KRÖNIKA. Jörgen Kromann beskriver i denna mycket läsvärda artikel sitt politiska uppvaknande och vägen från kommunism till nationalsocialism.

När min ensamstående mor köpte kläder till mig som liten parvel på 50-talet blev det storlekar jag skulle växa in i. I början var alltså kläderna för stora vilket inte alltid var så kul men sen kom en behaglig tid då de var lagom och efter ytterligare ett tag infann sig den bittra finalen då de började bli för små.

Min konfirmationskostym var just ett sådant exempel på ekonomisk knapphet. Brallorna fick man hålla uppe med livremmen en bit ovanför midjan och kavajen var som en föregångare till nutidens partytält. Endast fingrarna stack fram vid armarna.

En del fick mopeder om de konfirmerade sig men det fick inte jag. Min redan mycket tveksamma gudstro fick därmed ett definitivt avslut. Men det finns en slags sensmoral i detta som jag tänkte fördjupa mig i en aning.

När man väljer att engagera sig politiskt så gör man det för att man på något sätt vill försöka påverka och förändra det som är. Tycker man allt är bra eller vill man bara gnälla då och då så blir det inget engagemang.

Som barn fick jag lära mig i skolan vad “nazismen” innebar och det var lika med anfallskrig, förtryck och ett folkmord som kallades “förintelsen”.

Huvuddelen av föräldrarna på den tiden och senare hade redan genomgått den mediala och politiska “skolningen” under och efter kriget så vi barn hade inte så stora möjligheter att höra en mer objektivt allsidig och sanningsfull historieberättelse.

Nästan alla nu levande svenskar har gått igenom denna subjektiva indoktrineringsprocess som en slags påtvingad politisk nattvard.

Massor av ensidiga böcker, filmer och debattprogram har konsekvent subjektivt beskrivit den tyska nationalsocialismen och de hemskheter som den medförde under andra världskriget.

Adolf Hitler var dessutom den förkroppsligade symbolen för ondska och inte bara det, han var galen. Jodå, detta fick man lära sig som barn om och om igen.

Kunde man senare i livet få se någon bit film där Hitler talade så hörde man endast några få ord av aggressiv tyska utan översättning. Usch så hemskt, han var diktator och ville alla ont, det såg man ju hur tydligt som helst eller… men vem vågade ifrågasätta denna självklara “sanning”?

När Stalins röda kommunistiska armé ockuperade en stor del av Europa fick det inte alls samma negativa efterspel i den dominerande propagandan. 60 år efter andra världskrigets slut firade USA/EU till och med Europas “befrielse” 1945, trots att Sovjetunionen hållit många länder bakom järnridån under större delen av dessa år.

Detta gav givetvis indirekta positiva signaler för marxismen trots att halva Europa varit under kommunismens stövel och trots att det ryska kommunistpartiets maktövertagande 1917 var en mycket blodig statskupp medan det nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet som jämförelse valdes av folket liksom Adolf Hitler valdes som rikskansler.

Lenin och Stalin skickade oppositionella till koncentrationsläger i Sibirien medan Hitler exempelvis lät bygga världens största semesteranläggning, Propra, vid Binz med 10.000 rum för vanliga löntagare.

Stalin var en fruktad ledare med ett statsskick som benämndes proletariatets diktatur medan Hitler föredrog val, var populär och förbättrade det tyska folkets villkor enormt mycket under några få år.

När man var ung flaxade man runt även i den ännu allt för stora politiska kostymen, det fanns flera partier med olika inriktning, man visste för lite men ville veta mer, man var sökande men fann inget som riktigt passade. Precis som om något fattades, men det förstod man ju inte riktigt då.

För mig blev det trots allt ett engagemang för Vietnams folk. USA bombade små envisa modiga vietnameser med napalm. Det gillade jag inte. (Redan som 11-åring läste jag mycket om andra länder, folkslag, geografi och naturtillgångar. Jag blev då etnopluralist utan att då veta om denna fantastiska livssyn som passar så väl in i den nationella socialismens andemening.)

Vietnamkriget aktiverade mig och steget till KFML, Kommuniustiska förbundet marxist-leninisterna, blev en slags logisk följd. (Sovjetunionen gillade vi inte och den 21/8 1968 demonstrerade vi mot Sovjet i Stockholm när stridsvagnar sattes in mot tjecker som ville bli av med kommunismen.)

