SAMHÄLLE. Marita Andersson har tittat på en dokumentär som SVT producerade för 20 år sedan. Den förmedlar sanningar om invandringens konsekvenser på ett silverfat, och skulle därför inte ha fått sändas idag. I ett relevant sidospår hittar hon även skrämmande uppgifter gällande högt uppsatta personer, inom bland annat universitetsvärlden – som tidigare dömts för terrorbrott.
Kanske inte helt förvånande så går en viss dokumentär om Malmö inte att hitta i Sveriges televisions (SVT) öppna arkiv. En dokumentär där både bilder och ord förmedlar sanningar om ett Sverige som redan då, för 20 år sedan, var på väg käpprätt åt skogen.
Journalisten Bo Holmström glider in i bild och säger som det är: ”Det är invandrare som rånar svenska ungdomar”. Och Malmö kallas för ”en tickande bomb”.
Bo Holmström säger som det är i en 20 år gammal SVT-dokumentär om Malmö.
I samma dokumentär framkommer även att Malmös skolor just där och då består av cirka 50 procent invandrare. Låt den siffran sjunka in för en stund. Detta var för 20 år sedan och det är knappast bättre idag.
Vi ska snart titta närmare på vad som sägs i dokumentären Malmö – ett mångkulturellt paradis, men vi gör detta via en omväg som bland annat innehåller en sprängd ambassad i Stockholm och ett antal dömda vänsterterrorister – vilka idag tillhör samhällstoppen.
Sprängd ambassad
Den marxist-leninistiska Röda armé-fraktionen (RAF) var verksamt mellan 1970 och 1998. De drev en blodig kamp mot det de kallade för den ”fascistiska tyska staten” som de betraktade som en förlängning av Adolf Hitlers Tyskland. Ligan kallades även för Bader Meinhof efter några av huvudaktörerna Andreas Baader och Ulrike Meinhof.
RAF finansierades och tränades av Stasi, vilket senare framkom när arkiven öppnades.
1975 stod ovan nämnda journalist, Bo Holmström, utanför den ockuperade västtyska ambassaden i Stockholm och bevakade ett skakande drama som landet inte på länge varit i närheten av. Det var, enligt många, den dagen terrorn hade nått Sverige.
Vänsterterroristerna i RAF intog ambassadbyggnaden klockan tolv den 24 april och tog samtidigt tolv personer på platsen som gisslan, med kravet att Västtyskland skulle frige tjugosex av gruppens medlemmar som då satt fängslade. För att understryka allvaret i kravet så sköt man kort därpå ihjäl två personer ur gisslan.
Klockan 23.04 detonerade så en sprängladdning inne på ambassaden. Bo Holmström krävde framför kameran i upphettat tillstånd att SVT skulle ”lägga ut” händelsen i realtid. Det blev dock inte så, men tagningen kom att bli mer eller mindre legendarisk.
”Lägg ut! Lägg ut!” – Bo Holmströms legendariska inslag utanför västtyska ambassaden.
De överlevande terroristerna utlämnades sedermera till Västtyskland, med hänvisning till risken för ytterligare terrordåd.
Operation Leo
Den 31 mars 1977 grips så ett sjuttiotal vänsterextremister av Säpo. Man hade då avslöjat hur den så kallade Kröcher-ligan planerat att kidnappa dåvarande justitieministern Anna-Greta Leijon och placera henne i en låda. Kröcher-ligan var starkt inspirerade av RAF, döpt efter ledaren Norbert Kröcher.
Motiveringen bakom den planerade aktionen var dels att Leijon var den som ansvarat för utvisningen av de RAF-terrorister som genomfört attentatet mot den västtyska ambassaden, men man ville även genom kidnappningen försöka få dessa terrorister frisläppta.
Säpos dåvarande operative chef Olof Frånstedt skriver i sin memoarbok Spionjägaren om händelserna:
Planen krävde polisuniformer, bedövningssprutor, mediciner mot olika sjukdomar, bilar, en båt och en mångfald av annan utrustning. Det fanns en detaljerad plan på hur kidnappningen av Leijon skulle gå till, med bestämda transportvägar och fängslande i en ljudisolerad källare. I källarfängelset fanns skriftliga planer på fortsättningen. Skisser, där man också skulle få tillgång till flygplan med destination till en bestämd plats i Nordafrika, låg färdiga.
