Ensamhet

KAPITEL 15. Ibland måste man i ensamhet reflektera över sina handlingar och livet i stort.

I århundraden var de tyska människorna ofta internt avskurna från varandra. Klassgränser, trosuppfattningar och politiska partier höll dem åtskilda från varandra. Den nationalsocialistiska revolutionen har skapat en sann folkgemenskap igen. Gemenskapstanken och gemenskapsupplevelsen står i förgrunden på arbetsplatsen, på festivaler, vid högtider, under rekreation och sportevenemang, i skolan och vid avnjutande av konst.

Från tid till annan behöver dock människan även stilla stunder för att helt ensam, någonstans i avskildhet, låta tankarna spela fritt för att skapa projekt, för att forma sitt eget inre.

Den katolska kyrkan har av dessa stilla stunder utvecklat en raffinerad själsträning genom sin lära om Exerzitien – perioder av inre stillhet. För den tyska människan är här, som överallt annars, naturlighet den överordnande principen.

Det finns särskilda dagar som är särskilt lämpade för sådana stilla timmar: Födelsedagen som en början på ett nytt år i livet, nyårsafton som avslutning på det borgerliga året, dagar då man har haft en upplevelse som särskilt har rört vid ens inre sinne, dagar med stora framgångar, eller allvarliga yttre eller inre nederlag.

Det finns många platser på vilka man kan hänge sig åt denna form av kreativ avskildhet: Det egna hemmet, det stilla arbetsrummet, en stilla stig genom ett fält, en skog, en bergshöjd, havsstranden, ett konstverk eller kulturellt monument avsides från alltför mycket trafik, en plats där förfäderna levde.

Under dessa stunder av ensamhet lägger man fram inför sig själv, sitt folk och sin Herre räkenskaperna för det gångna året, över ett fullbordat arbete eller en avslutad uppgift. Man reflekterar över vad man har gjort bra och vad man har gjort dåligt, var man misslyckades och vad man har lyckats med. Man undersöker orsaken till framgången eller misslyckandet, varför man blir hyllad eller utskälld, vad som utgjorde ursprunget till misstagen och felen.

Detta samvetssökande måste vara uppriktigt, ärligt och naturligt, utan smink och spackel, fritt från mental stelbenthet. Klart och sakligt talar man om för sig själv vad som var rätt och beslutar sig för att fortsätta på detta sätt. Nyktert erkänner man för sig själv vad som var fel och orättfärdigt, och lovar sig själv att göra bättre nästa gång.

Kortfattad och tydlig är den skiljelinje som man drar till sitt förflutna. Då blir det inget utdraget klagande eller grubblande, inte heller några fruktlösa samvetskval, inget meningslöst inre martyrskap och slöseri med energi. Det finns bara en sak: Beslutsamheten att förbättra sig själv och att utföra nytt, bättre arbete, noblare gärningar och bättre prestationer.

Den tyska människan är även här framåtriktad, aktiv och livsbejakande.

I stunder av ensamhet skärskådar man sitt förhållande till medmänniskorna. Har man skänkt sin familj nog med kärlek, glädje och förtroende? Var man alltid kamratlig, ärlig och vänlig gentemot sina över- och underordnade? Ställde man aldrig någon åt sidan eller lämnade dem bakom sig, orättfärdigt favoriserat eller ogillat, kränkt, förolämpat eller sårat någons heder? Var man självisk, brutal, gemen, argsint, svartsjuk, inställsam eller falsk?

Kanske man kan återställa allt och göra allt bra igen med ett ord, en liten gärning? Men kanske krävs det även en större ansträngning, ett mer seriöst, samvetsgrant arbete för att utjämna en tidigare större oförrätt.

Om man måste utforma ett bra arbete, utföra en viktig uppgift, om man måste fatta ett viktigt beslut, då måste man också samla sig själv inför det, genom en kort tid i avskildhet. De krafter som man har samlat inom sig i gemenskapen, vid festivaler och vid firande, tar sig ofta sina kreativa uttryck under ensamheten, de blir plötsligt fruktsamma under de stilla stunderna. I enlighet med Alfred Rosenbergs ord kompletterar samhälle och avskildhet varandra precis som in- och utandning, och utgör tillsammans ett fruktbart liv. Ett sådant liv berikar individen precis som det berikar hela folket.

Det finns människor som aldrig trivs i avskildheten, som alltid måste ha rörelse omkring sig.

Tomma i sitt inre och ytliga blir dessa människor. Den som vill växa till att utföra viktiga uppgifter, den som vill lyckas med det vardagliga livet, den som vill leva sitt liv som en sann tysk, söker sig från tid till annan stilla stunder i ensamhet. De för honom närmare det gudomliga och återför honom sedan till det brusande livet med ny energi, klarare syn och större tilltro.

Dela artikeln på sociala medier:

Taggat med:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här och läs våran guide för att skapa ett konto här.

Lämna en kommentar

Please Login to comment
  Subscribe  
Meddela om