Europas sak är vår – Lukovmarschen i Bulgarien

REPORTAGE. Den 17 februari deltog en delegation från Motståndsrörelsen som brukligt i den årliga Lukovmarschen i Bulgariens huvudstad Sofia. Även en stödmedlem i Motståndsrörelsen slöt upp på eget bevåg och redogör här för demonstrationen från sitt eget perspektiv.

Det var först två dagar i förväg jag gjorde mig påmind om den marsch i den bulgariska huvudstaden Sofia som anordnas varje år för att hedra general Hristo Lukov. Detta tack vare Nordfronts livesändning av en protestaktion inför marschen. Trots att jag känt till tillställningen i flera år hade jag själv aldrig närvarat på den: Bland annat hade jag av någon outgrundlig anledning antagit att den var reserverad för medlemmar i värdorganisationen BNS och på förhand inbjudna delegationer.

Emellertid tog nyfikenheten överhanden varför jag trots kort varsel mailade arrangörerna och frågade om inte jag, som förvisso är stödmedlem till Nordiska motståndsrörelsen, men inte någon officiell företrädare för den, skulle kunna närvara på marschen i år. Efter blott en dryg timme dök svaret upp – självfallet var jag välkommen att delta!

Rätt som det var satt jag samma kväll på en direktbuss från München till Sofia via Österrike, Ungern och Serbien. Under resans gång stötte jag ihop med en bulgarisk aktivist vid namn Zhivko, som bodde i Tyskland och som också skulle till marschen. Under en rastpaus pratade vi om hur vi européer må skilja oss etniskt och kulturellt, men likväl måste stå enade mot de krafter som hotar oss alla.

Det för oss nationella närmast rutinmässiga tjafset med uniformbärare började redan vid utresa från Serbien mot Bulgarien. Klockan var 16:45 då alla ombads kliva av bussen och visa sina pass (i mitt fall nationellt ID-kort) för en gränskontrollant i en lucka. Hon frågade om min destination och syftet med resan, och då jag dittills hade trott att serbisk polis sitt vanligtvis tjuriga lynne till trots var någorlunda vettigare än svensk dito sade jag som det var.

SE ÄVEN: Nordfront TV livesände från Lukovmarschen i Bulgarien

Följaktligen fick jag gå åt sidan medan övriga passagerare kontrollerades, varefter ett par officerare lade in anteckningar av något slag om mig i deras datorsystem. Så ombads jag hämta min ryggsäck från bussen och följa med in i kontrollbyggnaden, där min ryggsäck undersöktes av en ytterst oprofessionell och elak officer med efternamnet Stavric. Med nedlåtande ton och blick sade han ”we like gypsies, but not like neo-Nazis!’’ och ”Swedish are good people, but you, very bad!’

Då jag fotade Zhivkos bok som granskades på ett bord sade Stavric lågmält att han skulle döda mig (!), ryckte till sig min kamera och raderade bilden samt alla andra bilder jag tagit under resan, bland annat på en tallrik cevapcici med pommes frites. Då jag sade att han nu bar sig löjligt åt slog han sig om bröstet med ‘‘I am Serbian police!’’ och ”you’re neo-Nazi criminal!’’.

Så småningom kunde jag kliva på bussen och fick en kvart senare mitt ID tillbaks, varpå bussen körde till bulgariska sidan där alla fick kliva av igen. Då mitt ID skannades frågades jag på nytt vart jag skulle och svarade att officeren nog redan visste det, vilket syntes på honom på lång väg. Sedan fick jag vänta medan ett par officerare i en halvtimme tog anteckningar och kontrollerade ID-kortets äkthet med UV-ljus och förstoringsglas. Därefter gjorde en officer hjälplösa gester som tydde på att de avsett neka mig inresa, något de dock inte får göra då jag som svensk medborgare åtnjuter fri rörlighet i Bulgarien.

Till sist fick jag återvända till bussen och var därmed inne i Bulgarien; klockan hade nu slagit 19:00. Väl i Sofia begav jag mig till vandrarhemmet jag bokat och somnade omedelbart.
Nästa dag unnade jag mig en god lunch på en utmärkt husmanskostrestaurang jag ätit på ett par gånger. Därefter gick jag på stan en stund och kopplade av.

På en tunnelbaneperrong fick jag av en slump syn på Motståndsrörelsens delegation bestående av bland andra Pär Sjögren, Henrik Pihlström och Robert Eklund. Efter att ha hälsat på dem följde jag med dem en station för att bland annat försöka få reda på huruvida något ändrats inför marschen med tanke på regeringens försök att stoppa den. Oturligt nog tappade jag dock bort organisationskamraterna i en folktät korridor och återgick därmed till att spatsera på stan.
Sent på eftermiddagen åkte jag till den samlingsplats som uppgivits på arrangörernas hemsida i hopp om att det ännu var rätt plats, vilket det tack och lov var. Polis blockerade ingången till folksamlingen och tog ID på samtliga deltagare. De släppte dock in mig utan tjafs.

Polisen granskade ID-kort vid ingången till folksamlingen.

