Dagens datum 27 april Denna dag år 1436 mördades motståndsmannen Engelbrekt Engelbrektsson.

Engelbrekt Engelbrektsson föddes i nuvarande Bergslagen någon gång på 1390-talet. Han kom från en lågadlig familj, ungefär motsvarande medelklass, och blev med tiden bergsman. Mycket av Engelbrekts tidigare liv, innan han blev den svenska frihetskampens fader på 1430-talet, är okänt.

Engelbrektsmonumentet i Falun av Karl Hultström, upprättat 1919. Foto: Skvattram (CC BY-SA 3.0).

Vid denna tid styrdes Danmark, Norge och Sverige av Kung Erik av Pommern under den så kallade Kalmarunionen. Erik av Pommern föredrog att vara i Danmark medan han i Sverige hade tillsatt fogdar, främst utländska sådana, att styra landet och kräva in skatter.

Dessa fogdar drog snabbt åt sig folkets hat eftersom de som inte kunde betala bestraffades hårt. Fogdarna sög ut folket och dödade frispråkiga bönder som motsatte sig deras styre. Tungt jordbruksslit lämnades åt gravida hustrur, med missfall som följd. Då kungen ville ha sina skatter i kontanter, som inte många hade vid den tiden, var bönderna tvungna att växla in varor hos fogdarna. Varorna undervärderades kraftigt och fogdarna tog hand om mellanskillnaden. Otaliga andra berättelser finns om detta fogdevälde.

Engelbrekt kom att bli en talesman för folket i Bergslagen och hade som sådan bett Erik av Pommern att avskeda fogden i Västerås, den hatade ”bondeplågaren” Jösse Eriksson. Erik av Pommern förhalade detta. Vanstyret fortsatte, men de revolutionära stämningarna ökade i landet och år 1433 övergick förhandlingar och fredliga protester till våldsaktioner där man intog borgarna i Borganäs, strax utanför Borlänge, och i Västerås. Jösse Eriksson avskedades, men på grund av de brott han hade begått mot folket krävde bönderna en rättegång. Protesterna fortsatte och på midsommardagen 1434 stormade bönder, beväpnade med yxor, spikklubbor och pilbågar fogdefästningen Borganäs. Engelbrektsupproret hade inletts. Upproret spred sig sedan från Dalarna, Västmanland, Uppsala, Stockholm tills det att man belägrade hela södra Sverige. Man intog fästning efter fästning och brände ner 24 borgar.

Engelbrekts anhängare bränner ett fäste.

Två månader efter Engelbrektsupprorets startskott hade riksrådet sammanträffat för att besluta om man skulle stödja Engelbrekt eller inte. Engelbrekt fick reda på att detta möte skulle hållas och stormade salen och krävde riksrådsmedlemmarnas lojalitet. Dessa representanter för adeln och kyrkan gick med på Engelbrekts krav efter att Engelbrekt hotat att överlämna två biskopar till bönderna utanför.

Engelbrekts här uppvisade exceptionell disciplin varför många tror att Engelbrekt som rusttjänstskyldig frälseman hade deltagit i Erik av Pommerns krig mot tyska fiender på 1420-talet, och där skaffat sig betydande militära färdigheter. Inom kort bestod hären av bönder, bergsmän, men också riddare och knektar, som adelsmän försett dem med. Efter tre till fyra månader var fälttåget över. Nu hade resningen också spridit sig till Norrland och Finland.

I januari 1435 utsågs Engelbrekt av riksrådet till rikshövitsman, överbefälhavare över den svenska krigsmakten, en mycket stark position. Kungen var nu kraftigt försvagad och beslut var tvungna att tas i samråd mellan kungen och riksrådet. Engelbrekt hade hela tiden velat ena folket ur alla klasser för ett gemensamt fosterland och det såg nu ut som att denna strävan skulle ge resultat.

Nu uppenbarade sig dock adelsmännens verkliga motiv. Överklassen hade exploaterat revolutionen på grund av klassegoistiska skäl. Man var missnöjd med att så många utländska män hade fått höga ämbeten  som man själv ville åt. I och med kungens försvagande lyckades man själva roffa åt sig mer makt. Hindret för adelns framfart var nu Engelbrekt själv. Erik av Pommern utnyttjade splittringen genom att härja på östkusten varför Engelbrekt tvingades till ett nytt fälttåg i södra Sverige år 1436. Även detta fälttåg var framgångsrikt, men det hårda fältlivet och den svåra vinterkylan drabbade Engelbrekt som insjuknade med reumatiska besvär.

Den 27 april* var Engelbrekt på väg till ett riksrådsmöte. Mötet gällde ett fredssamtal och den svårt sjuke Engelbrekt, som knappt kunde sitta på en häst, begav sig till Stockholm för att inte överlåta fredssamtalet till adeln. Färden gick med båt och på en holme i Hjälmaren möter han adelsmannen Måns Bengtsson. Bengtsson högg brutalt ner den sjuke med en yxa. Tre gånger föll yxslaget innan Engelbrekt dog. Måns Bengtsson uttalade: ”Må jag få frid i Sverige för Dig”.

Det är oklart huruvida Måns Bengtssons mord på Engelbrekt var en del av en större konspiration, eller om mordet skedde enbart på grund av en tvist mellan hans far och Engelbrekt, men klart är att adeln hade förrått revolutionen. Mördaren fick också skyddsbrev av riksrådet.

Med Engelbrekt borta fick fogdeväldet ingen lösning. Men Engelbrekt hade visat att man kunde samla folket och göra uppror. Strax över hundra år efter Engelbrekts död skulle en annan man avsluta det som Engelbrekt påbörjat; att ena folket för ett gemensamt fosterland. Den mannen hette Gustav Eriksson, även känd som Gustav Vasa.

* Det råder delade meningar huruvida Engelbrekt dog den 27 april eller 4 maj. 27 april är det datum som uppges i Engelbrektskrönikan.

Artikeln publicerades ursprungligen 2013-04-27.