INSÄNDARE. Under lördagen den 13 januari genomförde Motståndsrörelsen som bekant en stor propagandaoffensiv i Göteborg. Här följer en skildring från en stödmedlem som efter att ha deltagit under aktionen nu bestämt sig för att ta steget till aktiv partimedlem.

Insändare

Det här är en insändare. Åsikterna som framförs i insändaren behöver inte nödvändigtvis fullt ut delas av Nordfront eller Motståndsrörelsen.

Vill du som läsare av Nordfront tycka till om något i en insändare? Skicka då insändaren till redaktionen@nordfront.se

I lördags gick jag från att vara stödmedlem till aktiv medlem och jag får tacka Göteborgspolisens politiska förtryck för det. När jag vid lunchtid gick in på Nordfront såg jag att en offentlig aktivitet nyss dragit igång på flera platser i Göteborg och blev genast taggad på att dra dit. Jag kunde ju filma polisens övergrepp eller kanske hjälpa aktivisterna på något annat sätt.

Sagt och gjort var jag snart vid Järntorget och hälsade på motståndsmännen och kollade in läget. Några poliser var på plats och vid den bortre änden av spårvagnshållplatserna, bortom torget, började en hop av udda typer samlas under några vänsterfanor men även den palestinska flaggan, vilket var dagens första surrealistiska syn. Likt en skock höns blev denna hop av missanpassade individer mer och mer högljudd desto fler de blev. Plötsligt började polisen, av okänd anledning, stänga av hela torget genom att sätta upp spärrtejp längs ytterkanterna, som om det rörde sig om en enda stor brottsplats.

Snart var det dags att gå vidare och jag hakade på. Vi var ett tjugotal motståndsmän. När vi lämnade torget såg vi nästa surrealistiska syn. På väg mot centrum kom en handfull svartklädda och maskerade individer fram som om de ville bråka. Flera av dem bör ha varit kvinnor, eller kanske smalaxlade män med en mycket osund kroppsform. De stannade upp ett par steg bort från oss och började utstöta sina primalskrik. Vore det inte för att dessa svartklädda människor mycket väl kan ha varit kvinnor och poliserna som svärmade omkring så hade det varit lockande att drämma till de ogarderade hakorna.

Vi traskade glatt skrattande vidare men till mitt förtret följde hela den skränande hönsskocken efter oss. På väg mot stadens centrum kom en av de skrikande hönorna fram till mig och började prata. Hon var utlänning, förmodligen från Nordafrika men talade bra svenska. Hon sade något om vilken hemsk nazist jag var, jag svarade ”Men kan inte svenskar få ha ett land?”. Hon höll med och medan ytterligare några fraser utbyttes i relativt samförstånd saknades den glasartade blicken av vansinne i hennes ögon. Men knappt en minut efter att vi slutat tala såg jag henne återigen stå och skräna nazifobiska fraser med en blick som annars endast kan skådas i Blåkulla.

Trots oväsendet runtomkring var det en riktigt glad anda i vår aktivistgrupp. Så när jag såg dagens nästa befängdhet kunde jag inte undgå att smittas av spjuverandan. Det var nån sorts flicka som såg ut att vara drygt tjugo om man dömde av hennes ansikte men flickan hade en kropp som inte var större än en tolvårings. Här kan vi snacka om svår åldersbedömning. Normalt sett hade hennes utseende kanske inte varit något att skratta åt men eftersom hon förföljde oss och skrek hur vi hemska nazister skyddades av polisen så kunde jag inte motstå lockelsen att få prata med denna mystiska varelse! Jag riktade ett ”hej” till henne och fick ordet ”sopa” tillsammans med en förnöjd min till svars. Det var en underbart löjeväckande scen. Hela hennes väsen påminde om något ur en ”missfostercirkus” från forna tider. Jag hoppas på att få se henne igen en dag.

Knappt hann jag njuta av den lustiga situationen förrän vi mötte upp en annan aktivistgrupp vid Domkyrkan. De enda skrikande hysterikerna här var de som följt efter oss från Järntorget. Vi satte igång med att dela flygblad och prata med förbipasserande. Det hela gick fint men plötsligt började aktivisterna rusa mot andra änden av kvarteret och jag satte efter, som på instinkt. Framme i andra änden av kvarteret låg en av de våra nedtryckt på marken med poliser ovanpå. Jag såg honom återigen nere i polishuset någon timme senare och då hade han ett rejält blåmärke i ansiktet.

Situationen lugnade ned sig igen. Samtidigt blev dock polisen, likt invandrargäng tenderar att bli, aggressivare och aggressivare desto fler de blev. Förmodligen påeldad av de skrikande hönsen var det en medelåldersman av småborgerlig typ som bestämde sig för att visa mod. ”Ni är pinsamma” lät han yttra och jag svarade i artig ton ”Varför då?”. Han stammade fram ”Äm, um, äääh” till svars så jag följde upp ”Du kan ju inte ens uttrycka varför”. ”Det kan jag visst det” löd hans svar lika trotsigt som hos en tonårsrevoltör.

När polisen blivit talrika nog för att börja jävlas på riktigt beordrade de gruppen jag stod med att ställa upp mot husväggen. Man hann inte med att göra som de sagt innan man blev upptryckt mot väggen av en polis från ena hållet och en från det andra. Där trycktes man fram och tillbaka längs med väggen samtidigt som båda poliserna skrek åt en att man skulle vara stilla. Snart lugnade dock polisen ner sig och vi var en femton, tjugo personer som blev kvar omringade mot husväggen.

