Efter EU-mötet och kravallerna i Göteborg är det väl mest AFA vi tänker på. EU-projektet, som det kallas, kom lite i skymundan, efter att AFA lyckats med att genomföra en orgie i förstörelse, ivrigt påhejade av sympatiskt sinnade journalister.
För mig har alltid AFA framstått som en samling barnsliga gnällspikar som tror att de ägnar sig åt revolutionär verksamhet samtidigt som de moderligt omfamnas och ammas av ett system de påstår sig bekämpa.
Deras medlemskader verkar extremt lesbo-feminint med starka inslag av hysteri, larv och beklagan. När de löper amok gör de det med stenar, precis som en flock babianer gör i Afrika. Man kan också se dem hoppa omkring i afrikansk stil på sina demonstrationer, troligtvis som uppladdning inför stenkastaraktionerna.
Det är lite lustigt när de skyller sina härjningar på polisens ”provokationer”. När de slår sönder Avenyn vill de gärna bli lämnade ifred.
Jag som trodde att de ville vara revolutionärer och därmed verkligen i förväg hade planerat att lägga hela det småborgerliga Göteborg i grus och aska. Det hade varit ett fint sätt att säga tack och adjö till Göteborgs kommun som bjudit dem på fri kost och logi samt gratis resor med kommunala färdmedel.
Vi patrioter utsätts däremot ständigt för verkliga provokationer från polismaktens sida. När vi kallar till möte, eller när vi skall försöka genomföra någon festlighet försöker polisen ständigt störa våra arrangemang. Sanningen är också den att hade det varit
patrioter som genomfört upploppen i Göteborg så hade knappast polisen nöjt sig med att skjuta ner tre stycken.
Ändå var det ganska roligt att se hur det kan gå till när globalismförespråkarna ryker ihop. Tydligen har inte AFA och ATTAC fattat att hela EU just går ut på globalisering och öppna gränser.
Den vanliga medborgaren i sin tur ser det som att han eller hon står inför två alternativ – globalisering uppifrån (pamparna) eller globalisering underifrån (dräggen). Ett val mellan pest och kolera alltså, där majoriteten av människorna (så länge ekonomin går någorlunda bra) helt klart väljer pamparnas linje framför dräggens. I praktiken blev därmed spektaklet riktigt hyfsad propaganda för EU.
De som styr EU idag var vänsterrevolutionärer 1968. De tycker om AFA instinktivt, och ser i dem sig själva i yngre dagar.
Eller som justitieminister Bodström uttryckte det: ”Det är bra att ungdomarna engagerar sig”. Underförstått: Det är bra att ungdomarna engagerar sig i något för makten så ofarligt som vänsterrörelsen.
Låt oss glömma AFA ett tag och koncentrera oss på EU istället. Av den enkla anledningen att EU är mycket viktigare och farligare än några förvirrade vänsterflummare från AFA.
AFA är endast likt likmaskar som lever på den döende kropp som är vår nation. EU däremot, är ett av de primära verktygen som skall ge den döende kroppen dess dödsstöt.
Ur vårt perspektiv är AFA på sin höjd endast ett irritationsmoment. De kan dessutom vara ganska underhållande när de attackerar Göran Persson och McDonalds istället för oss.
När Sverige blev medlem i Europeiska Unionen var det någonting alldeles speciellt. Svenskarna hade röstat bort sin självständighet i val.
Ingen främmande makt hade stått och skramlat med vapen utanför vår gräns, ingen armé hade invaderat oss. Vi led knappast av svält på grund av att vi saknade förmåga att försörja oss själva.
Trots detta valde vi frivilligt att ge upp vår nationella suveränitet och därmed kontrollen över vårt eget öde. Den nationella utplåningspolitiken hade antagligen nått sin höjdpunkt. Efter årtionden av antinationell propaganda och kulturell förstörelse hade det svenska folket tappat all tro på sin egen förmåga.
Till medborgarnas försvar kan man säga att det inte fanns någon nationell kraft som nådde ut med information till befolkningen om de långsiktiga följderna av medlemskapet i EU.