Någon nationalsocialism fanns vid denna tid inte synbart som konkurrerande alternativ, men jag minns att det hölls ett möte för Nordiska rikspartiet i medborgarhuset på Södermalm. Det blev lite bråk och jag kände en viss beundran för att detta lilla parti visade mod och beslutsamhet trots att jag då inte var mogen för den ideologin.

Nåväl jag växte således in i kommunismens kostym och tyckte den satt alldeles utmärkt. Det gjorde den i rätt många år men successivt framgick det för mig att marxismens samhällsexperiment gång på gång slog över i förtryck och ekonomisk stagnation. Kollektivjordbruken fungerade inte och den där “arbetarmakten” var inte mycket värd i praktiken. Den röda revolutionära kostymen började bli allt för trång. När SKP lades ned ville Frank Baude i KFML(r) rekrytera mig under ett mindre möte men jag tackade nej. Jag hade börjat gå min egen väg.

Jag var fortfarande “vänster” i mångt och mycket men inte längre “troende” på någon kommunism. (Även Baude lämnade för några år sedan det parti han en gång grundat. Han hade då fått nog av flum, feminism och invandring.)

Jag såg hur mitt land förändras och jag tog konsekvensen. Jag blev kritisk till massinvandringen när jag på nära håll observerade vilka enorma privilegier som gavs främlingar.

Redan då förstod jag att denna politik inte var skapad av någon folkopinion underifrån utan av krafter som verkade ovanifrån. Det var definitivt ingen folkopinion som krävde det underifrån. Varför det var så ville jag ta reda på.

Mina forna kamrater bröt med mig och var inte villiga att ta en seriös diskussion om sakernas tillstånd. Nu, under senare tid, har de blivit fundersamma men kommer inte ur den situation de försatt sig i. De är frånåkta av en verklighet som passar dåligt in i den utopiska drömvärlden.

De har kommit i en illa dold motsättning till arbetarklassen och folkflertalet med sina ställningstaganden medan däremot Nordiska motståndsrörelsen faktiskt är det enda verkliga arbetaralternativet idag som en del av folkgemenskapens hela politik.

Sensmoral: Vi har alla lite olika bakgrund och har på olika sätt och vis sökt oss till en hållbar, realistisk och nödvändig politik som ger oss motivation och livskvalitet.

Vi som har engagemanget och viljan att förändra kommer aldrig någonsin att tappa vare sig mod, hopp eller omtanke som är till gagn för vårt folk.

Vi drivs inte av hat utan tvärtom av äkta kärlek till vårt folk och land.

Nu står vi inför en mycket svår uppgift. Vårt land trasas sönder och främlingar används för att utrota oss. Vi finansierar våra bödlar.

Vårt folk har aldrig fått rösta om det mångkulturella samhällets införande 1975 då vår nationalstat avskaffades.

Oavsett hur många röster Nordiska motståndsrörelsen nu får den 9 september så kommer kampen att eskalera därför att motsättningarna gör det. Kvantiteten missnöje växer hela tiden och det sker en radikalisering därför att omständigheterna blir blir allt svårare att acceptera som misstag och felbedömningar.

Ett bra valresultat kommer utan tvekan att bli en tydlig fingervisning om att den rörelse som hela tiden stadigt går framåt också kan ta språng framåt.

En röst på hela sanningen och på modet att förändra kan aldrig vara bortkastad. Varenda röst på vår revolutionära rörelse väger betydligt tyngre än en valsedel som är ämnad att försöka reformera inom ett system som kontrolleras av den globala pengamakten.

Nordiska motståndsrörelsen har som enda parti just den radikala och revolutionerande politik i 9 punkter som behövs för att skapa ett nytt tryggt samhälle.

Vi behöver ett suveränt statsskick som värnar om hela folkets gemenskap och landets bästa i en nordisk union. Allt annat är illusioner.

När vår frihetsdag kommer så står vi enade och starka som aldrig förr. Se till att vi får uppleva denna vår nations pånyttfödelse så fort som möjligt!

Enade vi stå och söndrade vi falla! Alla för en och en för alla!

  • Publicerad:
    2018-08-01 12:00