tigger och ber om hjälp, bidrag, beskydd. försvar, mm. Så har det alltid varit och lär förbli eftersom identitetslösa unga dras… Läs mer »