Medierna som kontrolleras av ett fåtal personer kopplade till främmande intressen gick givetvis på hårt för ett JA till Sveriges förvandling från fri nationalstat till ofri lydstat. Folk fick ingen kritisk information värd namnet.
Nej-sidan representerades dessutom av en brokig skara internationalister, och alltså inte av det som vore naturligt – av patrioter. Deras anti-EU paroll var ungefär ”nej till fästning Europa, ja till världen”.
Med andra ord förespråkade även nej-sidan öppna gränser, men inte bara inom EU:s medlemsstater. Istället skulle vi öppna gränserna helt, särskilt för de färgade massorna i Tredje världen.
Detta innebar att det verkade som det inte fanns något alternativ, vår nationella integritet skulle vi få ge upp hur vi än röstade. Det var bara för medborgaren att välja mellan två dåliga alternativ, vilket ledde till det absurda att vissa patrioter valde ja-sidan för att den trots allt verkade lite ”sundare”.
Att vi skulle gå med i EU hade dessutom redan bestämts av makteliten – innan valet. Hade det blivit nej, tänkte man låta folket få rösta om och om igen ända tills det blev ett ja. Precis så som man tidigare gjorde i Danmark och nu avser göra på Irland efter irländarnas nej till Nicefördraget.
Förr hade det varit otänkbart att en folkstam gav upp sin självständighet på ett så vekt sätt. Hade de gamla romerska imperialisterna bevittnat detta hade de med säkerhet ansett att svenskarna var ett så degenererat patrask att vi endast skulle duga som slavar.
Och det är ungefär så den kosmopolitiska eliten ser på oss också. Som lättmanipulerade slavar med ett värde endast som producenter och konsumenter på den globala marknaden. Här är det värt att minnas det gamla ordspråket: Den som väljer välstånd framför frihet kommer snart förlora bådadera.
Som medlem i EU skulle Sverige få vara med och bestämma sades det. Sanningen är snarare den att vi istället förlorade vår rätt att bestämma – ens i vårt eget land.
Makteliter strävar normalt sett efter mer makt. Maktpolitik har varit densamma genom hela historien och detta har givetvis inte förändrats nu. Det finns därför anledning att förvänta sig att EU:s ledarskikt kommer göra vad den kan för att successivt stärka centralmakten, på alla andras bekostnad.
Sverige ligger i EU:s periferi och kommer i framtiden att behandlas därefter. Det vill säga att makten och rikedomen måste koncentreras hos centralmakten, medan periferin utarmas, för att imperiebygget skall bli stabilt.
Som en intressant parentes kan man nämna att en av EU:s maktelits mest hyllade föregångare och visionärer, greve Richard Nikolaus Coudenhove-Kalergi, ville att den framtida européen skulle likna en nutida egyptier i rashänseende. Han nämner i sin bok ”Praktischer Idealismus” att dessa bruna rasblandade ”européer” skulle styras av vad han kallade ”den judiska ädelrasen”.*
Helt otroligt, men tragiskt nog sant. Det värsta är att denna vansinnesvision delas av EU:s makthavare.
Paradoxalt nog skulle ju dessa tänkta bruna människomassor inte alls vara några européer i egentlig mening, och den s k Europeiska Unionen skulle inte alls vara någon europeisk union.
I själva verket är det en snarlik vision och politik som den som implementerades i Sovjetunionen, i och med försöken att skapa en raslös sovjetmedborgare. Och det är inte bara i detta hänseende som man kan se EU som en direkt ersättare av – och arvtagare till – Sovjetunionen.
I den maktpolitiska planen ingår förstörelsen av alla europeiska nationalstater. En av metoderna är omvandlingen från nationalstater till regioner. Huvudskälet uppges vara ekonomiskt, men är det givetvis inte, lika lite som den monetära unionen införts av främst ekonomiska skäl.
Indelningen i regioner är avsedd att stärka den europeiska centralmakten genom att ersätta nationalstaterna med mångkulturella regioner. På detta sätt hoppas man från maktelitens sida kunna försäkra sig mot att det uppstår enighet, grundad på nationell, etnisk, kulturell basis i den europeiska periferin, vilket på sikt skulle kunna hota centralmakten.