Efter att övriga poliser lugnat ner sig vid husväggen behöll denne polisman en höjd batong i högsta hugg under många minuter med totalt dödläge. Som han hoppades på att få använda den mot oliktänkande!

Medan vi stod där uppradade och omringade av poliser fick de skrikande hönsen ny låga. De bräkte ut sitt inprogrammerade hat för full hals. Den skrikande kvinnomassan påminde om ”hatminuterna” i 1984, den där stunden då de offentligt får vädra sin galenskap genom att stå och skrika hatiska fraser på bio. Där var den mystiska 12-/20-åriga flickan, bredvid henne stod en kanske trettonårig flicka som använde sin cigarett som ett substitut för långfingret i obscena gester mellan halsblossen. Strax intill stod ett skäggbarn intill sin groteskt feta batikhäxa, en riktig padda, även de bräkte på för full hals.

Jag kände också igen två irakiska tjejer, som en kvart tidigare stått kråmande och talat med mig på engelska, instämmande i vad jag hade att säga. Nu stod dessa båda kvinnor, sminkade likt skökor, och med blåa kontaktlinser och skrek ikapp med de andra, så kan masspsykosen fungera. När jag som bäst stod och betraktade meningsmotståndarna, satte hönsskocken plötsligt igång att ropa ”Ut med packet!”. Rätta mig om jag har fel, men är inte det ett så kallat ”högerextremt” slagord?

Som att det inte räckte blev dagens om möjligt än mer bisarr. Fastklämda mellan polisen och husväggen kunde vi inte annat än börja garva åt det hela. Om motdemonstranternas beteende var löjeväckande så var polisens agerande desto mer lagvidrigt. Den enda anledningen till att den rytande och aggressiva shomrim tryckte upp oss mot väggen och började lasta in oss i piketbussarna var för våra åsikters skull. Vi hade betett oss föredömligt på alla sätt och vis. Polisen har visst i efterhand dragit någon lögn om att vi blev gripna för att vi höll fanor, men med tanke på att även motdemonstranterna bar fanor kan man tycka att polismakten bör anstränga sig lite mer då de hittar på sina lögner.

Lydiga gojim som arbetar för svenska folkets totala förintande.

Väl inne i piketbussarna sattes vi inte i de bekväma sätena utan trängdes in på golvet där man blev sittande i en minst sagt obekvämt position, allt för att förnedra oss. Som tur var rådde en god stämning bland aktivisterna i min piketbuss vilket gjorde att det hela kändes mer som ett gemensamt äventyr än som en pers att gå genom. Från det att vi trycktes upp mot väggen började jag studera poliserna för att försöka se något som kunde tyda på skam inför deras moraliska övertramp.

En blond poliskvinna kom in i piketbussen och eftersom jag hamnat främst passade jag på att fråga henne vad som fått henne att bli polis. Hon svarade strax att det var ”för såna här trevliga möten som du och jag har nu”. Jag replikerade att det alltså var som jag trott, att hon hade en sadistisk ådra som tillfredsställdes när hon såsom nu var i en total maktposition. Normala människor tycker inte att det är trevligt att förtrycka folk för deras åsikters skull.

När vi skulle köra iväg mot polishuset satt en manlig och en kvinnlig polis med i piketen. Strax innan dörren slogs igen kom mannen som sagt att vi var pinsamma förbi och sade till polismannen ”Vi får sluta ses så här Marko”, sen bar det av till polishuset. Väl framme fördes vi in i ett kallt betongrum och packades som sillar i ett ”tåg”, så att man stirrade in i pannan på den som satt framför en på golvet. Polisen förklarade att vi inte blivit gripna utan omhändertagna, vi hade ju inte gjort något brott annat än att vara med i fel parti.

Vi blev kvar i detta betongrum en bra stund innan vi fördes bort en och en till varsin cell. Jag får erkänna att jag nu har tappat hoppet om gemene polisman men medan vi satt där i betongrummet försökte jag förklara för dem att vi inte bara kämpade för att våra egna barn ska få växa upp tryggt utan att vi faktiskt kämpar även för deras barns framtid. Det är hemskt sorgligt att polisen vägrar tro på sina egna ögon, för gjorde de det skulle de se världen såsom vi ser den.

Tids nog var det min tur. Jag blev fotat och åsiktsregistrerad och ledd till min cell av två män och de höll mig i varsin arm. Det var dagens sista surrealistiska scen, att bli behandlad som en våldsbrottsling och inte som den tankebrottsling jag egentligen är. Vad gäller själva vistelsen i cellen kan jag säga att det enda som oroade mig var att jag skulle komma för sent till mina lördagskvällsplaner. Därutöver var det bara skönt att komma bort från mobil, internet och annan yttre stimulans några timmar för att tänka. Tanken slog mig att detta var sann nationalsocialism, att bli förtryckt och inlåst för att man kämpar för sitt folk.

Strax innan den övre gränsen på sex timmars ”omhändertagande” gått ut släpptes jag. Där ute väntade kamrater som glatt hälsade mig. Innan jag blev hemskjutsad av ett par kamrater meddelade jag att vi definitivt kommer ses mer framöver.

/Nybliven partimedlem med mål att bli aktivist.


  • Publicerad:
    2018-01-19 22:20