Förr i tiden, i det gamla bondesverige, var den brukbara jorden begränsad till sjöars och älvars dalgångar. Det var ont om beten hemmavid. Därför upprättades fäbodvallar runt om i Norrland, ofta miltals från den egna gården. Där kunde boskapen beta och ströva fritt till den stora höskördsfesten, slåttern, var till ända, och gräset hunnit vuxit på sig hemma på bondgården. Männen stannade under sommaren kvar på gården för att genomgå den slitsamma höskörden och för att bruka jorden. Fäbodbyar intogs därför under denna årstid av duktiga hantverkskvinnor – fäbodstintorna. Vid ankomsten till fäbodvallen såg männen till byggnader och staket innan de sade farväl och återvände hem till bygden. Därefter kunde kvinnorna giva full uppmärksamhet till arbetet. De tog hand om djuren, virkade kläder, lät bygga upp matförrådet inför vintern med bakat bröd och av boskapen tillverkad mjölk och ost. Det skulle dröja många månader innan männen och kvinnorna kunde ses igen.
Det talas, och upplyses, alltför litet om kvinnans roll inom det svenska bondelivet. Att mannens sysslor på gården var slitsamma gick inte att ta miste på, men arbetet på fäbodvallen var heller inget latgöra. Dagarna var långa och det var mångt och mycket som stod på planeringen; smör skulle kärnas, bröd skulle bakas, kor skulle mjölkas, kläder skulle tvättas. Utöver dessa dagliga göranden tillkom en hel del hantverksarbeten såsom skrädderi och virkning, och det viktigaste av allt: matförrådet skulle fyllas med livsnödvändig föda och foder till djuren inför den karga vintern. Inget var till skänks och tidsplaneringen var något man tvunget tog på högsta allvar. Men trots idogt knogande var arbetet fyllt av gemenskap hårt arbetande hantverkskvinnor emellan. Vid denna tid fann man lycka och glädje över att förtjäna, att arbeta för, sitt levebröd.
En fäbodstinta känns igen vid sin arbetsdräkt och den tygpåse, slekväskan, hon alltid bar knuten runt livet. Slekväskan var fylld med olika ingredienser att locka kreaturen med. Hon kunde iklä sig både arbetskläder och helgdagsplagg, även fast helgerna var få till antalet. Ett grovt hårgarnstäcke fick tjäna som regnskydd och skorna, som skulle stå emot vätan på myrar och mossor, tillverkades av näver eller läder. På huvudet bar hon en huvudduk som knöts under hakan eller i nacken. Det kanske mest karaktäristiska för fäbodlivets själ och ande är dock fäbodkullans välkända, musikaliska förmågor. Ute i arbetet hade man tillgång till olika lurar, varav näverluren den mest kända av dem alla. Utifrån dessa blåstes toner och enkla melodier. Men lurarna fungerade inte som instrument, som många tror, utan som arbetsredskap att signalera med. Hornstötar blåstes genom lurarna för att leda kreaturen samt varna för i skogen kringstrosande björnar och rövare samt den trolldom som troddes leva där. Varningssignalerna tog man inte lätt på, för faror lurade alltjämt i skogen Till de olika lurarna komponerades olika låtar, välkända av alla kvinnorna i byn. En av låtarna talar om då en ko kommit bort från de andra korna: ”Jag har förlorat en ko! Jag har förlorat en ko!”, löd då signalen, varefter de arbetande stintorna som hörde signalen hörsammade dess kall och släppte allt som hade med arbete att göra för att erbjuda sin hjälp i sökandet.
Istället för att använda lurar i syftet att kalla på kreaturen, kunde hon kula. Kulandet uppges idag vara en svårhanterlig konst, vars kunnande behöver övas upp redan från barnsben. Att kula innebär att fäbodkullan ropade i högsta falsett i stigande och fallande toner.
Författaren Rune Lindström beskriver detta märkliga och synnerligen vackra fenomen på följande vis:
Ljudet från lurar och horn och de gälla falsettdrillarna ur vallkullornas strupar förlänade åt fäbodarna en sällsam stämning. Den som en gång kommit vandrande genom de stora, tysta skogarna och plötsligt långt bortifrån fått höra en vallkulla ”kula” glömmer aldrig denna egendomliga upplevelse. De oerhört höga tonerna stiger och faller som en uråldrig och främmande fågels läte. Det är toner som liksom inte hör vår tid till. Man känner sig förflyttad tillbaka till hednatid och lyssnar till någon av de galdrar eller gälla trollsånger varav Oden kunde arton.
I enlighet med arbetet sjöngs även olika vallvisor. Dessa gick ofta i arv från mödrar eller mormödrar.
Bruket av fäbodar har sina anor från 1400-talet, men inte förrän 1700-1800-talet togs fäbodarnas väsende i dess fulla bruk som vi känner till det idag. Vid fäbodväsendets intåg i medeltidens Sverige fanns från början egentligen ingen direkt bebyggelse, någon primitiv koja fick tjäna som skydd åt vallhjon och slåtterfolk. Men alltefter århundraden passerade började fäbodarna få sin prägel: timrade hus och resta stängels och fållor kunde skönjas och fäbodbyarnas samhälle tog sin enkla men praktiska form. Det finns två olika typer av fäbodbyar: hemfäbodar, som inte alls låg speciellt långt från hembygden, och långfäbodar, som verkligen låg långt bort i berg och skogar. Fäbodkullorna är kanske mest igenkända från långfäbodarna.
Under dagtid var det full färd i arbetet. Vid kvällstid togs djuren in till sina fähus. Ett hushåll hade inte sällan tillgång till två fähus, där getter och får placerades i ett, och kor i ett annat. Folket själva sov i fäbodstugor, inredda med en hörnspis med kittelhållare, en skåpsäng, ett väggfast bord samt ett par stolar. Mat tillagades i eldhuset, även kallat ” störs”. I eldhuset var en öppen eldstad placerad mitt på golvet och en öppning i taket släppte ut röken. Även en sängplats, i form av en väggfast bänk, fanns tillgodo ifall någon önskade sova där. Kläder förvarades ofta i ett härbre.
Det stora området som fäbodvallarna hade omgärdades av staket och var inte sällan belägen i anslutning till skogen. I skogen kunde nämligen fåren ströva fritt. De togs in då löven gulnat, för att tillvaratas på dess ull.
Idag är fäbodlivet ett minne blott. Ett fåtal fäbodbyar finns kvar, där arbetet fortfarande går till enligt det gamla viset. Men främst är fäbodarna ett historiskt arv, som vårdas ömt av de som nu fortfarande har en sådan i sin ägo. Runt om i Norrland har fäbodvallar återupprättats, så att svensken av idag kan ta del av, och få en inblick i, vår forna bondehistoria. Dessa fäbodvallar drivs i regel i regi av olika muséer eller hembygdsföreningar. Så, för den som vill ta del av gamla timmerhus och skönja hantverkskvinnor i ståtlig bonddräkt, kulandes vacker, skönsam sång, rekommenderas detta starkt.


  • Publicerad:
    2003-06-09 00:00