Medias respons
1975 publiceras följande ord i Svensk Tidskrift apropå sprängningen av ambassaden:
Det är betecknande, hur Sveriges Radio redan i TV-2:s Rapport samma dag dramat ägde rum sökte befästa sin ställning som modevänsterns främsta tillskyndare i vårt land genom att vinkla och filtrera nyhetsmaterialet på ett för vänstern mindre obehagligt sätt. Det reportage från Tyskland, som skulle förmedla bakgrunden till Baader-Meinhofligans våldsdåd, lyckades man på ett till och med för Sveriges Radio unikt sätt utforma som ett ensidigt angrepp på den tyska högern! (…) Knappt hade brandröken skingrats över Gärdet i Stockholm, förrän man i Dagens nyheter (DN) kunde läsa en av den svenska modevänsterns företrädares, FiB-Kulturfronts-juristen Göran Elwins mer eller mindre öppna försvar av terroristerna.
Göran Elwin avlyssnades under en tid av Säpo på grund av misstänkt samröre med de vänsterextrema rörelserna. Bland annat deltog han i en demonstration utanför västtyska ambassaden i Stockholm. Han belönades med att senare bli programledare och producent på SVT. Hans dotter Cissi Elwin har även gjort stor karriär inom media. Hon har bland annat jobbat 15 år inom SVT och är idag publisher för tidningen Chef.
En annan journalist, Elle-Kari Höjeberg, var gift med en Tomas Okunso Martines, som utvisades på grund av sin delaktighet i Operation Leo. Hon satt själv anhållen i två veckor på grund av misstankar om att hon hjälpt ambassadockupanterna, och i den danska boken Castros mand i Kobenhavn pekas Elle-Kari Höjeberg ut som djupt insyltad i 1970-talets kommunistiska terrorism. Hon har dock genom åren försvarats av olika högt uppsatta personer. Bland andra Cecilia Bodström som är dotter och syster till S-ministrarna Lennart Bodström och Thomas Bodström. Denna Bodström var tidigare medlem i redaktionskommittén för den vänstervridna webbtidningen Arena, innan hon blev biträdande programdirektör för Sveriges Radio. Idag är Elle-Kari Höjeberg inget mindre än kanalansvarig för Sveriges Radio P2.
Vänsterterrorn mitt ibland oss
Två terrordömda svenskar promenerar idag lugnt omkring på Södermalm i Stockholm och stöter då och då på varandra. Den ena är Pia Laskar, som dömdes till tre års fängelse för terrorbrott i samband med operation Leo. Idag är hon lektor i genusvetenskap vid Linköpings universitet och en flitigt anlitad föreläsare i diverse pride-sammanhang.
När hon kontaktas av en journalist vill hon inte alls kännas vid sitt förflutna, men faktum är att hon har kvar sina vänsterextrema åsikter, vilket hon stolt berättar om i studenttidningen Gaudeamus 2009 och vidhåller till denna dag genom bland annat sin ”forskning”.
Hon hävdar bland annat:
Redan de klassiska feministiska forskarna skilde på biologiskt kön och socialt genus. Queerteori tar den uppdelningen ett steg vidare och säger att det biologiska könet bestäms av kulturen. Det är inte biologin som styr, det är våra föreställningar.
Anna-Karin Lindgren är den andra. Hon har valt att vara mer öppenhjärtig och har även uttryckt en viss ånger. Hon har tidigare bland annat arbetat på Dagens Nyheter (DN) och dömdes till två års fängelse för terrorbrott. Hon vill mena att det var hon som var hjärnan bakom idén om att kidnappa just justitieministern Anna-Greta Leijon.
Lindgren var vid tiden flickvän till Norbert Kröcher. När han planerade att kapa ett flygplan för att på så vis försöka förhandla sig till en frigivning av de terrorister som ockuperat den västtyska ambassaden så föreslog hon kidnappningen som ett bättre alternativ.
En annan dömd, svensk kvinna är Katarina Motzi Ekelöf, ännu en av Kröchers flickvänner, idag docent vid Linköpings universitet. Hon dömdes till två års fängelse och har inte velat uttala sig offentligt sedan dess angående just dessa händelser.
Utöver dessa tre så kan nämnas Carl Gratzer som idag är professor vid Södertörns högskola. Han dömdes till tre månaders fängelse, samt Allan Hunter som då agerade koordinator för alla planeringsmöten. Han utvisades utan rättegång enligt terroristlagen, men dömdes aldrig i England. Idag är han, hör och häpna, professor i fredsforskning på Coventry University.
