Ett nytt liv varje dag

KRÖNIKA. Henrik Gustafsson skriver om dubbelhet och vikten av att acceptera sig själv efter att ha läst Dostojevskijs bok Dubbelgångaren.

Det är ett ganska vanligt fenomen inom litteratur och populärkultur med karaktärer som äger dubbla personligheter. Ett tidigt exempel är Fjodor Dostojevskijs roman Dubbelgångaren som gavs ut 1846. Idag anses boken ha legat före sin tid inom psykologin med beskrivningen av en person som utvecklar schizofreni. Huvudpersonen heter Goljadkin och en dag upptäcker han en ”falsk” version av sig själv som börjar ta över hans liv mer och mer. Dubbelgångaren uppträder först som Goljadkins gäst och broder. Han ställer sig in och håller med honom om allt för att sedan bli en alltmer förrädisk fiende.

Jag tänker ofta på vikten av att hålla ihop sig själv mentalt. Att vara vän med sig själv och älska sig själv tror jag är viktigt för en persons mentala hälsa. Den som tycker illa om sig själv kanske kan utveckla en ny personlighet som verkar vara mer älskvärd. Den andra, ”gamla” personen finns dock kvar och försvinner inte för det. Detta är något som verkar ha hänt huvudpersonen i Dostojevskijs novell.

Goljadkin börjar så småningom att hata sin dubbelgångare som egentligen är en del av han själv. Ifall detta kan ses som symboliskt borde man istället för att bekämpa sig själv försöka inse att alla har bra och dåliga sidor. Dessa sidor är bara delar som ingår i en komplex personlighet. Istället för att hata sina dåliga sidor kan man försöka se dem för vad de är. Man kan söka orsaken till varför de ibland uttrycker sig på olika sätt och man kan lära sig att kanalisera sina känslor på ett annat sätt. Därmed skulle det även gå att påverka hur de dåliga sidorna av personligheten tar sig uttryck.

I Dubbelgångaren framkommer ett tema som handlar om att många människor gömmer sig bakom en mask; ”..att det i våra dagar finns många människor som bär en mask för ansiktet och att det numera är svårt att känna igen människan bakom masken” (s.89). Kan det vara så att den som förställer sig själv under en längre tid faktiskt utvecklar en falsk personlighet? Att man hela tiden bär en ”mask” kan bero på att man vill passa in i sociala sammanhang. Människor vill vara populära och omtyckta och är ofta villiga att gå långt för att uppnå dessa mål.

Goljadkins betjänt lämnar honom till slut med förklaringen att: ”Jag vill vara hos goda människor… Goda människor lever ärligt, utan falskhet. Goda människor lever aldrig dubbelt och är inte två på en gång” (s.114). Vi har ofta svårt att förklara hur man är sig själv eller hur man finner sig själv, men ändå verkar det vara något som är av största vikt. Man är en distinkt person med särskilda drag och egenskaper. Omgivningen upptäcker ofta ifall man är sig själv eller försöker vara någon annan.

Vi brukar kunna känna av när en människa uppträder på ett sätt som är tillgjort. Det märks om någon skrattar trots att han eller hon inte tycker att skämtet är roligt och det märks när en människa ler trots att hon inte är glad. Leendet kommer inte inifrån utan är istället ”påklistrat”. Så frågan är då hur det påverkar en persons mentala hälsa och framtid om den förställer sig och låtsas vara något eller någon som den inte är? Jag tror att detta kan få katastrofala konsekvenser för en människa i längden. Sålunda går det också illa för Goljadkin.

Till slut vill inte heller droskkusken köra Goljadkin med förklaringen att: ”En hederlig människa skall leva öppet och ärligt och aldrig visa sig dubbel” (s.124). Jag vill häri understryka vikten av att vara ärlig mot sig själv och andra. Tänk om alla kunde vara det? Tänk om man inte behövde förställa sig själv för att passa in i samhället och tänk om alla blev accepterade trots sina olika personligheter och individuella egenskaper?

Idag undrar jag om man verkligen ser och uppskattar en persons essens. Bedöms man inte oftast i dagens samhälle efter en falsk måttstock i form av en konstgjord ”social status”? Denna grundar sig huvudsakligen på inkomst och karriär. Men vad spelar karriär och status för roll om du måste förställa dig själv och bära en mask för att passa in?

