Nyligen räddade en tik sina valpar ur ett brinnande hus. Hennes instinkt att skydda sin avkomma var så stark att hennes egna trygghet var sekundär.

Jag har åtskilliga gånger skrivit om hur man med fördel kan beskriva nationalsocialismen genom att hänvisa till naturens ordning. När man studerar vilda och friska arters beteende slår det en ganska så snart hur pass degenererad människan faktiskt har blivit. Om man ska dra allt till sin spets så kan man fråga sig om en art överhuvudtaget har existensberättigande om den inte kämpar för sin överlevnad?

Tyvärr ser sanningen ut så att det är vita människor som genom systematisk nedbrytande hjärntvätt i mångt och mycket förlorat sin känsla för sitt egenvärde. Ingen annan ras har under årtionden manats till självförakt. Resultatet av det här ser vi varje dag. Den enda gnutta av självbevarelsedrift som lever kvar i dessa förstörda människor tar sig uttryck i ultraliberalism och egoism. Med mottot: ”gör vad fan du vill så länge du inte skadar mig personligen”, vandrar de likt zombies genom livet. Den naturliga pliktkänslan gentemot sina rasfränder, sin egna sort, är som bortblåst. 

Det är här tiken som räddade sina valpar kommer in i bilden. Hundens instinkt att bevara sin avkomma var så stark att hon riskerade sitt egna liv för att få ut sina valpar ur det brinnande huset. Man skulle kunna likna hennes agerande vid vad som borde vara allas vår vilja att göra, försvara oss och vår ras mot hot och utrotning. Tikens instinkt att rädda sitt egna skinn var inte lika viktigt som att rädda valparna. Hennes känsla av att vara en del av något större var övervägande. Hade hon agerat på samma sätt som många människor gör idag hade hon lämnat sina valpar åt sitt öde i eldflammorna.

Vi är den enda art som har tappat greppet om tillvaron. Vi är de enda som utgår från det egna jaget och vägrar inse att vi är en del av något så mycket större. Alla människor bär ett ansvar att ta vid där deras förfäder slutade. Varje ras har ett öde att följa och varje enskild individ är en länk i rasens kedja. Det måste vara vår plikt att ingjuta mod och självkänsla i våra folkkamrater igen. De måste inse att vi alla behövs i kampen om kommande generationers existens. Inget kan i sammanhanget vara viktigare än offerviljan. Utan den kommer allt att vara förlorat. För att vara värdiga det liv man blivit givet måste man ta ansvar för de liv som kommer efter oss. Det är först då, när man inser sig vara en del av något större, som man gör det man av naturen är ämnad att göra. Att bevara och försvara sin ras.

 


  • Publicerad:
    2012-08-13 20:03