Erik Gjems-Onstad har avlidit

Den 18 november avled Erik Gjems-Onstad. Erik Gjems-Onstad föddes 22 februari 1922 i Oslo. Han är mest känd för att ha varit motståndsman under andra världskriget och blev högt dekorerad för sina insatser i kampen mot den tyska ockupationen 1940-45. Efter kriget kom han efterhand att omvärdera sin syn på händelseutvecklingen i Norge – och sin egen insats – i takt med att massinvandringens negativa effekter.
Erik Gjems-Onstad ansåg att massinvandringen utgör ett mycket större hot än den tyska ockupationen och vigde sitt liv åt att försöka stoppa den.
I och med Gjems-Onstads död publicerar vi här en intervju vi gjorde med honom redan 2003 för Nationellt motstånds pappersupplaga.

”I en tid av lögn är det en revolutionär handling att tala sanning”. Det är precis vad en av Norges högst dekorerade motståndsmän från andra världskriget har gjort genom åren. Efter andra världskriget har han fortsatt motståndskampen, nu mot en än mer ödesmättad främlingsockupation som hotar de nordiska folkens själva existens.

Erik Gjems-Onstad föddes den 22 februari, 1922. Han är numera pensionerad advokat. Genom livet har han gjort sig gällande på många områden och ofta befunnit sig i rampljuset, bland annat inom försvaret, inom politiken och inom idrotten. När vi träffade den nu 81 år gamle kämpen gav han ett mycket redigt och vitalt intryck. Erik Gjems-Onstad verkar ha ett överskott av energi kvar trots sin ålder.

När vi frågade honom om varför han gick med i Norska motståndsrörelsen under kriget, berättar han:

”Allt som hette krig var helt främmande för oss, men då Sovjet angrep Finland den 30 november 1939 då vaknade vi, och då lärde vi oss vad främlingsrädsla var. Vi förstod att vi måste försvara vårt land. Vi började med övernattningar ute i naturen i kyla och snö för att förbereda oss på vad som än komma skulle. I krig är det bara en sak som är säker, att ingen vet vad som kommer att hända.”

Då 9 april kom och den tyska ockupationen var ett faktum, försökte han att gå med i den norska armén, men nekades på grund av sin låga ålder.
Den 10 april satt han och 15-20 andra studenter och lyssnade på radio, när statsminister Nygaardsvold höll sitt tal till det norska folket. Han uppmanade inte till kamp mot ockupationsmakten men han gav heller inte uttryck för att en sådan kamp inte var önskvärd.
1940 startade Erik Gjems-Onstad illegal motståndskamp på eget initiativ.

”Vi startade i all blygsamhet med att organisera grupper och påbörja fysisk träning.” Berättar han.

Han tog sig över till Sverige där han blev arresterad och internerad en tid. När han släpptes kom han i kontakt med brittiska myndigheter i Sverige som tog honom med till England hösten 1941 för utbildning i motståndsarbete.

”Jag utbildades till radiotelegrafist i kompani Linge i England. En uppgift jag inte var helt nöjd med i början, men det visade sig vara ett mycket spännande jobb.”

Psykologisk krigföring

1943 tillfrågades han av den brittiska legationen i Stockholm om han ville bedriva psykologisk krigföring mot de tyska trupperna i Norge.

”Då visste jag knappt vad psykologisk krigföring var för något.” Säger han. Uppdraget var att öka antalet deserteringar, att skapa upprorskänslor och sänka stridsmoralen bland de tyska soldaterna.
”Att påverka människors sinnen är viktigare än allt annat. Det avgörande är inte vad som är sant och rätt, utan vad vi tror är sant och rätt.”

De norska motståndsmännen använde många tekniker för att åstadkomma det de föresatt sig. Gjems-Onstad och hans mannar grundade till och med ett illegalt parti ”Tyska frihetspartiet” som gav ut sin egen tidning riktad till soldaterna. Man producerade falska orderdokument, och utfärdade falska resehandlingar med beskrivningar av flyktvägar för desertörer. Man producerade även brochyrer som beskrev hur de tyska soldaterna bäst kunde simulera sjukdomar för att slippa tjänstgöring. Man spred påhittade eller överdrivna rykten för att sänka stridsmoralen.

