Dagens datum 18 maj: Den 18 maj 1160 mördades kung Erik Jedvardsson efter ett kyrkobesök. Efter hans död växte en helgonkult fram kring hans person som lett till att han idag anses vara Sveriges nationalhelgon.

Den 18 maj är Eriksdagen. Anledningen är att denna dag år 1160 mördades kung Erik Jedvardsson i det som är dagens Uppsala.

Men vi tar det från början. Sverige är på 1100-talet ett valkungadöme. Kungarna väljs men det är inte alltid som valen sker problemfritt och ibland händer det att flera personer samtidigt antar kungatiteln.

Det tidiga 1100-talet är också en tid från vilken få källor som brev och dokument är bevarade. Kung Sverker, vanligen kallad den äldre i historieböckerna, hade tagit makten i delar av Sverige redan 1130 och erkändes som kung i såväl Svea- som Götaland omkring 1134.

Sverker var måhända inte den starkaste regenten, men han lyckades behålla makten tills han mördades på juldagen år 1156. Troligen lät Sverkers son Karl utropa sig till kung vid faderns död, men han kontrollerade främst Östergötland, den del av Sverige där ätten som kallas den sverkerska härstammade ifrån.

I Uppland och kanske rentav i delar av Västergötland tog en man vid namn Erik kungatiteln. Tidigare hade han varit jarl i Svealand. Erik var son till stormannen Jedvard, som en del misstänker hade engelsk härkomst på grund av det ovanliga namnet – jämför med dagen Edward.

Troligen kom Erik Jedvardsson från Västergötland och var släkt med tidigare kungar. Hans maka Kristina var från Danmark och släkt med danska kungligheter. Men genom sin mor var hon släkt med kung Inge den äldre som avled 1110.

Erik tog makten i delar av Sverige. Ifall han gjorde det i något slags samförstånd med Sverkers son Karl ej inte vet man inte.

Mycket är osäkert om paret Erik och Kristina. Det finns dock en trovärdig berättelse om att Kristna låg i konflikt med Varnhems kloster, vilket grundade sig i en arvstvist. Munkarna flyttade till Danmark under några år och anlade Vitskøl kloster, vilket tyder på att det var en något hetsig dispyt.

Erik lär enligt sägnen ha lett ett korståg till Finland. Detta ska ha skett tidigast 1150, innan Erik var kung, eller senast år 1157. Med på korståget var biskop Henrik, som senare dödades av en finsk hedning men ändå ses som Finlands skyddshelgon med tanke på sitt kristna martyrskap.

Erik den helige och den helige biskop Henrik på korståg i Finland enligt medeltida målning.

Biskop Henrik lyder martyrdöding för handen av en finsk hedning. Trots detta kom han att bli Finlands nationalhelgon. Målning av Albert Edelfelt.

Anstiftaren av mordet på kung Sverker var Magnus Henriksson. Magnus var på fädernet dansk men hans mor hade tillhört den stenkilska ätten, den ätt som styrde Sverige innan Sverker tog över. Mordet på Sverker var ett försök att återta makten över riket. Magnus återkom till Sverige och hade med sig en här. Man vet inte exakt hur stor hären var, men den var tillräckligt stor för att han skulle våga gå till anfall.

Kung Erik befanns sig i det som då hette Östra Aros, alltså dagens Uppsala, och var i Trefaldighetskyrkan. Bud kom att Magnus och hans män var i antågande. Erik valde dock att stanna i kyrkan för att höra mässan till sitt slut innan han gick ut. Då var fienden redan där och strid utbröt. Enligt legenden halshöggs Erik. Moderna studier av hans kvarlevor visar faktiskt också att han dödats på detta vis. Erik var då cirka 40 år gammal och 171 cm lång. Han hade bott länge i Västergötland men de sista åren främst i Uppland.

Kung Erik lider martyrdöden utanför Heliga Trefaldighetskyrkan i Östra Aros enligt medeltida målning.

Helgonlegenden säger att en källa sprang fram där Erik dog. Fyrisån flyter förbi där Erik miste livet så vatten finns det i närheten. Vidare ska en blind man fått blod av Erik på sina fingrar och när han strök fingrarna över sina ögon återfick han synen. Erik begravdes i det som idag är Gamla Uppsala domkyrka.

