En vildmarksexpert om vargfrågan

Idag inleds den årliga vargjakten. Detta år har man beslutat att ännu fler vargar ska få skjutas av. Efter att Nationellt Motstånds Paulina Forslund skrivit om vargfrågan i höstas blev hon kontaktad av en av Sveriges främsta vildmarksexperter som ville berätta om sin erfarenhet av varg. I samband med vargjaktens första dag publicerar vi hans berättelse.

Jag har tillbringat väldigt mycket tid i vildmarken, inte bara här i Skandinavien utan även i Nordamerika. Nordvästra USA och Kanada. Jag har bott i Klippiga bergen och ända upp i Northwest territories. (Har bott i outback Australien också, men det fanns lite varg där men desto flera ormar, känguruer, etc.)
Där borta i Nordamerika fanns det väldigt mycket varg, ännu flera björnar och andra vilda djur. Men jag har aldrig haft några problem, varken med varg, björn eller andra rovdjur. Trots att jag ibland legat mycket djupt inne i vildmarken i månader, bara jag och hundarna. Ibland också med mulor och hästar. Jag har aldrig mistat ett djur.
Jag har mer än en gång suttit vid lägerelden mycket, mycket långt in i vildmarken, och lyssnat på vargarna yla, men aldrig känt mig hotad.
Jag har även haft varg som uppehållit sig rätt nära mig och hundarna i dagar. Det har oftast varit ensamma vargar som sökt sällskap. Dessa individer har dock aldrig varit hotfulla eller orsakat mig problem. Detta var i norra Kanada.

Jag och hundarna är inne i vildmarken (vildmarken är utanför dörren här) nästan varje dag, även om jag inte sover ute varje natt. Vi är ute och vandrar, springer, cyklar, skidar, kanotar, (hundarna springer på land) eller helt enkelt bara finner en fin plats och sitter där och njuter. Ofta med en eld, god mat och fika. Hundarna springer runt och leker och undersöker området. Varg finns det överallt här, vi rör oss ständigt i vargrevir. Björn finns det också väldigt gott om.
Mina hundar är aldrig kopplade, oavsett om jag är i vildmarken eller i stan. Faktum är att jag äger inga koppel, det har jag aldrig gjort. Det betyder självklart inte att mina hundar springer vind för våg.
Jag menar att faran med rovdjuren är mycket grovt överdriven. Hade det varit så otroligt farligt som vissa påstår, ja då hade nog jag råkat illa ut för länge sedan. Få människor har tillbringat så mycket tid i skog, mark och fjäll som jag. Så jag pratar utifrån erfarenhet.
Jag har sprungit i skog och fjäll med hundar sedan jag var barn. Vi var ju nästan jämt i skogen. Jag är uppvuxen med jakt och fiske, var också en del med samerna när jag växte upp. Jag tyckte det var spännande att springa på fjället efter renarna, och sedan på nätterna vara uppe och fånga dem med lasso, kasttöm.

I Nordamerika har jag också jobbat som jaktguide. Vi jagade främst elk, hjort, älg och björn. I norra Kanada jagade vi också varg ibland, men det fanns väldigt gott om dem där och ingen risk för utrotning. Jag är ej emot jakt, så länge den utförs korrekt. Det jag är emot är utrotning, oavsett om det gäller varg eller klövvilt. Jag menar att vi definitivt ska ha varg här i Norden, så väl som björn, lo, djärv, etc. De tillhör vår fauna.
Jag skulle aldrig jaga varg i Norden, inte en chans. Faktum är att jag jagar inget annat heller idag. Det på grund av flera olika orsaker. När det gäller rovdjuren, speciellt då vargen, så har det på vissa ställen helt gått över styr, både i Sverige och Norge. Det verkar på vissa ställen vara ren maffia som styr. Hot, trakasserier, våld och förstörelse av egendom, mot människor som inte tycker att vargen ska utrotas. Vissa har blivit tvungna att flytta från bygden där dom bor.

