* Bakgrund: Det är september 1944, de allierade har brutit igenom den s.k. Siegfriedlinjen och trängt in i Tyskland söder om Aachen. De i antal och material underlägsna tyska styrkorna försvarar sig dock fanatiskt och bjuder ett förvånansvärt segt och professionellt motstånd…

…Ett av de förband som i all hast sänds dit för att försöka täppa till gapet i fronten är 12:e folkgrenadjärdivisionen, en nyuppsatt division, efter att dess föregångare 12 infanteridivisionen blivit utraderad under extrema stridshandlingar på östfronten. Friskförklarade sårade och återvändande permittenter från 12:e infanteridivisionen utgjorde veteranstommen i den nybildade folkgrenadjärdivisionen. ”Folkgrenadjär” betecknade en ny typ av reformerad infanteridivision med reducerat manskap i fråga om antal (ca 14 800 man), men med högre eldkraft än sina föregångare. 12 VGD har ännu inte hunnit utbilda klart sina nyinkallade soldater, men är dock fullt utrustad med ny, modern militär materiel.*

Detta är Sergeant Hans Martens vittnesmål från några dagars strider i trakterna kring den lilla orten Diepenlinchen.

Efter en tågresa genom Tyskland debarkerade vi tidigt den 17 september 1944 i Jülich och marscherade därifrån till Eschweiler. Lyckligtvis förblev det amerikanska flygvapnet osynligt. Vi tog upp positioner i Eschweilers östra utkanter, i närheten av en depå som var väl skyddad mot luftangrepp av träd och buskage. Kompaniet var fulltaligt och alla officersposter var fyllda. Vi var organiserade som följer: Kapten Gust var kompanichef, chef för första pluton (granatkastare) var löjtnant Wolf, andra pluton, sergeant Gockel, tredje pluton (lätt artilleri), stabssergeant Hans Martens – det vill säga jag. Chef för fjärde pluton var löjtnant Metscher och sergeant Kienitz var trosschef.

Allt vi visste om fienden var att denne redan hade intagit det mesta av Västvallen i vårt område och att ett angrepp mot Eschweiler, via Werth och Hastenrath troligtvis skulle ske dagen därpå; den 18 september. Jag, och hela min pluton, blev avdelade till 89:e infanteriregementet under kapten Grönbold som var chef för regementets första bataljon.

På morgonen den 18 september förflyttades min pluton till förberedda eldställningar i sluttningarna söder om Werth. Första bataljonen hade order att återerövra byn Diepenlinchen och att sedan attackera vidare i sydvästlig riktning. Jag skulle följa med första bataljonen för att leda in våra plutoners granatkastar- och artillerield via radio.

På grund av tät dimma blev angreppet försenat och när vädret hade klarnat var vi tvungna att vänta på artilleriunderstöd. Plötsligt utbröt skottlossning till vänster om vår stridsledningsplats bland sluttningarna. En amerikansk spaningspatrull hade infiltrerat våra positioner under skydd av dimman. Det amerikanska artilleriet började trevande skjuta in sig mot våra positioner med hjälp av fosforgranater. Vi var förbjudna att besvara elden och radiotystnad var beordrad. Det lätta artilleriet fick sedan order om att öppna eld mot Diepenlinchen. Artilleriet skulle skjuta en kort eldstöt som sedan skulle utnyttjas av I 89 som skulle ta byn genom stormning.

Vi arbetade oss framåt dolt så långt fram det var möjligt. Men vi var ändå tvungna att ta oss över 600-700 meter öppen terräng. När de första granaterna kom tjutande över våra huvuden gavs signal för anfall. Det fungerade väl och den öppna terrängen passerades lätt. Jag tror att det inte avfyrades ett enda skott från den andra sidan. Under anfallet fick jag order från första kompaniets chef att etablera en observatörspost strax innan Diepenlinchen för att skydda första bataljonens vidöppna högra flank från en liten skog. I skogen fanns fienden, styrka okänd, men de hade troligtvis stridsvagnar.

Så småningom hade amerikanerna återhämtat sig från den första chocken och tunga kulsprutor började skjuta från skogen. Under tiden hade första bataljonen nått fram och stormat Diepenlinchen. Vårt artilleri flyttade nu elden framåt till terrängen söder om byn. Det tredje kompaniet under löjtnant Rix sändes fram med order att attackera från Diepenlinchen och försöka etablera kontakt med grannarna till höger. Till en början gick det bra men det ledde inte till framgång då kontakt inte kunde etableras med angränsande förband. Amerikanerna, vilka nu till fullo hade återhämtat sig från chocken sände fram allt fler Shermanstridsvagnar. Första granatkastarplutonen sköt mot mål i kanten av den lilla skogen väster om Diepenlinchen.