”Vi lyckades i alla fall med att skapa oro bland de tyska soldaterna och vid några tillfällen även så split bland dem. Varje gång vanliga armésoldater hamnade i bråk med SS-soldater gladde vi oss.”

Den gamle motståndsmannen menar att psykologisk krigföring bedrivs av statsmakten och medierna idag. Men inte för att värna det norska folket, utan tvärtom för att rättfärdiga främlingsinvasionen och det främmande väldet över ett en gång i tiden fritt land.

”Idag betalas propagandafolk för att bekämpa främlingsrädsla. Men det är en rädsla vi bör ha, eftersom det alltid kommer att existera en kamp om territorium. Nu håller vi på att förlora vårt eget territorium. Norge är återigen under ockupation, inte av stridsvagnar men väl av barnvagnar.” Säger han.

”Psykologisk krigföring går ut på att vinna över människors sinnen och framställa det hela på ett sätt så att det blir accepterat.”

Ofta får man höra att motståndsmännen i Norge kämpade mot nazismen av ideologiska orsaker. Men för Gjems-Onstad var det inte så. När vi frågade honom om detta gjorde han det mycket klart:

”Vi slogs inte mot nazismen som många hävdar, utan mot främmande trupper.”

1944 bedrev Gjems-Onstad motståndskamp i Trondheim. På kort tid hade han byggt upp en organisation som efterhand räknade 140 medlemmar. Det var därifrån han opererade under resten av kriget. Han kom att bli en av Norges högst dekorerade motståndsmän. Han erhöll bland annat Norges högsta medalj, Krigskorset med svärd och även bland annat St. Olavsmedaljen med ekgren, Deltagarmedaljen och Haakon VII 70-årsmedalj.

”Gå och se om kriget är slut, Erik!”

Den 8 maj, dagen innan Norge officiellt var ett fritt land igen, tar sig två man på skidor med uppmärksam blick och i raskt tempo fram mot Altevatn i inre Troms fylke. De utgör förpatrullen till elitgruppen från en hemlig s.k. Sepalsbas på den svenska sidan om gränsen. Bakom täcknamnen ”Hammer” och ”Nikolai Staale” döljer sig Hjems-Onstad och Jan Gaare. Ett par kilometer bakom dem kommer de andra motståndskämparna. Männen från Milorg, vilket var namnet på den militära delen av motståndsrörelsen, är på väg med två ton vapen som skall levereras till hemmafrontens styrkor i distriktet. Förpatrullen vaktar mot tyska trupper. Det är officiellt vapenstillestånd. Men nordmännen vet ännu inte om meddelandet om kapitulation har nått fram till de tyska trupperna så långt ute i ödemarken. Därför tar de inga risker, de kan fortfarande bli beskjutna om de skulle möta tyska soldater.

Strax väster om Altervatn får de två männen syn på en tysk position i en hytta. Där stannar de och håller ett öga på tyskarna tills dess kapten Kyllingmark och resten av männen hinner i kapp dem. Hyttan ligger på en kilometers avstånd och Hjems-Onstad och Gaare observerar att den tyska styrkan består av minst åtta till tio soldater. Men de vet inte om dessa vill lägga ner vapnen eller fortsätta att kämpa. Det finns endast ett sätt att ta reda på detta.

Kapten Kyllingmark, som senare i livet skulle göra karriär inom Arbeiderpartiet och bli minister, vänder sig mot Gjems-Onstad, pekar mot hytten och säger: ”Gå och se om kriget är slut, Erik!”
Gjems-Onstad som nu är van att ta order gör det utan att protestera. Han beger sig upp mot hyttan beväpnad med en amerikansk M1-karbin, pistol och handgranater. Några minuter senare är han framme och markerar på femtio meters håll att han har sett tyskarna. Han är medveten om att ett osäkert uppträdande kan bli farligt för honom. Därför skidar han rakt fram till hyttan och tar av sig skidorna, går rätt in i huset och fram till tyskarnas fälttelefon och ber om en civil linje. Han lyckas få länsmannen i Bardufoss på tråden som får besked om att möta gruppen med transport.

”Kyllingmark var nog mer förutseende med sin order än de flesta” berättar Onstad med ett leende. ”Troligtvis hade han redan 1945 en föraning om vilken bråkmakare jag skulle bli på politikens område, och försökte bli kvitt med mig redan då.”

