INSÄNDARE. Henrik Andersson reflekterar i den här insändaren kring betydelsen av att Pär Öberg igår blev den första nationalsocialistiska kommunpolitikern i modern tid.

NMR2

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

Den 20 oktober 2014 är en märkesdag inom svensk nationalsocialism efter andra världskriget. Det var den dagen då Sverige för första gången sedan 1940-talet fick en nationalsocialistisk kommunalpolitiker.

Detta är stort, mycket stort! Ja, företrädaren för den bruna världsåskådningen lär inte få igenom så mycket rent konkret. Men rent symboliskt har det här en enorm betydelse. Ideologin som dödförklarats och hatats är tillbaka. Trots årtionden av segermakternas hatpropaganda och snyftande om förmenta brott mot judar under andra världskriget så är nationalsocialismen åter en kraft inom svensk politik.

Men den 20 oktober är också dagen då alla nationella som av en eller annan anledning vänt ryggen ifrån nationalsocialismen borde ta sig en tankeställare. År efter år har det funnits nationella som hela tiden upprepar samma mantra: ”Vi måste bli mjukare, vi måste ta avstånd eller åtminstone ha distans till nationalsocialismen, Adolf Hitler och 30- och 40-talets nationella rörelser i såväl Sverige som Europa.” Allt för att få folk med oss. Men ju mer man filar av de vassa kanterna desto mindre spets blir det. Ett lejon som självmant drar ut sina klor är inte längre ett rovdjur.

Sverigedemokraterna är det parti som varit värst i denna liberaliserande utveckling. Från ett nationell parti med delvis anknytning till nationalsocialismen har det blivit en plats för konservativa, Israelvänliga makter som de facto accepterar att Sverige är ett mångetniskt samhälle där raserna blandas.

Andra grupper har försökt hitta en ny form av nationalism som inte ska vara besudlad av Tredje riket, men det har bara lett till att de närmar sig de krafter de sagt sig bekämpa. Men varje gång dessa försökt skapa avstånd till nationalsocialismen har de ändå kallats för nazister. Hur mycket man än försöker tvätta bort hakkorset så skriker fienden ”nazist”! Om det proisraeliska SD får höra att de är nazister, vad ska då de andra grupperna kallas?

Värre är att dessa ”förnyare” ger alla nationalsocialismens fiender vatten på deras hatkvarn. För varför ta avstånd från något om det är bra? Vad finns det som man tar avstånd ifrån?

Det finns inom de så kallade nationella leden grupper som bäst kan beskrivas som romantiska välfärdskramare, det vill säga folk som tror att man kan gå tillbaka till ett svunnet 1950- eller 60-tal där allt är bra, bara man begränsar massinvandringen. Inget mer och inget mindre. Men dessa personer som drömmer om den gamla goda tiden borde ställa sig frågan, är detta verkligen realistiskt? Och om gårdagen var bra, varför då inte istället verka för att morgonen är ännu bättre?

Men nu är nationalsocialismen tillbaka, inte tack vare utan trots alla bakåtsträvare och fientliga ”förnyare”. Nu gäller det att verka för framtiden! Pär Öbergs intåg i Ludvika kommunfullmäktige är en tankeställare för oss alla!

/Henrik Andersson


  • Publicerad:
    2014-10-21 15:45