KRÖNIKA. Händelser som skoldådet i Trollhättan och bränder på asylboenden utnyttjas rutinmässigt för att befästa en politisk agenda, menar Henrik Pihlström.
Många som läser denna artikel har redan genomskådat dubbelmoralen som genomsyrar de stora mediehusen och hur politiker tar varje chans att göra kampanj av händelser som rubriceras som ”hatbrott”.
Udden i kampanjerna riktas inte oväntat mot Sverigedemokraterna och en växande opinion som reagerar mot okontrollerad invandring. Personer med oönskade åsikter sammankopplas med händelserna och skuldbeläggs. Polariseringen i samhället ökar.
Avvecklingen av det homogena Sverige inleddes för omkring fyrtio år sedan. Inledningsvis gick det att måla upp bilden av ett utopiskt kärlekssamhälle där olika kulturer berikar varandra och bygger upp välfärden tillsammans.
Det var ett sorts exotiskt paradis där salsakurser på ABF-huset och kulinariska maträtter skulle göra vårt kalla tråkiga Sverige till en trevligare plats. Redan i inledningsskedet började problemen av olika slag. Det visade sig att många av invandrarna som förväntades bidra till ett bättre samhälle inte levde upp till de utopiska kriterierna.
Henrik Pihlström avvisar politikerelitens kampanjer ”mot rasism” som absurd propaganda.
Skeptikerna kunde ofta avvisas som fördomsfulla eller så förklarades problemen med misslyckad integration som kunde skyllas på samhället. Kriminella invandrarungdomar från Fittja och Rinkeby som tyckte om att misshandla ”svennar” i tunnelbanan kunde gestaltas som offer för social utsatthet.
Det var på något sätt någon annans fel och deras utanförskap var en annan komponent som förklarade deras hänsynslösa beteende. Lägg till ord som diskriminering och rasism så gick alla handlingar att ursäkta. Med lite mer kärlek och gratisresor till Västindien skulle man kunna råda bot på problemungdomarna enligt somliga socialvetare och privilegierade proffstyckare.
Det fanns ju förstås också invandrare som jobbade och inte bara levde på bidrag och många som också var ”snälla”. Därför fick vi inte ”dra alla över en kam”. Det ansågs fult att generalisera och koppla invandringen till problem eller till något som vi uppfattar negativt. Det var en god åsikt att se det positiva i idén om ett mångkulturellt samhälle och att ha en generös invandring.
För att kontrollera och manipulera befolkningen till att inte reagera mot påtvingad massinvandring producerade makthavarna propagandan som målades i svartvitt. Det fanns onda krafter (oliktänkare och svenskar) som ställdes mot goda (politiskt korrekta och invandrare).
Vid varje tillfälle som det förekom exempelvis slagsmål mellan svenskar och invandrare gick det att förutsäga hur media rapporterade om saken. Sanningen gick alltid att tumma på och bakgrunden till en konflikt kunde journalister förvränga för det goda ändamålets skull.
Om ett brott begicks av invandrare mot en svensk var det ett av många brott. Om det var tvärtom blev det rasism och skulle utnyttjas hänsynslöst. Media letade efter ”rasistdåd” att exploatera för sina syften och effekten var ofta slagkraftig.
Fanns det inget rasistdåd, så gick det att hitta på ett, eller att förvränga en incident. Om det visade sig att det i själva verket var invandrarna själva som skapade en brand på ett asylboende så blev det ändå tidningsrubrikerna och kampanjerna mot främlingsfientligheten som folk kom att minnas.
Ifrån sina trygga idyller på landsbygden och områden utan så kallad mångkultur fick svenskarna höra de officiella sanningarna. Den officiella verklighetsbilden blev något som många svalde med hull och hår. När man inte hade asylboenden runt knuten eller barn som kom hem från skolan och lärt sig uttryck som ”knulla din mamma”, var situationen en annan än den som vi har idag.
Varje kampanj ”mot rasism” och motsvarande som följt efter en uppmärksammad händelse har förlorat i effekt med tiden. Verkligheten har kommit folk närmare och en brand på ett asylboende gör knappast att man byter åsikt när man en gång genomskådat den politiskt korrekta dubbelmoralen.
Den hätska tonen och insinuanta anklagelser mot oliktänkare blir också absurd, som att anklaga Sverigedemokraterna för att ligga bakom bränder på asylboenden. Det går att hetsa upp en pöbel och att lura en del av befolkningen. Men att tro att kampanjen efter exempelvis skoldådet i Trollhättan skulle göra någon varaktig skada på en växande opinion är fel. Det är snarare tecken på en desperation som kan liknas vid ett slag i luften.
Hoppa till huvudinnehåll