Ett aktivt liv

Erik Gjems-Onstad har alltid varit en mycket aktiv man. I tretton år var han kapten i hemvärnet och därefter placerades han i krigsreserven som krigsadvokat med överstes grad. Inom idrotten har han varit både utövare och arbetat inom administrationen. Han blev norsk juniormästare i cykling redan 1939, sen kom kriget i vägen. Senare arbetade han som ordförande i Norges cykelförbund i sex år och var även ordförande i Norges gångförbund i lika många år. Han ledde det norska cykellaget i olympiaden 1960 och under 1972 års olympiad ledde han laget i gång. Han var dessutom medlem i Norges olympiska kommitté i tretton år och han var initiativtagaren till det årliga cykelloppet ”Det Store Styrkeprovet Trondheim – Oslo”.

Inom politiken var Erik Gjems-Onstad en av grundarna och från början vice partiledare i Anders Langes Framstegsparti. Han satt i stortinget åren 1973-77. Han har också varit en av Norges mest aktiva invandringsmotståndare under senare år. Han har bland annat varit förstekandidat för partiet Stoppa invandringen i Akershus och varit aktiv i Folkrörelsen mot invandring. Han har även gett ut sin egen tidning med namnet ”Nytt og Kommentarer” och gett författat ett antal böcker med titlar som ”Myrdalsakene”, ”Psykologisk krigföring i Norge”, ”Lark Milorg i Tröndelag”, ”Krigskorset og St. Olavsmedaljen med ekegren” m fl. Hans senaste bok är en lärobok för det norska försvaret.

Fosterlandskärleken, hans drivkraft

Erik Gjems-Onstad har deltagit aktivt i offentliga debatter om invandring där han ständigt varnat för den farliga invasionen av främmande folkslag och raser och mot uppblandningen av det norska folket.

”Dagens invandring från den tredje världen är en invasion som är långt farligare för vårt lands framtid än den tyska ockupationen 1940. Det är på tiden att man får upp ögonen för vad som egentligen pågår. Våra myndigheter, politiker och media mörklägger situationen genom att hävda att vi behöver ta emot flyktingar. Invandringen är organiserad och vi släpper in så stora mängder att Norge inom kort kommer att ödeläggas som nation. När folk från olika kulturer bor i samma land, då är det inte längre en nation. En nation är ett land bestående av människor av samma ras. Nordmän har alltid varit vita.”

På frågan om hur han ser på framtiden blir den nu 81 år gamle motståndskämpen mörk i blicken och sjunker ihop en aning.

”Det ser inte ljust ut, det har gått alldeles för långt och om inget sker snart kommer det vara för sent.”

Som ung man upplevde Gjems-Onstad att Norge erövrades av främmande makt, han upplevde att landet blev befriat och att vi återigen de sista 30 åren har blivit utsatta för en invasion som om den inte stoppas snart kommer att betyda slutet för den norska folkstammen.

Han har skapat mycket tumult och har ofta hamnat i medias rampljus på grund av sin politiskt inkorrekta syn på invandringen. 1989 var han t ex inbjuden av studentförbundet för att delta i en debatt om invandring. Men han blev hindrad av en pöbel som spärrade vägen för honom. Detta resulterade i ett av Oslos största gatuslag mellan kommunister och Oslopolisen.

Han har alltid varit nationalist och patriot och har alltid kämpat för Norge. Idag har de krafter som gör allt för att förstöra den norska nationen förmått folk att likställa begreppen nationalist och patriot med någonting negativt.

”Vi är en nation inom den vita rasen, och vi blir invaderade av främlingar. Det gör mig ont att se hur främlingarna tar över.”

Men en sak de aldrig kan ta från den 81 år gamle kämpen är fosterlandskärleken.

”Det är nationalkänslan och fosterlandskärleken som alltid har varit min drivkraft.”

flattr this!

  • Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

  • Olof Mattisson skriver:

    Medlemmar av Lindholmsrörelsen kämpade faktiskt på norsk sida mot tyskarnas ockupation.

    VA:F [1.9.22_1171]
    Betyg: 0 (av 0 röster)

  • Kommentera

    E-postadressen publiceras inte.

*