Regionerna är utformade så att de splittrar de olika europeiska nationerna i olika ekonomiska enheter som sträcker sig över nationsgränserna. En idealisk region skulle således bestå av delar från tre eller fler av de gamla nationalstaterna. Det innebär att man på ett effektivt sätt gör sig av med etniska majoriteter. En sådan region skulle till exempel kunna bestå av tre dominerande folkgrupper – sydsvenskar, danskar och nordtyskar – plus ett hundratal andra etniska minoriteter från den s k mångkulturella mosaiken.
Ett exempel på ett led i denna plan är planerna på att utarma och begränsa varje medlemslands förmåga att producera militärt materiel. Tanken är att varje medlemsland endast skall ha förmågan att producera en fåtal vapensystem och därmed vara beroende av de andra medlemsländerna för sitt försvar.
Således skulle Sverige kunna producera artilleri, Tyskland stridsvagnar, Frankrike flygplan osv. Ingen nation skulle därför vid behov kunna bygga upp en effektiv försvarsmakt för att ta tillvara sina nationella intressen. Begreppet territorialförsvar är helt på väg ut, till förmån för de mindre styrkor från varje land som ska kunna sändas till oroshärdar på kort tid. Ungefär som medeltidens feodala kavalleri.
EU är ett system som bygger på de deltagande folkens svaghet. EU:s långsiktiga överlevnadsstrategi går ut på att förstärka de kulturellt och rasligt nedbrytande fenomenen i medlemsländerna. Systemet är med andra ord en generalplan för diktatur och tyranni.
EU:s framtida politik kan redan studeras i EU-protektoratet Bosnien där ”den höge representanten” utsedd av EU har vida befogenheter att åsidosätta de olika etniska gruppernas
demokratiska rättigheter.
”Den höge representanten” Carlos Vestendorp har bland annat rätten att avskeda varje folkvald representant, om folkets val av företrädare inte sammanfaller med EU:s politiska
intressen.
EU är inte ett europeiskt projekt, utan ett globalistiskt projekt. När Sovjetunionen förpassades till den historiska skräphögen trodde många att friare tider var att vänta.
Problemet med frihet är att den inte kommer av sig själv, utan att den måste tillkämpas, ofta genom en mycket smärtsam historisk process. Europas folkslag är åtminstone för tillfället så
dekadenta att de inte har förmågan att varken försvara eller tillkämpa sig någon form av frihet. Under nuvarande förhållanden och med den förhärskande mentaliteten hos folket, kan friheten endast komma att inskränkas mer och mer för varje år.
Vad vi nu ser är ett nytt Sovjetunionen som reser sig där det gamla projektet misslyckades. Marxistiskt influerade kommissarier, nu i öppet samarbete med storfinansen, sitter i sina direktoriat och kommissioner och planerar en diktatur som på många sätt utgör ett allvarligare hot mot det sanna Europas överlevnad än vad Sovjetunionen någonsin gjorde.
(*) Intressant att nämna är att Kalergi själv inte var europé i ordets sanna bemärkelse. Han var en rasblandning mellan jude, österrikare, ungrare och japan. Han föddes i Tokyo där hans far var stationerad som diplomat.
Citatet ur boken Praktischer Idealismus (Wien 1925) i sin helhet:
”Framtidens människa kommer att vara av blandad ras. För Pan-Europa (Europeiska Unionen) vill jag se en europeisk-asiatisk-negroid blandras. Ledarskapet skall komma från judarna eftersom det vänliga ödet med judarna gett Europa en ny andligt och intellektuellt ädel ras.”
Rörelsen han grundade, Paneuroparörelsen, är fortfarande verksam inom EU (även i Sverige). Organisationen har länge letts av självaste Otto von Habsburg, arvtagare till den Habsburgska kejsardynastin och det fallna mångkulturella Österrikisk-ungerska riket.
Hoppa till huvudinnehåll