På eftermiddagen försökte amerikanerna genomföra två motanfall med stridsvagnar och motoriserat infanteri. Stridsvagnarna kom ut ur skogen till höger om oss och kom ut på öppna fältet. Som tur var fanns där inga av våra enheter. Lyckligtvis fungerade radiosambandet väl. Jag dirigerade granatkastareld mot stridsvagnarna så att infanteriet tvingades lämna sina fordon. Jag ansträngde mig för att träffa infanteriet istället för stridsvagnarna, trots detta lyckades vi få in direktträffar på två stridsvagnar. Granatkastarna sköt salva efter salva så fort det överhuvudtaget gick. Vårt artilleri träffade också sina mål. Men amerikanerna lyckades lokalisera vår radio. Deras artillerield träffade nu vår position så exakt att radiomanskapet inte längre kunde röra sig ur fläcken. Strax innan skymningen inträffade så olyckan, batteriackumulatorn hade tömts. Amerikanerna slutade beskjuta vår position strax efter skymningen. Jag beordrade min ordonnans och en annan soldat att byta ut ackumulatorn och hämta två nya för morgondagen – om det var möjligt.

På kvällen anlände en korpral från tredje kompaniet med en skyttegrupp. De utgjorde den förstärkning jag hade begärt på morgonen eftersom jag inte kunde leda granatkastarplutonens eldgivning och samtidigt leda en försvarsstrid med automatkarbiner och gevär vid sidan om. Det var väldigt dristigt att säkra flanken för en framryckande bataljon med endast eldkraften hos en granatkastarpluton. Vi hade tur som lyckades med det.

Otåligt väntade jag på att mina två män skulle komma tillbaka och på ankomsten av rationer, men ingen dök upp före gryningen. Vi fick senare veta att det inte fanns några ackumulatorer kvar på grund av alla plutoners intensiva radiotrafik och att vår ackumulator var tvungen att transporteras ända tillbaka till regementets batteriladdare. Den soldat som skulle komma med våra rationer hade blivit sårad bara 100 meter bort och blivit bortburen av soldater från tredje kompaniet. Via bakvägar fick jag följande meddelande: ”Vänta, ackumulator på väg från regementet, kommer att föras fram omedelbart efter ankomst.”

Natten var även otrevlig eftersom vi var tvungna att stå ut med artillerield från båda sidor. Vi kunde förstå varför vi blev beskjutna av amerikanerna, men varför sköt en av våra 15 cm granatkastare på oss med störningseld? Var tionde minut exploderade en sådan granat i närheten av oss. En avskyvärd situation!

Den andra dagen utanför Diepenlinchen närmade sig. Vi hade fortfarande ingen ackumulator och därför inget radiosamband. Amerikanerna genomförde ett motanfall och drev ut första bataljonen, som hade intagit byn dagen innan, och drev dem, efter hårda strider, tillbaka till deras utgångsställningar. Under tiden hade helvetet brutit lös i vår position och vi hade därför inte ens märkt att första bataljonen hade retirerat och därmed lämnat oss kvar ensamma. En amerikansk stridsvagn med uppsuttet infanteri hade avancerat upp till vår position, det var till och med en tung kulspruta monterad på dess torn. Elden träffade oss från 75 meters avstånd och detta var nästan mer än vad vi klarade av. Det amerikanska infanteriet hoppade av från stridsvagnen och spred ut sig på det öppna fältet. När allt kommer omkring var det en massa ammunition som slösades bort mot oss, som tur var endast med begränsad framgång. Vi låg i skyttegropar. Dessa var ungefär 50 cm djupa på grund av att marken bestod av stenar. Fyrverkeriet fortsatte ända fram till dess en motattack startade på eftermiddagen. Amerikanerna sköt rökgranater och retirerade.

Vi hade endast en dödad så långt, en gruppchef från tredje kompaniet hade stupat efter att ha träffats av en kula från en tung kulspruta. Vi ville angripa stridsvagnen med ett pansarskott som tredje kompaniet hade med sig (Delar av tredje kompaniet hade nått fram till Martens under motattacken). Ingen annan verkade ha lust att göra det, så jag tog pansarskottet och sökte efter en lämplig avfyrningsposition. Innan jag kunde finna en lämplig position hörde jag kamraterna ropa att jag skulle kontrollera pansarskottet. Och de hade rätt, drivladdningen saknades! Jag fick ge upp mitt försök.

Första bataljonen nådde fram till oss igen och de ropade till oss att byn skulle återerövras. Vi andades ut. Vi kände oss väldigt lättade över att vi hade etablerat samband med våra egna trupper igen. Men det var en kortlivad lättnad. Jag manade alla att hålla ut och sade till dem att även denna dag skulle ta slut någon gång. Jag kunde dock inte gissa hur lång denna dag skulle bli. Plötsligt förändrades situationen, det var amerikanernas tur igen. Splitter- och fosforgranater regnade ner över oss. Första bataljonen retirerade och vi lämnades kvar avskurna igen. Vi kunde inte ens retirera eftersom vår gamle vän närmade sig. Den rullade mot oss och sköt från alla eldrör. Att springa, eller att retirera som det kallas, var inte längre möjligt, särskilt som vi befann oss i en sådan position att vi skulle vara tvungna att springa över öppen terräng som inte gav oss något skydd. För oss betydde detta: behåll lugnet, vänta och kryp in i hjälmarna. Och hur vi fick krypa!