Jag har tyvärr också själv blivit utsatt, när folk frågat mig vart jag står i frågan. Man får inte tycka annorlunda menar vissa personer. Gör man det ska man hotas och till och med angripas fysiskt. Tyvärr har jag blivit tvungen att försvara mig fysiskt, bara för att jag svarade ”fel”. Jag tycker att det är oerhört sorgligt och tragiskt att det ska behöva vara så. Jag går inte runt och försöker att tvinga på andra människor mina åsikter, och framför allt inte med hot, trakasserier, våld och förstörelse av egendom. Skulle väl aldrig falla mig in att misshandla någon annan, bara för att den människan tycker annorlunda än mig i en fråga. Jag har absolut inget emot en mogen och vuxen diskussion. Vi kan vara vänner fast vi tycker annorlunda i vissa frågor, inga problem för mig.
En kvinna som varit med på några av mina kurser över åren har en bror som blev utsatt för ett allvarligt mordförsök. Han blev misshandlad och knivskuren.
Han gick på universitet och skulle göra ett arbete, forskning om vargen. Han skulle bland annat spåra varg, samla avföring, etc. Han blev i samband med det angripen av några lokala förmågor, som var på fyllan. Hans syster berättade för mig att han efter det aldrig blivit den samma. Han återgick heller aldrig till studierna, efter att han till slut fick lämna sjukhuset. Det blev en stor tragedi för honom och något som troligen kommer att plåga honom resten av livet. Sorgligt.

Innan jag går vidare, så vill jag bara göra följande fullständigt klart och tydligt: Jag drar I N T E alla jägare, markägare och bönder över en kam. Absolut inte! Jag känner många både jägare, markägare och bönder, som absolut inte tycker att vargen och övriga rovdjur ska utplånas från jordens yta. Inte tycker de heller att man ska bruka våld, hot och trakasserier mot människor som tycker annorlunda i en fråga. De personer jag talar om här, är en liten högljudd grupp som i vissa fall är kriminella.

Jag kommer ihåg en gång när jag var på en gård i Hedmarken Norge, för att hålla en 6-dagarskurs. Jag stod på gårdsplan med ägaren och till lika kursarrangören. Upp på gården körde en pickup med två grannar i. De hade en väldigt stöddig och överlägsen attityd och började direkt att snacka vitt och brett, väldigt skrytsamt, om hur de tjuvjagade rovdjur. De skröt stort om hur de förgiftade varg. Den ena berättade att han skulle göra en ny resa till Estland, eller om det var Lettland, jag kommer inte ihåg exakt nu. Han skulle i alla fall dit igen för att införskaffa mera gift.
Jag höll mig i bakgrunden och lyssnade bara, sa ingenting. Gårdsägaren såg väldigt obekväm ut och tittade på mig. Han är själv bonde med massa djur och jägare, men tycker absolut inte som sina två grannar. Men han vågade inte säga något, han var rädd för konsekvenserna. Han berättade senare att han faktiskt var rädd för de två grannarna, riktiga översittare, som styrde och ställde i bygden. Han menade att om han opponerade sig så skulle han kanske bli tvungen att flytta, så infekterat är det tyvärr på andra ställen också.
Han som körde pickupen vände sig så till mig, och undrade vem jag var och vad jag tyckte i frågan. Jag förklarade då naturligtvis vart jag står i frågan, och vad jag tyckte om dem och deras illegala verksamhet. Då blev det livat och gårdsägaren blev likblek.
En annan gång satt jag på ett kafé i Sverige och tog en fika. En man började prata med mig och skryta om hur han och andra olagligen med snöskotrar jagade och sköt rovdjur. Han beskrev i detalj hur det gick till. Bland annat om hur de ringade in rovdjur, parkerade skotrarna med motorerna på, för att sedan smyga runt och skjuta djuren som låg och tryckte, med fokus på skotrarna som gick på tomgång.
Hur många gånger har jag inte frågat jägare, markägare och så kallade vildmarkingar om de ska med ut på tur i skog och mark. Vi tar med mat och fika, gör en eld och njuter. Flera blir alltså förbannade när jag frågar om dom ska med. ”Jävla idioti”, ”Vad fan ska det va bra för?” osv. Som tur är har jag vittnen till sådant här, för det är svårt att tro. Däremot damer med ”vanliga” hundar hänger gärna med mig på tur. En del gott över pensionsåldern, med sina ofta små knähundar.

/Från Dalarna

Dela artikeln på sociala medier:

Kommentarerna är efterhandsmodererade. Den som kommenterar är själv juridiskt ansvarig för innehållet i kommentaren. För att delta i diskussionen, läs våra regler här.

Lämna en kommentar

Var den första att kommentera

Meddela om
wpDiscuz