Medlöpare. Något bättre epitet för dagens så kallade folkvalda finns inte. Vissa av dessa kollaboratörer utmärker sig speciellt. En ”utstickare” i skaran av de gemena folkförrädarna är den moderate riksdagsledamoten Ulrika Karlsson. Hon är ett praktexempel på hur en samvetslös liberal agerar.

Det finns vissa representanter för den politiska korrektheten, vilka man kan tillåta sig att hysa litet mindre förakt för. För min egen del är Lennart Sacrédeus – trots hans avgrundsdjupa filosemitism – en sådan person. Miljöpartiets stridbare palestinavän Per Gahrton likaså. Självfallet utgör dock även dessa två välintegrerade delar i det demokratiska systemet. Men en individ som istället är bland de värsta av förrädarna i riksdagen, är Ulrika Karlsson.

I Heckschers spår

Banan till heltidsanställd politiker påbörjades i anrika Uppsala. Ordförande för studentkårens fullmäktige blev första pinnhålet på karriärstegen. Som de flesta andra barn av det röda 1970-talet följde Karlsson strömmen. Hon blev till skillnad från den föregående 68-generationen liberal. Studietiden under 1990-talets postsovjetiska yra, har satt sina tydliga spår. Lika verklighetsfrånvarande som hennes tro på Adam Smiths ”osynliga händer” var, är nu Karlssons tro på mångkulturens förträfflighet.

Inför valet 2002 utsågs juristen från Uppsala till landets ”mest liberala riksdagskandidat”. Efter det misslyckade försöket att nå riksdagen 2002 kom Karlsson in 2006. Hennes strävsamhet betalade sig till sist. Karlssons politiska intention gick icke att ta miste på. Profileringen på ulrikatillriksdagen.nu, domänplatsen för hennes personvalskampanj, talar för sig självt. På frågan om vad den framtida riksdagsledamoten skulle vilja göra ”redan imorgon”, ges där följande utsago av välregisserad korrekthet; ”skapa en human och rättssäker asylprocess, införa frihandel i hela världen, sänka skatten och överföra makt från politiker till människor, göra det enklare och billigare att starta och driva företag, samt enklare och billigare att anställa”.

I sanning har utfästelserna heller icke svikits. Under 2008 har hon lagt en mängd motioner. Bland annat finner vi henne kraftigt plädera för såväl utomeuropeisk arbetskraftsinvandring som en än mer ”humanare” flyktingpolitik. Självfallet har även moderaten hunnit med en motion i ämnet ”en könsliberal äktenskapsbalk”. Framlidne Heckscher måste vara mäkta stolt i sin ”geniza”!

Karlssons senaste tilltag…

I raden av Ulrika Karlssons idoga politiska skadeverkan, torde dock hennes senaste upptåg vara det värsta hittills. När omröstningen om förlängningen av den grundlagsvidriga ”tvångsmedelslagen” ägde rum häromledes, tillhörde hon en av dess främsta förespråkare.

Noteras kan, att hennes argumentation i frågan påvisar ett orwellskt nyspråk. Till tvångsmedelslagens försvar påstod hon nämligen att den inte handlar om någon generell övervakning. Den kan faktiskt, enligt Karlsson, enbart gagna de svenska medborgarnas rättsäkerhet då intentionen bakom lagen enbart har haft folkets bästa för ögonen. Tvångsmedelslagen är nämligen, alla tunga remissinstanser till trots, ett genialt unikum i svenskt rättstradition. Med sin spets enkom riktat mot ”riktigt grov brottslighet som påverkar svensk säkerhet och Sveriges demokratiska värden”.

På annat håll understryker hon vidare, som för att förekomma kritikerna, att ”lagen [inte är] en öppning för Säpo att massavlyssna och registrera människor”. Skönt att Ulrika Karlssons tilltro till statliga ingripanden är okuvlig.

I avsaknad av ryggrad

Säga vad man vill om Sveriges liberala politiker; jag trodde tidigare att de i vart fall till principen inte var öppna förespråkare för en utökad, statlig kontroll och övervakning. Dock ett överilat antagande! Och det är detta som är det osmakliga när det gäller liberala politiker som Ulrika Karlsson. Hennes ogenerade, flagranta hyckleri. Det är detta osminkade hyckleri som gör att jag faktiskt ser en viss gradskillnad mellan förrädarna i riksdagen.

Visst. Medlöpare och landsförrädare är epitet de alla är bevärdiga, oavsett partitillhörighet. Sacrédeus likaväl som Gahrton. Skillnaden är dock att dessa två åtminstone försöker följa någon form av ideologisk kompass. Gahrton tog sin hatt och gick när folkpartiets palestinahets blev för påtaglig. Sacrédeus håller benhårt på sin kristna övertygelse i bjärt harnesk mot kd:s alltmer sekulariserade partipiska.

Ulrika Karlsson däremot saknar denna ryggrad. Hon saknar viljan till såväl ideologisk som moralisk konsekvens. Men det är väl, när allt kommer omkring, just detta som gör att hon är en ”sann liberal”. Och, förresten, inte bara hon – utan alla moderata riksdagsledamöter av idag. Moderater förlagda vid Rosenbad är i skriande avsaknad av en ryggrad. Till framlidne Heckschers stora förtjänst.

• Publicerad:
  2008-11-11 00:00