Till slut kommer den eviga strävan efter bekräftelse förmodligen bara att leda till psykisk ohälsa. Något som är utbrett och drabbar väldigt många idag. Den som förställer sig själv i stor mån dränerar också sin psykiska energi, eller viljestyrka, mycket snabbare än den som är äkta. Detta har man kunnat se hos till exempel människor i olika serviceyrken som hela tiden måste le och vara trevliga trots att de inte alls känner för det.

Alla har vi olika viljor inom oss själva som är i konflikt med varandra. Det kan handla om en del av ens person som vill planera och en annan del som hellre agerar efter impuls. Egentligen är det inte så konstigt då alla har en primitiv del av hjärnan som är instinktiv och en frontallob där medvetandet styr mer av vårt agerande. Vi kan lära oss av erfarenheter och undertrycka impulser om de tros leda till negativa konsekvenser. Men att kunna handla instinktivt är även mycket värdefullt i vissa situationer. Om du till exempel blir attackerad av fiender kan det sluta i katastrof om du funderar för länge över hur du skall agera.

Det är viktigt att inte vara för hård mot sig själv om man begår misstag för som människor är vi inte fullkomliga, fastän vi strävar efter det. Detta är väl också endast en ständig strävan och inte ett verkligt mål som man någon gång förväntas att uppnå? Friedrich Nietzsche menade att människan är en ”brygga”. Vi är hela tiden på väg någonstans, vi utvecklas. Det går att sätta upp små mål att försöka uppnå men när man kommit dit upptäcker man ständigt nya mål. Så något verkligt slutgiltigt mål existerar väl egentligen inte?

Det händer att man hör folk säga att ”man lever bara en gång”. Ofta är det i samband med att de ska göra något dumt som de försöker rättfärdiga med detta uttalande. Jag tänker mig snarare att det är som att man är en ny person varje gång man vaknar på morgonen. Vi lever inte bara en gång, utan varje dag. Man föds på nytt varje dag med nya möjligheter. Man är densamma, men har ändå möjligheten att förbättra sig själv varje dag, att utvecklas och ”förverkliga” sig själv. Varje dag har man chansen att börja på nytt.

Det här går även relatera till politik och en aktuell fråga som systemet med allmänna val. Detta är numera blott ett påfund av etablissemanget för att ge folket en illusion av medbestämmanderätt. Den verkliga kampen pågår varje dag mellan ljus och mörker, mellan liv och död. Det finns egentligen inget slut utan allting fortsätter oavsett om vi vill det eller inte och oavsett om vi deltar eller ej.

Källa:

Dostojevskij, Fjodor.  (2017). ”Dubbelgångaren”. Modernista.

 

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

4
Lämna en kommentar

Please Login to comment
3 Comment threads
1 Thread replies
0 Followers
 
Most reacted comment
Hottest comment thread
4 Comment authors
Henrik GustafssonAndreasCaesar-AureliusChristian Hamilton Recent comment authors
  Subscribe  
Senaste Äldst Mest röstad
Meddela om
Christian Hamilton
Medlem

Tack för en mycket mycket tänkvärd och bra skriven artikel. Att kunna rannsaka sig själv emellanåt och försöka rensa ut det dåliga som vi alla dras med, mer eller mindre, utvecklar oss till nya bättre nivåer.

Caesar-Aurelius
Medlem

Jag tänker mig snarare att det är som att man är en ny person varje gång man vaknar på morgonen. Vi lever inte bara en gång, utan varje dag. Man föds på nytt varje dag med nya möjligheter. Man är densamma, men har ändå möjligheten att förbättra sig själv varje dag, att utvecklas och ”förverkliga” sig själv. Varje dag har man chansen att börja på nytt.

Tänkvärt och sant! Det är bara att kasta av sig gårdagens bojor och börja om på nytt.

Andreas
Medlem

Bra skrivet med mycket intressanta betraktelser, jag vill rekommendera detta podavsnitt som behandlar liknande tankar: https://www.spreaker.com/episode/15804952