Malmö – ett mångkulturellt paradis?
Låt oss då titta lite närmare på vad som sägs i den dokumentär som serverar sanningen om invandringens konsekvenser på ett silverfat. För 20 år sedan lyfts alltså här fram att våld och hot på några år har ökat till en sådan omfattning att många Malmöbor känner sig otrygga i sin egen stad. Mer än var fjärde Malmöbo säger exempelvis i en undersökning att de avstår från kvällsaktiviteter på grund av rädsla.
En granskning av skolorna visar där och då att 30 procent saknade slutbetyg våren 1999. I den invandrartäta stadsdelen Rosengård är siffran hela 60 procent. Personrånen har samtidigt ökat explosionsartat. Första halvåret 1999 skedde en ökning med 50 procent. En polis säger i en intervju som det är angående vilka som ligger bakom ökningen:
— Ja, det är många med utländsk bakgrund, så som det ju är i den här stan.
”Det är två araber”, säger en annan polis i ett av klippen, när han via en nervevad ruta i bilen ska beskriva signalementet på två unga rånare för en väktare. Ett segment som naturligtvis hade klippts bort ur ett liknande reportage idag.
Bo Holmström säger också:
— Det är lika bra att se den bittra sanningen i vitögat. Integrationspolitiken har fullständigt misslyckats.
Återigen; detta sägs för 20 år sedan.
Sanningssökare
Bo Holmström beskrivs ofta som en journalist som försökte vara precis så opartisk som det anstår en samhällsgranskare. Olof Palme lär en gång på en bar i Madrid ha anklagat honom och kollegan Åke Ortmark som ansvariga för att Socialdemokraterna förlorade valet 1976, vilket var första gången på 40 år. Detta på grund av en TV-utfrågning där journalisterna bara hade gjort sitt jobb. Det vill säga – de hade ställt relevanta, kritiska frågor.
1982 rapporterade Bo Holmström även från ett flyktingläger i Libanon där israelisk militär nyligen hade lemlästat hundratals människor. Han beskriver särskilt mötet med en kvinna som i veckor hade legat okontaktbar, i väntan på döden, men som rakryggat reste sig upp i sängen för att berätta sin historia.
— Hela hennes förtvivlan och sorg över alla oskäliga mord i lägret kom ur henne. Det inslaget sändes i hela Norden och det talades om det i FN. Jag vet att mitt jobb medverkade till försök att ställa Arion Sharon, som då var Israels försvarsminister, till svars, berättar han för Minnenas journal.
I samma intervju menar han även att det fortfarande finns intressanta saker att berätta kring ambassaddramat. Exempelvis att det fanns en familj på Lidingö som tog emot terroristerna och körde dem i en Mercedes för att titta på ambassaden dagen innan.
Två trådar, samma spår
Bo Holmström rapporterade som sagt en gång i tiden om ett pågående attentat mot en ambassad i vårt land. På den tiden kunde man också nämna saker vid sina rätta namn. Det var vänsterterrorister det rörde sig om. I dag pratar man om liknande grupperingar som ”motdemonstranter” eller ”aktivister”.
När han gled in i bild långt senare så avfyrade han långt gångna sanningar om ett Sverige på väg att förvandlas till oigenkännlighet.
Bo Holmström lever inte längre, men det hade såklart varit oerhört intressant att höra honom själv beskriva på vilket sätt han hade knutit ihop dessa två trådar – mot bakgrund av den verklighet vi befinner oss i idag. Inte minst intressant är det faktum att en vänsterextremist – med uppenbara terrorambitioner – vid namn Jonas Linde nyligen dömdes till 5 års fängelse för synnerligen grovt vapenbrott, något som gick väldigt obemärkt förbi i mainstreammedia.
Vem vet, efter avtjänat straff har han dock kanske en helt ny karriär att vänta. För man kan ju helt klart konstatera att på vänsterkanten når terrorister snabbt syndernas förlåtelse.
Se dokumentären ”Malmö – ett mångkulturellt paradis”:
Källor:
Carl R. Sjöberg; Den revolutionära terrorn
Världsreportern Bo Holmström, alltid först på plats där det hände
– Lägg ut! Lägg ut!
Då: Terrordömda – Nu: Samhällstoppar
Castros mexicaner i København
Hoppa till huvudinnehåll