Kung Eriks eftermäle
Magnus Henriksson var nu kung ett år eller så, innan Sverkers son Karl samlade en här och mötte Magnus trupper vid Örebro. Magnus stupade och Karl tog makten över hela riket, som han styrde fram till 1167. Då beslutade Eriks son Knut sig för att ta makten, vilket också lyckades. Knut Eriksson slog ner uppror ledda av halvbröder till Karl och sedan styrde Knut riket fram till 1196 – nästan trettio år på tronen i ett land där många människor inte ens blev så gamla.

Till skillnad från kung Sverker och hans ättlingar, som grundade sin makt på att ha goda förbindelser med påven i Rom, försökte Knut styra genom att gynna en mer ”nationell” kyrka. Knut försökte påverka vilka som skulle vara biskopar. Ett sätt att få makt över kyrkan var att göra fadern Erik till ett helgon.

Knut misslyckades dock med att få påven att erkänna kulten av Erik genom att officiellt helgonförklara honom. En av anledningarna var att ärkebiskopen i Sverige hade stått på Karl Sverkerssons sida i striden och tvingats fly när Erik tog makten. Påven menade rent av på att Eriks dött under ett fyllebråk. Men Knut lyckades ändå etablera kulten av fadern och senare blev påvarna mer medgörliga till Erik den helige.

Den nye Frej
I äldre tider i Svealand dyrkades fruktbarhetsguden Frej. Denne gud ansågs också vara anfader till den första kungaätten, den så kallade Ynglingaätten. Trots att Sverige hade blivit kristnat runt år 1100 fanns det fortfarande behov hos allmogen att ha en fruktbarhetskult för att säkerställa att skörden blev riklig. Eriks död i närheten av det hedniska kultcentrat i Gamla Uppsala kan ha inspirerat Knut till att utnämna fadern till helgon. Troligen var Erik och Knut befryndade med Ynglingaätten och kunde därmed styrka sin legitimitet i Svealand.

Mindre än fyrtio efter sin död 1198 finns det bevisat att kulten kring Erik den helige var väl utbredd. Detta år nämns Erik som helgon i det så kallade Vallentunakalendariet.

Konflikterna mellan Eriks och Sverkers ättlingar fortgick, men totalt fem kungar av Eriksätten styrde Sverige, Knut Eriksson, Erik Knutsson, Erik Eriksson och Knut Långe.

När Erik Eriksson dog tog hans släktingar över och de hade förstås ingenting emot att vara släkt med ett helgon. Tills slut blev det i princip ett krav att vara ättling till Erik för att vara kung i Sverige. Såväl Karl Knutsson Bonde som Gustav Eriksson Vasa hävdade släktskap med Erik den helige, som miste liv och hals 1160.

Till och med Gustav Vasa använde ett påstått släktskap med Erik Jedvardsson som argument för sin kungavärdighet.

Under Kalmarunionens tid, då ingen svensk kung fanns, pryddes det svenska sigillet av Erik den heliges avbild. Erik sågs som den ”himmelska konungen” som alltid styrde och såg till folkets bästa. Begreppet ”under kung Eriks tid” blev ett uttryck för den ”gamla goda tiden”.

Kulten av Erik överlevde delvis reformationen då de andra helgonen slutade dyrkas och deras reliker förstördes. Erik hyllades dock inte som helgon utan som hjältekonung som dödats i strid mot danskarna, Magnus Henriksson utmålades samtidigt alltid som dansk i äldre tider.

Än idag vilar Eriks reliker i Uppsala domkyrka. I relikskrinet finns förövrigt en krona, den äldsta bevarade kungakronan i Sverige, gjord av förgylld koppar.

Erik den heliges krona.

Erik den helige är även inte att förglömma symbol för Stockholms stad. Sedan den Romersk-katolska kyrkan återetablerats i Sverige har man också återupptagit kulten kring Erik som helgon, bland annat genom att uppkalla det svenska katolska stiftets domkyrka, St. Erikskatedralen i Stockholm, efter just Erik den helige.


  • Publicerad:
    2019-05-18 00:01