I senaste numret av tidskriften Expo finner man en artikel vilken berör de påstått ”nationella” i Sverigedemokraterna. Som bekant är juden Robert Aschbergs tidning inte vidare känt för sin oklanderliga objektivitet. Dock är Expo:s arbete med att exponera Sd väl värt mödan att följa, då det händer att det svenskfientliga magasinet sammanställer offentlig statistik på ett förtjänstfullt sätt.
Denna gång exponerar journalisterna Kajsa Lindohf och Kenny Hjälte, två relativt nya förmågor vid Exporedaktionen, med artikeln Ett parti med växtvärk en lönelista över företrädare för det ”nationella” partiet. Inte helt oväntat toppar den f.d. riksdagsmannen för Moderaterna, den martyrglorifierade skåningen Sten Andersson, sammanställningen över arvoderade sverigedemokrater. Nätta 54 605 kr har denne ”nationelle kämpe” i månaden. Malmöbon följs i löneligan av en annan skåning, den för sitt osminkade stöd för israelisk militarism (ö)kände Björn Söder, vilken förärats titeln gruppledare i Region Skåne. Med 33 000 kr intar helsingborgaren en fashionabel andra plats.
Som grädde på moset till denna rankinglista över de välbetalda sd:arna finner vi även araben Mohammad Ebrahim Gharachorloo, en person vilken kanske är mer känd under det försvenskade namnet Samuel Älgemalm, samt sionisten och lundabon Erik Almkvist. Visserligen kvalar de båda herrarna med sina ynka 7 400 respektive 4 500 kr i månaden knappast in bland partiets högdjur. Men det faktum att dessa båda ”grandseigneurer” överhuvudtaget befinner sig på Sd:s avlöningslista visar mer än väl vilka individer det ”nationella” partiet betraktar som sina förtrogna.
”Nykonservativa”
Expo vill med sin förmenta undersökande journalism exponera sin förskräckelse över att Sd, som det största partiet utanför riksdagen, sedan valet 2006 har tillgång till en hel drös med offentligt finansierade heltidspolitiker. En ”kader” vilken har fyra år på sig att spendera minst tolv miljoner kr på att bygga upp ett välsmort valmaskineri, vilket Expo fruktar skall ta de hemska ”kryptonazisterna” i Sd ända in i riksdagen 2010.
Det är dock ingen hemlighet för någon gedigen nationellt sinnad att ett parti vilket hyser minst en känd etnocentrisk jude (Kent Ekeroth; tidigare placerad vid Sveriges Ambassad i Israel, ledande kraft bakom föreningen För Israel och Demokrati i Mellanöstern och sedan maj internationell sekreterare för SD) i partitoppen, inte på långa vägar kan betraktas som varken nationellt eller systemfientligt i ordens rätta bemärkelse.
Sd är ett parti vars ledning har lämnat en småskuren nationalromantisk populism bakom sig, för att med det få tillträde till den politiska korrekthetens salonger. Sin entré i Sions finrum gör dessa simpla yrkespolitiker i en tarvligt ikrängd, ideologisk kostym. Den nya devisen för Åkesson, Andersson och Rinderheim är en hopkokad ”socialkonservativism”, vilken de själva egenhändigt komponerat utifrån en makaber vantolkning av statsvetaren Rudolf Kjelléns skriftställarskap. Resultatet av deras kokkonst har blivit en ideologisk hybrid med tydliga kännetecken från den amerikanska – läs judiska – nykonservativismen, vilken har ringa med ett svenskt idèhistoriskt arv att skaffa.
Sveriges största nationaldemokratiska partis ideologiska kursändring görs av personer vilka är bigotta taktiker och opportunister. Med ett slickat finger i luften pejlar de in vad som går hem i såväl ”stugorna” som i ”salongerna”, samtidigt som deras fickor fullkomligt översvämmas utav systemets partibidrag. Sverigedemokraterna är varken några ”kryptonazister” eller patrioter; de är och förblir ett får i ulvakläder.
Hoppa till huvudinnehåll