Efter att en bulgarisk nationalistisk låt spelats inleddes manifestationen med ett tal av en BNS-företrädare på bulgariska, följt av ett tal på tyska av den tyske nationalsocialisten Sven Skoda, som anslutit sig till marschen som del av en tysk delegation bestående av ett flertal nationella organisationer (däribland Die Rechte).

Skoda betonade att vi européer måste arbeta tillsammans för att säkra Europas och dess folks överlevnad. Att vägen mot framtidens Europa må vara oklar, men att tillställningar som Lukovmarschen med all säkerhet utgör en viktig milstolpe på denna väg. Vidare menade han att problemet må verka olösbart för stunden, men att vi enbart utgör den första cellen i en organism som håller på att bildas och som kommer att visa sin sanna skepnad inom kommande år.

Den tyske nationalsocialisten Sven Skoda inledde marschen med ett slagkraftigt tal (Foto tagit vid ett annat tillfälle).

Kort därpå var det tid för avmarsch. Tåget på drygt 1 000 personer gick bland annat förbi stadens konstgalleri samt Alexander Nevski-katedralen, där facklor och fyrverkerier tändes, en mäktig syn i kvällsmörkret.

Bland utländska deltagare återfanns, jämte oss och delegationen från Tyskland, nationella från Frankrike, Estland och Ungern samt åtminstone en amerikan och en britt. Europeisk enighet i sitt esse, vilket kombinerat med deltagarnas tydligt glödande passion för vår gemensamma kamp för Europas nationer och folk gav mig rysningar av välbehag i hela kroppen.

Några skriande babianer till motdemonstranter syntes dessutom inte till under marschens gång, ej heller gjorde polisen några försök att på idel rakt av löjliga grunder förklara krig mot oss medelst batonger eller pepparsprej. Istället flöt marschen på lugnt och fint och utan incidenter, ett scenario jag tveklöst skulle önska mig även då vi demonstrerar på hemmaplan.

Facklor och fyrverkerier tändes utanför Alexander Nevski-katedralen.

Till slut nådde vi slutpunkten för tåget, nämligen den plats där general Lukov brutalt mördades av andra världskrigets segrare framför sin 9-åriga dotter. Där hölls ytterligare två tal; först ut var vår egen Pär Sjögren. Han poängterade att Europa närmast har blivit oigenkännligt, att vi befinner oss i krig och att massinvasionen av rasfrämlingar till Europa är vår fiendes främsta vapen; detta basunerar samme fiende ut som ”demokrati” och ”alla människors lika värde”. Sjögren manade till gemensam kamp för Europas framtid.

Det andra talet hölls av en fransk aktivist vars namn jag dessvärre inte känner till. Han tog upp det vidriga mordet på general Lukov samt hur samhällsklimatet i Frankrike utvecklats sedan andra världskrigets slut. På grund av talarens grova brytning var det mycket jag bokstavligen inte förstod, men tydligt var att han insett vikten av att Europas folk går samman och gör gemensam sak.

Ett strålande tal hölls av Motståndsrörelsens Pär Sjögren.

Samt av en fransk nationalist.

De två talen avrundade demonstrationen varpå tåget upplöstes och alla begav sig hemåt. För oss, samt flera andra utländska deltagare, blev det kvällsmat på den restaurang där jag ätit lunch samma dag. Det pratades en massa oss sinsemellan om allt mellan himmel och jord, och som brukligt kvällstid på denna restaurang spelades det folkmusik av ett par lokala musiker.

Det är med ett synnerligen tillfredsställt sinnelag och gott mod jag begav mig hemåt nästa dag. I ett antal år har jag varit tydlig med att Europas folk måste bryta sig loss från maffiakarteller såsom EU och återfå var sin suveränitet och sina förutsättningar för att bevara sin särart i möjligaste mån (så även vi i den stundande nordiska republiken), men likväl bär på ett gemensamt ursprung både genetiskt och kulturellt. Då den vita, europida rasen som helhet befinner sig under hot från en bitter och hämndlysten fiende som vill den illa, då rör det således oss allihop i högsta grad varför något reellt alternativ till radikal kamp under enad front inte finns.

Vetskapen om att allt fler nationella européer kommer till denna insikt ingjuter en osläckbar låga av trygghet och hopp i min själ. För faktum är att en enad kraft av medvetna, rakryggade och nationellt sinnade européer som under en fana skoningslöst slår tillbaka mot vår fiende som ämnar utplåna den vita människan från jordens yta, detta är fiendens allra värsta mardröm.

Summa summarum: Europas sak är vår!

Hell Norden, hell Europa och hell seger!

/André Devecseri

Sprid artikeln på sociala medier!

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

2
Lämna en kommentar

Please Login to comment
2 Comment threads
0 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
2 Comment authors
ParAnders Jonsson Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Anders Jonsson
Medlem

Intressant läsning André.

Jag såg dig på live-sändningen från Nordfront TV.
Du är en riktig globetrotter.

Par
Medlem

Vilket bra resereportage 😃