Den här gången kom ”bröderna” verkligen nära, så nära att vi kunde höra dem öppna luckan och ljudet från de tomma granathylsorna när de föll ut. Amerikanerna fortsatte med sin gamla taktik, att försöka jämna ut marken med sina kanoner. Det var inte förvånande att ropet ”Jag är sårad!” hördes två gånger strax efter varandra. När jag hörde mig för fick jag veta att det endast var köttsår, som tur var. En skytt från tredje kompaniet och korpral Kaismann hade blivit träffade. En del av oss blev nervösa under den häftiga beskjutningen. Endast när jag röt till dem lugnade de ner sig. Förvånande nog förblev de sårade lugna där de låg i sina gropar utan att få någon vård.

Tiden stod stilla. Jag hade lovat dem alla att jag skulle leda dem tillbaka under natten, även de sårade. Sedan förlorade en av dem sitt lugn, han for upp och deserterade. Det var samma kille som hade talat om vita näsdukar och andra konstiga saker hela dagen. Alla de andra visade upp en oklanderlig attityd, de bet ihop och höll ut. Det var verkligen en prestation, särskilt av det väldigt unga ersättningsmanskapet.

Man kunde följa stridsvagnens rörelser eftersom den sköt spårljusammunition. Våra gropar blev allt grundare och vi kunde räkna ut det ögonblick då våra ben skulle krossas. Alla hål var nu bara några centimeter djupa. Som tur var närmade sig skymningen och de svordomar som kom flygande ut ur groparna slutade med orden: ”20 minuter till, 10 minuter till, sedan kan vi ta oss härifrån!” Vår livsvilja kom tillbaka. Amerikanerna skrek någonting och samlades bakom sin stridsvagn. Dessa modiga krigare vågade inte ens komma närmare. Vår desertör hade hållit käften eftersom han uppenbarligen inte hade sagt till dem att vi saknade pansarvärnsvapen, annars hade nog saker och ting blivit betydligt värre. Efter några sista salvor backade stridsvagnen undan och försvann. Vi pustade ut och sträckte på benen.

Först nu kunde vi hjälpa våra sårade. Vi låg fortfarande illa till eftersom vi endast kunde nå våra egna linjer genom att ta oss igenom den amerikanska frontlinjen! Och vi skulle vara tvungna att ta med oss all vår utrustning, den döde korpralen och våra två sårade soldater. Vi kände dock till terrängen bakom oss ganska väl. Vi studerade den amerikanska störningselden, vilken var fullständigt schematisk. Några få granater till höger, sen några få granater mot depån bakom oss. Vi intalade oss själva att fienden inte kunde vara där han sköt och att det var där vi skulle ta oss igenom. Det bästa stället verkade vara fabriken bredvid depåområdet.

Efter att vi hade fördelat allt jämt som skulle bäras med, gav vi oss av. Jag gick längst fram med den sårade korpral Kaismann på min rygg. Allt gick bra, inte ett skott avfyrades. Efter ytterligare ett par hundra meter anropades vi av en vaktpost från 48:e grenadjärregementet. Vi hade klarat oss och nu tog vi våra sårade till förbandsplatsen i Werth.

På väg dit stötte jag på kapten Gust som hade tagit befälet över första bataljonen efter att kapten Grönbold sårats. Han var väldigt förvånad över att träffa på mig levande och han kunde knappt tro varifrån vi nyss hade kommit. Jag fick följa med honom till stridsledningsplatsen och ge honom mer detaljer. En liten stund senare fick jag nya order.

Jag var tvungen att smyga mig hela vägen tillbaka, in bakom amerikanernas linjer. Kvar i Diepenlinchen, som nu hölls av amerikanerna, låg ungefär 30 sårade, inklusive kapten Grönbold, och gömde sig i en tunnel. Stormpionjärplutonen, alla beväpnade med automatkarbiner, och bårbärare följde med mig. Det var ett trevligt gäng. Saker och ting gick som smort, vägen in, ilastandet av de sårade och vägen ut. Vi kom tillbaka till Werth runt fyra på morgonen.

Löjtnant Metscher hade sänt en ordonnans på motorcykel för att hämta upp mig och köra mig till stridsledningsplatsen. Här fick jag lära mig mer om vad som hade hänt med kompaniet i allmänhet och med min pluton i synnerhet. Som tur var hade plutonen inte lidit några förluster och hade dragit sig tillbaka på order från kompaniet. Plutonens position var nu strax söder om järnvägsspåret Eschweiler-Hastenrath. De andra plutonerna hade inte haft samma tur, löjtnant Wolf från första plutonen hade stupat och andra plutonen hade träffats av artillerield mitt i sina ställningar och en stabskorpral hade dödats och andra hade sårats.

Den natten fick jag även befälet över fjärde plutonen och flyttade in i en tom observationspost på morgonen.


  • Publicerad:
    2006-12-18 00:00